Såg ”det där avsnittet ni vet” med min pojkvän idag. Han har inte läst böckerna och var alltså helt oförberedd.
Hans reaktion: ”Oj, det där var ju tråkigt”. Varpå jag börjar skratta åt hans min och ber om förlåtelse för min okänslighet. ”Vad säger du förlåt för? Det är inte du som skrivit boken. Jag ska skriva och klaga, de får fan skriva om boken!”.
Senare under dagen, håller på med något helt annat när plötsligt: ”Man har spenderat så mycket tid och känslor på de här karaktärerna, och så tar de bara dem ifrån en utan för aning. Är ju inte riktigt schysst…”
Skriver tenta imorgon och var och såg The Great Gatsby på bio med två vänner för att tänka på annat (har jag gjort annat än att tänka på annat under det här tentaplugget?). Ska skriva om boken, som jag ännu inte har läst ut men har bara ett fåtal sidor kvar, så snart… Vad kan man säga om filmen?
Baz Luhrmann bakom. Jag tycker ju riktigt mycket om både Moulin Rouge och Romeo + Juliet och nog såg man att det var Baz. Det var rätt tydligt, med all extravagans som var inträngd på Gatsbys fester, en extravagans som ibland blev så överdriven att den blev komisk – men jag tror att det var meningen. Att fyrverkerierna som framträder bakom Gatsby första gången tittaren får en ordentlig blick på honom, sammankopplat med ett leende och skål i slow motion, att allt är där för att roa.
Tyckte att både Leonardo Dicaprio och Carey Mulligan (som för övrigt är gift med Marcus Mumford, det ni) gjorde ett utmärkt jobb. Tobey Maguire var lite tråkig som vanligt, tror att det kan ha mer att göra med att jag upplever honom som en väldigt intetsägande skådespelare och är avogt inställd redan från början. Dock så är ju inte Nick Carraway den mest färgstarke av karaktärer direkt.
Mest använda meningen i filmen? ”Old sport”. Seriöst, jag skulle vilja se en uträkning på hur många gånger Jay Gatsby säger old sport i filmen/boken. Såg direktiv till ett dryckesspel på internet. ”1. Drink every time Gatsby says old sport, 2. Die”.
En annan sak som gör att man märker att det är en Baz Luhrmann-film är musiken. I alla de filmer jag har sett av Luhrmann så har musiken spelat en väldigt central roll – Moulin Rouge är ju en musikal och Romeo + Juliet har ett fantastiskt soundtrack. Tror dock att The Great Gatsby tar priset. Kan även meddela om att jag har nött soundtracket en månad innan jag såg filmen och att det faktum att jag gillade soundtracket så mycket fick mig att köpa boken till att börja med.
Äh, låt mig bjuda på lite musik så här på kvällen:
Lana del Rey. Behöver jag säga mer?
Jack White. Behöver jag säga mer?
¨
Emeli Sandes 20-tals inspirerade Beyonce cover, älskar blåsinstrumenten.
Florence + The Machines Over the Love som jag först nu inser är skriven med filmen i åtanke. ”The green light” måste ju bara anspela på den gröna lampan på Buchanans brygga.
Än en gång, jag gillar verkligen att de satt in blåsinstrumenten. Plus att jag älskar den här scenen i filmen för dess överdrivna, färgstarka, ”much is more”-anda.
Ska jag fortsätta eller har jag gjort tillräckligt för att få fram min åsikt?
Hej alla ni som hittat hit efter att ha sett senaste avsnittet av ”Game of Thrones”. Jag förstår att det har rört upp känslor, men ni kommer inte att hitta några uttalade svar någonstans på min blogg, hur väl ni än googlar. Så för att svara på frågorna ni ställer: Ja. Ja. Ja. Ja. Vänta bara. Ja.
Ledsen att jag inte kunde ge er mer tillmötesgående svar. I’ve been there, förstår hur ni känner er. Kommer säkert vara där också efter att ha sett ”Rains of Castamere” imorgon.
Minns ni för ett tag sedan när jag gjorde ett inlägg och visade mina tegelstenar, en Umeå edition? Och jag lovade att göra ett till inlägg när jag kom hem till resterande del av mitt bibliotek? Nu är stunden kommen och efter att ha gått igenom bokhyllorna efter tjocka böcker så kan jag härmed konstatera att mina tjocka böcker i Umeå var betydligt tjockare än de jag hade hemma i Kalix.
