Mitt nya livstidsprojekt

Alltså, jag har haft en dag som har varit full av fix idéer. Jag har funderat på att göra ett register över alla fiktiva läkare, jag har planerat att göra en lista över vilket medicinskt tillstånd som är det som förekommer oftast i medical drama-serier. Den som satt sig hårdast är den att jag ska se ALLA medical drama-serier som finns! Sedan insåg jag att det finns precis hur många som helst – t ex General Hospital som gått sedan typ 70-talet (dock så är det ju dagtidssåpopera, så vet inte hur mycket fokus det är på medicinen där). Jag satt och tänkte lite – samt googlade på typ top ten best medical drama tv series – och kom till slut ned till ett fortfarande alldeles för omfattande lista. Det här blir nog mitt livsmål, med tanke på hur lite fritid jag har och att jag nog behöver paus från medicinen någon gång i alla fall för att inte bli galen.

Mina kriterier var: inga såpor, mycket fokus på medicinen och vårdmiljö – men kan handla om annat också, helst inte forensic pathology-serier såvida de inte verkar utspela sig mest i labbet. 

Min lista:

M*A*S*H (1972-1983)

Doogie Howser, M.D. (1989-1993)

Dr Quinn, Medicine Woman (1993-1998)

Cardiac Arrest (1994-1996)

Chicago Hope (1994-2000)

Cityakuten (1994-2009)

Bramwell (1995-1998)

Providence (1999-2002)

Strong Medicine (2000-2006)    beskriven som feministisk medicindrama av Whoopi Goldberg

Scrubs (2001-2010)                  Har jag redan sett, har sett alla avsnitt både en och två gånger

Nip/Tuck (2003-2010)

Medical Investigation (2004-2005)

House M.D. (2004-2012)

Grey’s Anatomy (2005-)    I så fall håller jag nog bara ut till typ säsong 6.

3 lbs (2006)

Private Practice (2007-2013)

In Treatment (2008-2010)

Crash (2009)

The Listener (2009 – )         Verkar vara en kombination av mina två favoritgenrer.

Royal Pains (2009- )

Nurse Jackie (2009-)

Getting On (2009-)

Trauma (2009-2010)

Mercy (2009-2010)       Med Michelle Trachtenberg!

Miami Medical (2010)

Off the Map (2011)

Body of Proof (2011-2013)

Hart of Dixie (2011-)         Vet dock inte hur mycket den handlar om just det medicinska?

A Gifted Man (2011-2012)

Saving Hope (2012-)

Emily Owens, M.D (2012-2013)

Har ni något tips på bra medical drama-serier? Eller vet ni om någon av de jag nämnt mest handlar om annat än medicin och inte utspelar sig så mycket i vårdmiljöer och relationer mellan vårdpersonal? Eller om någon av dem är extremt dåligt, var god förvarna mig!

Det här kommer att ta en livstid.

Veronica Mars: The Movie

I förrgår fick jag hem det bästa CDON-paketet någonsin. Det innehöll de fyra första säsongerna av Cityakuten (köpta för 99 kr!! Det ni!) – måste bara säga, ÄLSKAR pilotavsnittet där Dr Carter dyker upp som läkarkandidat hos kirurgerna på akuten, stor igenkännelse på den liksom när han hela tiden råkas stöta till saker och inte syr fort nog enligt kirurgerna (red.s not: jag är också kandidat på kirurgen) –, andra säsongen av Community, VERONICA MARS: THE MOVIE samt ”The Thousand Dollar Tan Line” av Rob Thomas och Jennifer Graham, a.k.a den första Veronica Mars-boken.

Och SERIÖST! Jag älskar filmen. Jag vill ha mer. När kommer nästa film? När inser de att de bör förnya serien?

Hädanefter följer en väldigt spoilerrik text om filmen. Spoilers är vitmarkerade.

Det kändes att Veronica Mars: the Movie är en film som är gjord till fansen. Jag gissar att den går att se av andra som aldrig har sett serien också, men det är något med allt som gör det så bra, så många flirtar med fansen. Ta bara filmens handling: Bonnie DeVille, popsångerska a.k.a Carrie Bishop (tyvärr ej spelad av Leighton Meester denna gång, var visst schemaproblem), hittas död i sitt hem och polisen misstänker hennes pojkvän, en viss herr Logan Echolls som alltså än en gång är misstänkt för mord. Är det tredje gången gillt? I New York sitter snart-nyutexaminerade juristen Veronica som för 9 år sedan lämnade Neptune, California och P.I.-livet bakom sig och nu går på arbetsintervjuer på fina advokatfirmor och väntar på att ta sin Bar-exam (advokatexamen alltså). Hon bor tillsammans med Piz och livet är bra – men som hon säger, hon är en addict och håller sig långt borta från allt som liknar privatdetektivarbete för att inte trilla dit igen. Men så ringer Logan och vill att hon hjälper honom bevisa att han är oskyldig och vips så befinner sig Veronica i Neptune igen.

Ett Neptune där Veronicas High school-klass lägligt nog ska ha 10 års reunion. Vad betyder det? JO! Att förutom att få träffa Veronica, Wallace, Mac (med fantastiskt hår!), Logan och Dick (som är precis likadan som 10 år tidigare) så får vi även se gamla ansikten som Clemmons, Madison Sinclair (precis lika bitchig som tidigare), Gia Goodman, Sean Friedrich och Luke. Och Weevil! En Weevil som är lyckligt gift, laglydig och har en dotter. Nu går jag händelserna i förväg men jag tycker att det är något fantastiskt bitterljuvt med slutscenen, där man ser att Weevil efter händelserna i filmen återgått till motorcykelgänget och tagit sida i Neptunes klasskamp.

Ursäkta låt återvända till Logan Echolls. Jag har ju alltid haft Veronica/Logan som min OTP, men alltid känt lite dåligt samvete över det. För seriöst, seriens Logan är lite utav en skitstövel. Jag menar, jag förstår varför han är som han är, typ hej personliga demoner och svår uppväxt, men tycker inte att Veronica ska acceptera en sådan pojkvän. Samtidigt så är deras kemi sådan att tv-skärmen typ sprakar när de delar en scen tillsammans. Förstå då min lycka när man får träffa Logan i Veronica Mars: the Movie OCH HAN HAR VÄXT UPP! Seriöst hör ni! Logan Echolls är mogen! Han är stabil – okej, förutom att vara anklagad för mord då. Jag blev så lycklig. Jag ska erkänna att scenen där han bär in Veronica och lägger henne i soffan och varsamt tar av henne skorna och bäddar ned henne och sedan går ut och skriver sin lapp och oh, när Veronica kommer upp – jag grät. Jag var så lycklig. ÄNTLIGEN så blev min OTP något jag faktiskt kan stå för. Med två vuxna människor som behandlar varandra bra. Jag är så rörd. (Alltså seriöst, deras första kyss är den bästa tv-kyssen någonsin, så det så!).

Okej, låt mig fortsätta med lite mer LoVe-love.

Nu när jag har arbetat bort lite av min shipping-iver så kan vi prata om en annan sak som först gjorde mig jätteförbannad och sedan lite glad. Daniel ”Dan” Lamb. När det dök upp ett webbklipp från Neptune med en skitstövel till Sheriff vid namn Dan Lamb (som jag läste fel som Don), inte spelad av Michael Muhney utan av Jerry O’Connell, så blev jag lite arg. Jag blev ”men vaaaa!? vem är den där fake-Lamb… och varför är Lamb med överhuvudtaget, han är ju död!?!?”. Kan passa på att det här hände precis efter att man hade fått se första bilden på Carrie Bishop och jag insett att det inte var Leighton Meester. Jag lugnade dock ner mig  när jag insåg att det inte var Lamb från serien utan hans storebror som är en minst lika stor douchebag. Han gav oss dock Martina Vasquez 2.0.-scenen, en referens till en av mina absoluta favoritscener med Lamb från tv-serien.