Nu räknade jag bort fyra böcker från min topp 10 tjockaste böcker, men det gjorde jag i Umeå också – där blev ”A Feast for Crows” ratade på grund av att GRRM redan hade en bok på listan och samma sak gällde här – ”A Game of Thrones” + ”A Clash of Kings” blev bortplockade på grund av att mastodonten ”A Storm of Swords” redan smygit sig in, detsamma för Diana Gabaldons böcker.
1. ”Snö och aska” av Diana Gabaldon, 1279 sidor
2. ”A Storm of Swords” av George R.R. Martin, 1197 sidor
3. ”The Stand” av Stephen King, 1141 sidor (”Sjöfararna” av Diana Gabaldon, 1043 sidor) ( ”A Clash of Kings” av George R.R. Martin, 1030 sidor)
4. ”The Mists of Avalon” av Marion Zimmer Bradley, 1009 sidor
5. ”Shantaram” av Gregory David Roberts, 941 sidor
6. ”His Dark Materials” av Philip Pullman, 933 sidor
7. ”Blonde” av Joyce Carol Oates, 862 sidor ( ”A Game of Thrones” av George R.R. Martin, 854 sidor) ( ”Slända i bärnsten” av Diana Gabaldon, 789 sidor)
8. ”Jonathan Strange and Mr Norrell” av Susanna Clarke, 773 sidor
9. ”Harry Potter and the Order of the Phoenix” av J. K. Rowling, 766 sidor
10. ”Breaking Dawn” av Stephenie Meyer, 756 sidor
Efter en snabbuträkning så slutade Kalixböckerna på listan på ett genomsnitt á 965,7 sidor (då minus GRRM och Gabaldonböcker) medan Umeåböckerna nådde upp till 1023,8 sidor i genomsnitt.
PS! Jag har hittat min Blonde, är så glad så glad. Trodde att jag glömt den i Thailand, men visar sig att mina föräldrar hade hittat den i min backpackerväska när de burit ner den i källaren och kollat igenom alla miljontals fack.
Okej, det här kanske är en dum idé, med tanke på att jag läser en bok som innehåller en massa massa massa noveller och novellas, men jag tänkte ta och recensera Oscar Wildes verk var för sig, på samma sätt som jag recenserat alla lästa Sherlock Holmes-berättelser ur min volym med samlade Sherlockhistorier var för sig.
Först ut är ”The Happy Prince and Other Tales” som innehåller fem små noveller som är väldigt sagoinspirerade och känns som moralsagor för barn med en viss ironi. Vi har titelnovellen, ”The Happy Prince”, om en guldstaty av en prins, beundrad för att den är så vacker, och en svala som blir tvär och bestämmer sig för att inte flyga söderut över vintern. Vi har ”The Nightingale and the Rose” om en näktergal som hör en kär students klagofyllda snyftningar om att han kommer att missta sin älskade om han inte hittar en ros… och hur näktergalen tar på sig att finna rosen åt honom då näktergalen tror på äkta kärlek. Vi har ”The Selfish Giant” om en jätte som förbjuder barnen att leka i hans trädgård, med inte helt lyckade konsekvenser. Vi har ”The Devoted Friend” där en hämpling berättar en moralsaga för en vattenråtta som tycker lite väl gott om sig själv och till sist ”The Remarkable Rocket”, som jag ärligt talat inte riktigt kommer ihåg vad den handlade om – jag var trött och inte särskilt intresserad, men tror att den handlade om en raket som skröt jättemycket om sin egen förträfflighet.
Som sagt, väldigt sagoinspirerat. Många välkända teman så som en medhjälpare som får tre uppdrag, en personlighetsförändring genom andras osjälviskhet, natur med egen vilja – träd som vägrar att blomma för att de är sura, träd som ger ultimatum. Djur som pratar, objekt som pratar. Sagor, men ofta med grymma inslag. Rosen som endast blommar om någon spetsar sitt hjärta på en tagg, karaktärer som dör, människor som tror sig vara så bra och goda men egentligen bara tänker på sig själv och utnyttjar andra utan eftertanke. Och Jesus gör en cameo också.
Fann dessa fem korta små sagor väldigt lättlästa och underhållande – och trots att de var sagor så kunde man ändå tydligt urskilja att de var Oscar Wilde. Vissa repliker hade den där härliga klarsynta och skämtsamt ironiska stämningen som jag förknippar med Wilde… typ; ”Conscience and cowardice are really the same things … Conscience is the trade-name of the firm. That is all.” (Picture of Dorian Gray) och ”Always forgive your enemies; nothing annoys them so much”.