Åh, Deputy Sachs. Och Keith Mars. Ska vi prata om hur mycket jag älskar Keith Mars? Jag älskar Keith Mars.

Allt som allt så var filmen otroligt spännande med en hel del fan service. En hel del. Och jag vill bara ha mer. Helst nu.

Topp 7 Disneylåtar som ger mig gåshud

Topp 7 Disneylåtar som jag får gåshud av: Utan innebördes ordning.
(Tänkte först göra en topp 5-lista, men kunde inte sålla)

1. I’ll Make a Man Out of You – Li Shang, Mulan (1998)

Kärlek på den liksom. Kanske inte det bästa budskapet, men jag får seriöst gåshud av slutet, vilket även kan bero på att jag en gång skrev en fantasynovell – nej, ingen får läsa – med den här som officiellt soundtrack en gång i tiden och jag får gåshud av mina egna fantasier :p

2. Vildar – Engelsmännen och indianerna, Pocahontas (1995)

Textraden ”De liknar inte oss, de måste vara onda” är så relevant än.

3. En värld full av liv – Lejonkungen (1994)

Jag vill typ börja gråta bara av att höra introt.

4. En sång från Notre Dame – Clopin, Ringaren i Notre Dame (1996)

Minns ni att jag sa att älskar det episka i musiken i Ringaren från Notre Dame? Jag tror att det är det bombastiska och klockorna och mässandet.

5. Mirakelgården – Clopin och zigenarna, Ringaren från Notre Dame (1996)

När jag var liten så ville jag vara en av zigenarna, dels som ett tecken på solidaritet och sedan för att jag älskade deras attityd. De verkade ha det så roligt, vilket är konstigt eftersom filmen ju typ går ut på att de blir jagade och gripna bara för att finnas till. Tror att mycket kan ha berott på den här sången… eller den här scenen där Esmeralda flyr.

6. Nu ska han dö – Gaston och bybor, Skönheten och Odjuret (1991)

Jag älskar när alla möblerna springer ut i hallen. Det absolut bästa ögonblicket i Skönheten och odjuret är när garderoben hoppar ner på fransmännen.

7. Befria oss – Judarna, Prinsen från Egypten (1998)

Okej, jag vet att det inte är en Disneyfilm. Men den är så bra! Visste ni att Ofra Haza som gör Moses mammas röst sjöng sången på 17 SPRÅK!

Bonus: Virginia Company – eh, Virginia Company / Lika lugnt som trummans slang – Indianstammen, Pochahontas (1995)
Vilket jag mycket tror beror på att det är inledningen till Pocahontasfilmen bara. Och för att det är mässande. Jag verkar ha a thing för mässande.

Topp 5 bästa Disneyskurklåtarna

Jag har inte skrivit något på länge, men har under påsk läst ”Divergent” av Veronica Roth (älskar!), men kommer att skriva om boken efter att jag varit på bio och sett filmen ikväll. Jag borde egentligen plugga idag, men fastnade med något annat. Jag har nämligen suttit på Youtube halva förmiddagen och sett på videor på Disneysånger. Och alltså, jag tänkte att jag skulle lägga upp mina favoriter… bara för att inse att jag har för många favoriter. Så jag har delat upp lite.

Topp 5 bästa antagonistsånger: utan innebördes ordning dock.

1. Hellfire – Frollo, The Hunchback of Notre Dame (1996)

Jag ÄLSKAR den dramatiska musiken i Ringaren från Notre Dame. Seriöst, mitt favoritmusikögonblick i Disneyfilmer kommer från den filmen. Jag har alltid tyckt att det är lite konstigt att en barnfilm innehåller en sång där den manliga antagonisten sjunger om hur han lustar efter Esmeralda. Typ sexism och rasism blandat i en sång. Hej Frollo, det är ditt eget fel att du vill ligga med Esmeralda (för att erkänna, jag skulle typ också vilja det) – ta det som en vanlig människa; inse att hon inte är intresserad och gå vidare. Att bestämma sig för att bränna henne på bål är inte svaret!
2. Mother Knows Best (Reprise) – Mother Gothel, Tangled (2010)

För att det bara är så sjukt taskigt. Kan någon säga child abuse?

3. Mitt, mitt, mitt – Guvenör Ratcliffe, Pocahontas (1995)

Hej gulligulli, hej gulligulli.

4. I den mörkaste natt – Rasputin, Anastasia (1997)

Alltså seriöst! Det här är en av mina favoritlåtar från tecknade filmer, helt klart topp 20. Anastasiafilmen har så bra musik, alltså jag säger bara Ett rykte i St Petersburg eller För länge sedan i December. Borde typ varit etta på listan. Och ja, jag vet att det inte är en Disneyfilm, men jag bryr mig inte.

5. Spelar mot de bästa nu – Hotep och Huy, Prinsen av Egypten (1998)

Kärlek på den liksom. Jag har kommit på att jag verkligen gillar mässande i mina skurklåtar. Även denna är inte en Disneylåt, men smög sig in.
 

Bonuslåtar:
En låtsaskung av England – Lille John, Robin Hood (1973) Är ju inte Prins John som sjunger, men gillar Robins glada mäns spex om honom.
Ingen är som Gaston – Gaston och Lefou, Skönheten och Odjuret (1991) Tror ingen Disneyskurk lider mer av mansrollen än Gaston.

Mästarnas mästare: jag hejar på Starbuck, förlåt, Anna Laurell.

Jag har fastnat för Mästarnas mästare, vilket är intressant eftersom jag inte är särskilt intresserad av sport. Däremot är jag sjukt intresserad av vilka sportstjärnorna är utanför planen/banan/boxningsringen. Ta till exempel Tommy Söderström som verkar vara hur genuin och mysig som helst – ett av mina favoritögonblick i den här säsongen är när Tommy spelar boule mot vinnargalne Mattias Sunneborn som är en sån där stingslig tävlingsmänniska som bara måste vinna och har fokus (”vinnavinnavinnavinna”) och Tommy istället ser boulespelet som ett sätt att socialisera och bara ha lite trevligt, varpå ”Sunne” biter ifrån ”Se till att prestera istället för att snacka så mycket!”. Det visar liksom på olika spektrum av tävlingsmänniskor. (Jag hade en ”Sunne”-kille i min klass på gymnasiet. Vi hade en year book där vi skulle beskriva oss själva med tre ord, han valde ”Gillar att vinna”)

Vem jag hoppades/hoppas ska vinna? Anna Laurell. Tycker efter sex avsnitt att hon bara är för härlig… och är inte hon lite Starbuckig? Till utseendet i alla fall.

Awesome grej 2: Battlestar Galactica

Alltså det går sakta framåt med Battlestar Galactica, men OJ vad jag älskar den serien. Då och då är serien så deprimerande att jag bara vill lägga mig ner och gråta av hopplöshet. Och sen ibland så är den så fruktansvärt spännande att jag sitter upp jättestelt i sängen och hoppar upp och ner för att jag är så adrenalinstinn att jag inte kan sitta still.

Det här är historien om hur jag och min pojkvän ALLTID ser alla fruktansvärt spännande ”To be continued”-avsnitt på de dagar då han är jättetrött och ska upp tidigt och vi INTE KAN se nästa avsnitt på en gång. Det hände vid ”Kobol’s Last Gleaming Part 2” när Adama blir skjuten. Det hände vid ”Pegasus” när Battlestar Pegasus och Battlestar Galactica står mitt emot varandra med laddade vapen och Adama bestämmer sig för att attackera för att rädda Helo och Tyrol. Och nu hände det vid ”The Oath”. Jag blir typ galen när det händer. Seriöst galen. Jag blir helt hoppig och kan inte tänka på något annat. Alltså, jag har funderat på hur det kommer att gå sedan halv elva igårkväll och snart kommer jag äntligen att få svar på det! Yay!