Jag har tredubblat mitt besökarantal idag och fick precis veta varför. Den 18 juni 2011 så kom jag på en riktigt bra teori på vem mamman i How I Met Your Mother kunde vara… och skrev ett inlägg om det. Har varken sett säsong 7 eller 8, men har fått höra att jag hade fel. Och anledningen till denna storm av sidvisningar; i senaste avsnittet av How I Met Your Mother så fick man äntligen se mamman.
Jag säger bara: bra! Ni hade inte kunnat dra ut på det en säsong till, hade bara blivit löjligt.
Veckan efter att jag har klagat på att jag kommer att vara ledig hela sommaren och därför laddat upp inför flera lata sommarveckor med läsmaterial så vänder det. Kommer i sommar att jobba som undersköterska inom psykiatrin. Har väldigt blandade känslor. Jag är överlycklig över lönen och arbetserfarenheten, men det tar emot lite nu att överge planerna på lata sommardagar med en bok i handen. Dock så tror jag att jag hade blivit galen om jag inte hade haft något alls att göra under sommaren, att bara sitta hemma och läsa hade nog varit lite väl understimulerande. Lite tråkigt bara att inte få komma hem till barndomsvännerna, men får ta och träffa dem i slutet av sommaren istället.
Och läsa kan jag ju göra på eftermiddagarna/kvällarna/lediga dagar. Det finns nog tid för det också
GRRM verkar göra det till tradition att avsluta alla sina avsnitt av Game of Thrones med att spela Rains of Castamere. Ni skulle ha sett min reaktion när de började att spela Rains of Castamere i slutet av 3×07, ”The Bear and the Maiden Fair” (perfekt namn by the way). Okej, min reaktion var väldigt diskret och inombordes då jag än en gång ser Game of Thrones med någon som inte har en aning om vad som kommer. Jag fick i alla fall gåshud, dels för att det var så perfekt, Jaime Lannister som sakta strövar bort från Boltonidioterna som fått ersätta Vargo Hoat och så den där instrumentala Rains of Castamere-versionen.
Ännu bättre var att när jag inte kunde hålla mig från att börja nynna med och halvsjunga ”And so he spoke, and so he spoke” så började min pojkvän ifrågasätta hur jag kunde texten och vad det var för något – vilket ledde till att jag fick förklara för honom vad Rains of Castamere egentligen är. Att det är en sång om Tywin Lannister och hur han slog ner ett uppror och ödelagde Castamere. Vilket kan ge honom lite mer förståelse inför vad som kommer vara så fruktansvärt hårresande med avsnittet som kommer om 2 veckor, 3×09, ”Rains of Castamere”. Spoiler: Jag är hemsk, men jag har faktiskt börjat se fram emot the Red Wedding. Eller inte se fram emot det… men jag ser lite fram emot reaktionerna efter det.
Jag såg att det är en tegelstensutmaning som snurrar runt på bokbloggarna och fick genast inspiration till ett inlägg. Jag kan dock inte följa ”reglerna”: att visa upp de 5 tjockaste böckerna som står i hyllan som jag har läst och de 2 tjockaste böckerna som står i hyllan som jag inte har läst. Varför inte? Jo, för enligt mig så har jag EN boksamling… uppdelad i fyra bokhyllor… 40 mil ifrån varandra. Och det smärtar mig att erkänna, men jag har faktiskt läst ytterst få av böckerna i min Umeåbokhylla. Av den anledningen att jag fortfarande köper väldigt mycket böcker, men nästan inte har någon lästid. Under våren har lästiden varit lika med noll då jag ägnat typ 90 % av min fritid med vänner och mannen i mitt liv. Så om jag skulle visa de fem tjockaste böckerna som jag har läst av böckerna jag har i Umeå så skulle det bli ytterst futtiga böcker.
Därför löser jag det så här; jag går ett inlägg Umeå Style och när jag är hemma till andra delen av min boksamling om någon vecka så gör jag ett nytt inlägg, Kalix Style.
Innan jag börjar rada upp mina tegelstenar så måste jag ta och sörja tegelstenarnas tegelsten, inköpt på bokrean 2007, som jag äntligen började att läsa under min Thailandsresa efter många år som hyllvärmare… och som jag glömde outläst på ett skåp på hostelet i Bangkok. Rest in peace, ”Blonde”(862 sidor), jag lovar att införskaffa ett nytt exemplar så att jag får läsa klart dig och förhoppningsvis så kom det någon annan svensk turist till mitt hostel och hittade dig och fick en trevlig läsupplevelse.
Nu till tegelstenar. Alla olästa. Ska förhoppningsvis läsa många av dem i sommar.