Jag vill ta det här tillfället i akt genom att prata om hur frakkin badass Starbuck är! Alltså det roliga är att det har blivit min standardräddning direkt något börjar gå dåligt för våra huvudpersoner. Jag kollar på tv:n och säger ”När kommer Starbuck och skjuter någon!!!”. Så även denna gång. Och så kom hon! Jag älskar scenen där Starbuck börjar inse att något är riktigt fel och hon beväpnar sig och laddar sina vapen. Och så scenen när Lee landat på Galactica och han blir överfallen av rebellerna/mutinisterna/vadskamankalladem/idioterna (?) och den där soldaten tänker skjuta honom – och PANG så faller soldaten ned död, för Starbuck har anlänt och räddar dagen. Det är så fruktansvärt bra.

 

Sen ska vi inte glömma Adama och Tigh. Jag älskar att Adama har accepterat att Tigh är en cylon och att Tigh fortfarande får ha kvar alla förtroenden och vara XO och att Adama behandlar honom likadant. BFF liksom. Alltså, men hur grym är inte Adama? Jag såg någon artikel om hur Battlestar Galactica typ är den ultimata antiageism serien. Jag vet inte riktigt om den går att definiera som det, men man ska ju inte glömma att ett flertal av de bästa karaktärerna är över 50 år, de flesta över 60 år; vi har Adama och Tigh som gång på gång visar hur grymma de är, vi har Dr Cottle som typ är den karaktär i hela serien med bäst moral (delad förstaplats tillsammans med Helo), vi har Laura Roslin som är sååå hård i det här avsnittet och vi hade Ellen Tigh som trots att hon var en någorlunda äldre dam fick vara sexuell. Detsamma med Roslin och Adama. Jag älskar att de på sista tiden endast har haft kärleksscener mellan seriens äldsta par.

Vi fortsätter med Adama och Tigh. Alltså, när de stod där. Ensamma. I den tomma luftslussen medan soldaterna på andra sidan försökte bryta sig in och bara väntade med automatvapnen i högsta hugg. Adama och Tigh redo att kämpa för deras älskade skepp till sista blodsdroppen. AAAAH. Jag måste få veta hur det går!

Awesome grej 1: Game of Thrones

Okej. Jag är så fruktansvärt exalterad!!!! Det finns så mycket bra just nu. Jag har typ lyckats snappa mig ur min depression (okej inte på riktigt, men typ) tack vare tre helt awesome saker. Först tänkte jag göra ett gemensamt inlägg för alla, men delar upp det i tre. Är för mycket Iiiiiiih!!!! för att få plats i ett inlägg. Jag inleder med: Game of Thrones säsong 4. Bear with me, jag kommer att tjata om en massa saker från första avsnittet och sen komma till det mest awesome av allt, okej? Det gäller nästa avsnitt. Men först:

Alltså herregud. Jag älskade första avsnittet av säsong 4. Jag var faktiskt förvånad, för jag förväntade mig att vara … uttråkad. Det känns som att jag var uttråkad under en stor del av tredje säsongen. Jag tyckte t.o.m. The Red Wedding var lite tråkigt. Men ”Two Swords” levererade verkligen. Alltså, om jag måste ta och ranka en topp tre-lista på mina favorithus i Westeros så skulle den lyda Tyrell, Martell, Stark, och i första avsnittet fick vi se en del av både Tyrell och Martell. Okej, jag börjar med the dornishmen.

Jag gillar ju inte scener som de placerar i en bordell bara för att HBO ska få visa lite bara bröst. Däremot så gillar jag att när de väl slänger in Oberyn i sexträsket direkt visar oss lite hur accepterande Dorne är när det gäller sexualitet. Mitt intryck av Dorne i böckerna är typ att de inte slut shamar, att de rycker på axlarna när det kommer till bastards – det är inte en så stor grej att Ellaria Sand är Ellaria Sand och inte Ellaria Uller … eller att Oberyn har 8 bastarddöttrar (varav åtminstone 4 är kickass) – och att bisexualitet/homosexualitet är mer än accepterat. Saker jag däremot önskar till kommande avsnitt är någon slags referens till Ellaria och Oberyns fyra döttrar eller the Sand Snakes. (Dock så tror jag att de kommer att kapa the Sand Snakes från serien). Spoiler: Jag ser fram emot ”Elia of Dorne you raped her, you murdered her. You killed her children” sååå mycket.