1. ”War and Peace” av Leo Tolstoy, 1392 sidor.
2. ”Les Miserables” av Victor Hugo, 1232 sidor.
3. ”Svärdet och spiran” av Ken Follett, 1070 sidor.
4. ”Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories, Volume I” av Sir Arthur Conan Doyle, 1059 sidor.*
5. ”A Dance With Dragons” av George R.R. Martin, 1015 sidor. **
6. ”Anna Karenina” av Leo Tolstoy, 942 sidor.
7. ”De välvilliga” av Jonathan Littell, 910 sidor.
8. ”Trummornas dån” av Diana Gabaldon, 909 sidor.
9. ”The Passage” av Justin Cronin, 871 sidor.
10. ”The Crimson Petal and the White” av Michel Faber, 838 sidor.
* Där har jag faktiskt läst två av böckerna, men har många många kvar.
** I sommar är det äntligen dags. Har väntat i 3 år nu, blir perfekt att läsa den i ”halvtid” till ”A Time for Wolves”, för lär väl ta 6 år att bli klar med den.
Blev riktigt sugen på att läsa nu.
[Uppdatering: Insåg precis att jag även hade med mig "The Name of the Wind" till Thailand, men inte hann läsa den. Frågan är då... Var är DEN nu?]
Ni som har läst min blogg förut kanske har märkt att jag har en stor förkärlek för Anne Boleyn? Inte? Kanske borde ta och läsa om Eric Ives ”The Life and Death of Anne Boleyn” och recensera den (men hur recenserar man facklitteratur egentligen?) bara för att få fram det lite extra.
Jag tror att min fascination för Anne Boleyn har mycket att göra med att hon var en stark personlighet som inte bara lät andra bestämma över henne, som tog sig längre och högre upp än kvinnor i hennes position normalt gjorde under den tiden … och det blev hennes död. För att jag tycker så fruktansvärt synd om henne, om hon bara hade fått gifta sig med sin Henry Percy som hon först ville så hade det kanske gått betydligt bättre. Hon skulle ha sluppit att bli svartmålad under 500 år.
För om det är något jag stör mig på så är den onyanserade bilden av Anne Boleyn som homewrecker, som en självisk och manipulativ häxa som bara tänkte på sig själv och sin strävan efter makt. Och få saker får mig så irriterade som ”The Other Boleyn Girl” av Philippa Gregory. Boken där allt Anne gör är genomont och Mary är en liten ängel som gör allting rätt. Schmenus har skrivit ett bra inlägg om filmen här.
För att fortsätta med hur mycket jag avskyr Den andra systern Boleyn så skulle jag bara vilja bjuda på ett filmklipp, kanske lite väl morbitt, men för att visa på hur olika man kan behandla samma kvinna.
I The Other Boleyn Girl så porträtteras Annes avrättning så här. Kan säga att varken detta klipp eller det följande är helt historiskt korrekt – Annes avrättning var lite mer privat, de ville ex inte berätta när den skulle ske för att inte en folksamling skulle samlas. Som jag förstått det så var det publik, men inte en stor massa.
Nu är ju inte The Tudors helt korrekt heller, men visst märker ni en skillnad? I verkligheten var Anne lugn vid avrättningen och flera vittnen sade sig vara imponerade över det mod hon mötte döden med. Varför ändra på det i filmen? Jo, för att inget Anne gör i The Other Boleyn Girl visar henne i positivt ljus. Inget. Allt hon gör, alla interaktioner hon har med andra karaktärer är för att visa att hon är en depraverad, självisk häxa utan empati.
Har jagat upp mig över det här nu igen. Då och då kommer min ilska över The Other Boleyn Girl tillbaka. Och då får jag återvända till Eric Ives. Och hans betydligt mer nyanserade bild av Anne:
”To us she appears inconsistent – religious yet aggressive, calculating yet emotional, with the light touch of the courtier yet the strong grip of the politician… A woman in her own right – taken on her own terms in a man’s world; a woman who mobilized her education, her style and her presence to outweigh the disadvantages of her sex; of only moderate good looks, but taking a court and a king by storm. Perhaps, in the end, it is Thomas Cromwell’s assessment that comes nearest: intelligence, spirit and courage.”
Okej, det här kanske är en dum idé, med tanke på att jag läser en bok som innehåller en massa massa massa noveller och novellas, men jag tänkte ta och recensera Oscar Wildes verk var för sig, på samma sätt som jag recenserat alla lästa Sherlock Holmes-berättelser ur min volym med samlade Sherlockhistorier var för sig.