Okej, vi går vidare, shall we? Jag gillade en massa saker. Jag var lite skeptisk till Jaimes frisyr. Jag var lite skeptisk till att Sansa fick ett halsband av Ser Dontos och inte ett hårnät, men jag tar vad jag får – jag var överlycklig över att Ser Dontos var där.Jag var lite ledsen för att Daario Naharis inte har blått skägg denna gång heller 😉 men i övrigt rätt nöjd.

Jag älskar hur de byggt upp The Hound och Aryas ”relation”. Förstår inte riktigt hur de ska gå vidare med dem resten av säsongen eftersom det här typ är det sista som händer i ”A Storm of Swords” i Aryas kapitel och det enda som är kvar i den delen känns som att det inte logiskt kan komma nu eftersom de ändrat en väldigt viktig detalj i Polliver-scenen. Dock älskade jag den. Gillar hur de knyter ihop saker som jag förut inte fattade hur de skulle kunna knyta ihop. Jag menar, eftersom det inte var the Tickler så förstod jag inte hur Arya skulle kunna upprepa hans ”Are there gold in this village?”-fråga när hon dödar honom, men jag tyckte att de löste det fint genom att låta henne upprepa sakerna Polliver sa till hennes vän innan han dödade honom.

Ska jag komma till det bästa?

Tyrells. Börjar med Olenna, Margaery och BRIENNE i samma scen. Jag var överlycklig. Det är typ mina tre favoritkvinnor i A Song of Ice and Fire. Gillar Olennas beröm av Brienne. Och utöver att de är awesome i det här avsnittet…. NÄSTA AVSNITT HETER ”The Lion and the Rose” OCH ÄR SKRIVET AV GRRM! Vet ni vad det betyder!?!?!? Det betyder att Joffrey och Margaerys bröllop är här! YAY! Och lite spoilers: Seriöst, Margaery och Olenna borde bli dyrkade av alla för att de gjorde att vi och Westeros blir av med Joffrey. För att fira det så postar jag en av mina favoritscener med Margaery som passar extra bra in här. ”Could you do it? Could you kill something?” ”I don’t know your grace, do you think I could? Would you like to watch me?”. Oh, Joffrey, you have no idea.

”The subtleties of politics are often lost on me”

Jag ser såå mycket fram emot nästa avsnitt!!!!

Bok till film 2014

Jag har upptäckt att det verkar vara väldigt mycket bra böcker som ska komma ut som film under 2014 (liksom alla andra år). Här är några som jag hittat och som jag gärna vill se, till vissa behöver jag dock läsa böckerna först.

 

In Secret – premiär 21 februari 2014

Alltså ”Theresé Raquin”. Med Elizabeth Olsen (tvillingarna Olsens lillasyster) i rollen som Therese, med Tom Felton som Camille och Oscar Isaac som Laurent. Jag älskar ju kostymdrama så tror att jag kommer att älska den här, trots att jag aldrig klarade av att ta mig igenom boken under gymnasiet… Valde att läsa ”Candide” istället.

Divergent – premiär 30 april 2014

The Fault in Our Stars – premiär 22 juni 2014

Jag gillar ju John Green för hans många jättebra internetcitat och videos och jag gillade verkligen ”The Fault in Our Stars” när jag läste den. Nu är det dags för filmen, så ta med näsdukarna! I rollen som Hazel ser vi Shailene Woodley och i rollen som Augustus ser vi Ansel Elgort. Här hade jag tänkt lägga in trailern, men då den spoilar typ hela filmen och det inte är en klassiker som ”Therésé Raquin” så lägger jag inte hit den.

Vampire Academy – premiär 13 juni 2014 (i Sverige)

Och usch usch usch på postern med They suck at school! Har de ens läst böckerna?

Dark Places – premiär 1 september 2014

Alltså, jag håller just nu på att läsa Gillian Flynns ”Dark Places”. Har nästan tagit mig igenom hela boken och oh, vad bra den är. Dock så känner jag hur jag blir mer och mer skärrad allt eftersom tidstämpeln i Patty Day och Ben Days kapitel närmar sig den där natten, natten den 3 januari 1985. Tror att jag väntar med att läsa mer i boken tills jag har sällskap, just nu måste jag sova ensam i Örnsköldsvik på grund av praktik på annat sjukhus. Inte optimal Dark Places-läsning för mig.

Med Charlize Theron i huvudrollen som Libby Day, med Christina Hendricks som Patty Day (alltså! jag kan verkligen se mig det!). Med Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz och Corey Stoll. Tror att det kan bli riktigt bra! Och nagelbitande.

Gone Girl – premiär 3 oktober 2014

Mockingjay part 1 – premiär 21 november 2014

Och tillåt mig bara säga: AAAAAAAAH! Natalie Dormer!!!!! IIIIH. Alltså, ja, jag är fortfarande kär i den kvinnan. Och nu är hon med i Mockingjay som Cressida. Se på hennes hår, så flawless.

Lite episk musik som pepp

Okej, jag har inte bloggat på länge. Jag har haft en del saker för mig. Jag har flyttat (jag har nu en jättestor bokhylla i vardagsrummet!!!! jag är så glad!!). Jag har varit 3 veckor i Dominikanska republiken. Jag har slitit med plugget, hade 2 tentor i januari, en praktisk och en teoretisk. Jag har legat efter i skolan de senaste veckorna på grund av att flytten gjort att jag inte hunnit plugga som jag borde under de två första skolveckorna och jag kan absolut ingenting om kirurgi och fått börja om från noll.

Och jag har under hösten varit deprimerad. Eller kliniskt lätt deprimerad. Ingenting jag medicinerar för, men mer att jag har jättesvårt att ta tag i saker om jag har mer än en sak att göra och får lägga betydligt mer kraft på att koncentrera mig och orka ta tag i saker. Och detta har lett till att jag typ inte har läst något alls. När jag har ”vilat” så har det blivit att jag har suttit och spelat Candy Crush eller bara slösurfat, saker man inte behöver koncentrera sig på.

Men nu är det ändring på det. Det har börjat vända. Så därför, som inspiration till mig själv, ska jag bjuda på några av de mest episka musikögonblicket från TV.

Buffy the Vampire Slayer: The Final Fight

Ingen lista över episka musikögonblick utan denna. Jag får gåshud när jag lyssnar på den. Åh, det var länge sedan jag lyssnade på Buffy.

Battlestar Galactica: All Along the Watchtower

Alltså, det här kan vara ett av de roligaste ögonblicken någonsin i TV-serien, utöver att det var frakkin episkt. Min pojkvän, stort Bob Dylan-fans, fick en liten freak out över att de hade med en Bob Dylan-låt i serien eftersom de ju vanligtvis ALDRIG har med ”vanlig” musik, utan bara musikalisk. För mig var det jättejättekul, för han började med att klaga på att ”The Dylons” (som jag läst att de kallas, är bara underbart) upprepade ”There must be some way out of here” då och då under avsnittet och när Tyrol också sa det så fick han nog… och så fortsätter Tigh med ”Said the joker to the thief” och pojkvännen bara ”… eh… alltså det här är ju typ texten till All along the Watchtower de citerar”… och så fortsätter Sam med ”There’s too much confusion” och pojkvännen blir helt ”!!!!!Bob Dylan!!!! Bob Dylan!!!!”,. Och sen blir allt bara helt episkt och gåshudigt och så börjar de spela Bob Dylan covers. Det finns en mer episk version, men jag vill inte posta den då det är en kombination av två låtar och titeln på den andra är lite spoilig: http://youtu.be/BigolJfoANw

Jag måste bara ta och fortsätta min upphetsning över säsong tres säsongsfinal okej!?:  Alltså och sen säger Tigh ”My name is Saul Tigh. I’m an officer in the Colonial Fleet. Whatever else I am, whatever else it means, that’s the man I want to be. And if I die today, that’s the man I’ll be.” och går och ställer sig vid Adamas sida och säger att han kan lita på honom. Kan det bli mer episkt? JO. För Starbuck återvänder. STARBUCK! Starbuck är inte död! Starbuck kan vara den sista cylonen (med tanke på att hennes Viper sprängdes till bitar för något avsnitt sedan och hon nu är där helt oskadd). Men jag bryr mig inte, för Starbuck är tillbaka!!! (Hon är en så viktig del att jag hela tiden glömmer bort att hon var död. När Sam visade sig vara en cylon så var det första jag sa ”Aouch, Starbuck kommer inte bli glad när det visar sig att hon är gift med en cylon”… och kom inte ihåg att just ja, hon dog. Fast nu verkar hon vara tillbaka 😀 End of rant.

Game of Thrones: Rains of Castamere

Jag håller fast vid att det absolut bästa musikögonblicket eller de absolut mest episka avsnittsavsluten är i säsong 3s ”The Bear and the Maiden Fair” tätt följt av säsong 2s ”The Battle of Blackwater”. Vad har dessa två gemensamt? Jo, Rains of Castamere. I den första så skrider Jaime bort från Vargo Hoat-eller-vad-han-nu-heter-i-tvserien-nu-igen efter att ha hotat honom och Rains of Castamere börjar spelas. Bara underbart. I den senare kommer Tywin Lannister in i tronsalen och berättar för Cersei att Lannisters har segrat, cue Rains of Castamere – sången om hur man inte vill gå emot Tywin Lannister. Bara underbart.

Längtan #3: Romeo and Juliet

”Two households, both alike in dignity,
In fair Verona , where we lay our scene,
From ancient grudge break to new mutiny,
Where civil blood make civil hands unclean.
From forth the fatal loins of these two foes,
A pair of star-crossed lovers take their life;
Whose misadvented piteous overthrows
Do with their death bury their parents strife.”

Okej, jag vet att jag har erkänt det här på bloggen någon gång… men jag är vanvettigt förtjust i Shakespeares ”Romeo and Juliet”. Jag vet att vissa anser att det inte alls är en av Shakespeares bästa verk, men av de sju-åtta pjäser jag har läst så är det fortfarande min favorit (”Twelfth Night: Or What You Will” är tvåa, intresseklubben noterar). Kanske för att jag kände till grundhistorian sedan barnsben. Kanske för att det var mitt första möte med Shakespeare. Kanske för att det hela tiden dyker upp citat från pjäsen i andra verk?

Ett tag på gymnasiet kunde jag citera stora delar av pjäsen. Så är det inte nu. Fast jag citerade stycket ovan nästan direkt ur minnet (fick dock ta och dubbelkolla vissa saker (hade bland annat stavat fel på piteous, oops) så allt är inte borta.

”My only love sprung from my only hate
Too early seen unknown, and known too late!
Prodigious birth of love it is to me,
That I must love a loathed enemy”

Och nu den 11 oktober så kommer en ny Romeo and Juliet film. YEEE! Där de talar på Shakespeares verks. YAY!

Jag tror att jag kanske har lite för stora förhoppningar, kan ju bli ett magplask, men ändå. Förutsättningarna är goda. Har nästan lust att köra Romeo och Julia-marathon och se på den, Romeo and Juliet (1968) – med undersköna Olivia Hussey och Zac Efron á 60-talet Leonard Whiting – och Romeo + Juliet med Leo och Claire på samma kväll. Kanske med pojkvännen… Om det inte skrämmer bort honom.

”For never was a story of more woe
Than this of Juliet and her Romeo”