City of Bones av Cassandra Clare (2007)

Nu när det snart är dags för biopremiären för The Mortal Instruments: City of Bones så bestämde jag mig för att läsa boken jag haft en evighet i min bokhylla. Såg precis att första boken nyligen kommit på svenska, lagom till filmpremiären.

Jag har hört en hel del gott om The Mortal Instruments, men hade väldigt låga förväntingar. Kan delvis ha berott på den stora Stephenie Meyer-blurben på framsidan, för jag är så less, så less på att det ska klistras på enorma Stephenie Meyer-blurbar på alla YA-böcker, allt för att sälja till Twihardsen.

City of Bones” (Stad i skuggor) handlar om Clary Fray, en vanlig ung New York-tjej, som en natt på en nattklubb få se något hon aldrig hade kunnat drömma om. Hur ett gäng ungdomar tränger in en annan kille i ett förråd, brutalt hugger honom i bröstet – och killen går upp i rök. Och inte bara Clary blir förvånad – ungdomarna blir även de chockade att Clary kan se dem. Vanliga människor, mundanes, ska inte kunna se dem. De är Shadow hunters, halvänglar med uppdrag att jaga demoner och skydda människorna från nattens varelser. Tack vare magiska runor så är de osynliga för vanligt folk. Men är Clary verkligen så vanlig? När hennes mamma mystiskt försvinner och en demon väntar på henne hemma i lägenheten så börjar frågorna hopa sig. Vem är hon? Varför kan hon se shadow hunters och demonerna? Och vad är det hennes mamma har dolt för henne alla dessa år=

Jag blev positivt överraskad. Den där typiska kärlekstriangeln finns där, men jag tyckte att den var fint hanterad ändå. Är lite less på fenomenet kärlekstriangel i YA-litteratur, men om den är omöjligt att undvika så var det här ett bättre exempel än många andra. Tyckte att alla karaktärerna fick vara både barnsliga och ha sina stora stunder. Och kärleksscenerna tyckte jag var rätt fina. Alltså, jag förstod ändå vad alla karaktärer inblandade i kärleksrelationer såg i varandra – något som kan vara svårt att förstå ibland inom den här genren. Det kan vara väldigt mycket ”öh, ni träffades just, varför är hen så intressant?”. Det låg som på en bra nivå. Det fanns annat som var betydligt viktigare än den där tjejen/killen som hjälten/hjältinnan träffat. Inte bara en massa trånande. Och för att vara den här bokens ”hjälte” så var Jace utseende beskrivet väldigt återhållet (tummen upp!). Inga långa långa genomgångar om hans hår och bringa och ögonfärg. Jag kommer inte ens ihåg vad han har för ögonfärg. Stort plus.

Boken var väldigt actionspäckad och det hände saker hela tiden. Tycker att det är tråkigt att producenterna uppenbarligen stoppat in en massa EXTRA actionscener i filmen, eller byggt på de de redan har för att Jace ska se coolare ut. Jag menar, med tanke på hur många actionscener det är så kan det väl ändå inte behövas fler?

Så: tummen upp! Fanns saker att klaga på, men inget jag kommer på nu. Drogs med i historien och kände aldrig att det gled över på fel sida, på den där jobbiga sidan av supernatural YA. Clare visste vad hon gjorde. Kommer helt klart att läsa ”City of Ashes”. Mycket också för det väldigt förbjudna i böckernas ”huvudromans” som nu har uppstått.

(Var så länge sedan jag läste YA, så kan vara lite av orsaken till att jag är överförtjust också)

Annonser

The Happy Prince and Other Tales av Oscar Wilde (1888)

Okej, det här kanske är en dum idé, med tanke på att jag läser en bok som innehåller en massa massa massa noveller och novellas, men jag tänkte ta och recensera Oscar Wildes verk var för sig, på samma sätt som jag recenserat alla lästa Sherlock Holmes-berättelser ur min volym med samlade Sherlockhistorier var för sig.

Först ut är ”The Happy Prince and Other Tales” som innehåller fem små noveller som är väldigt sagoinspirerade och känns som moralsagor för barn med en viss ironi. Vi har titelnovellen, ”The Happy Prince”, om en guldstaty av en prins, beundrad för att den är så vacker, och en svala som blir tvär och bestämmer sig för att inte flyga söderut över vintern. Vi har ”The Nightingale and the Rose” om en näktergal som hör en kär students klagofyllda snyftningar om att han kommer att missta sin älskade om han inte hittar en ros… och hur näktergalen tar på sig att finna rosen åt honom då näktergalen tror på äkta kärlek. Vi har ”The Selfish Giant” om en jätte som förbjuder barnen att leka i hans trädgård, med inte helt lyckade konsekvenser. Vi har ”The Devoted Friend” där en hämpling berättar en moralsaga för en vattenråtta som tycker lite väl gott om sig själv och till sist ”The Remarkable Rocket”, som jag ärligt talat inte riktigt kommer ihåg vad den handlade om – jag var trött och inte särskilt intresserad, men tror att den handlade om en raket som skröt jättemycket om sin egen förträfflighet.

Som sagt, väldigt sagoinspirerat. Många välkända teman så som en medhjälpare som får tre uppdrag, en personlighetsförändring genom andras osjälviskhet, natur med egen vilja – träd som vägrar att blomma för att de är sura, träd som ger ultimatum. Djur som pratar, objekt som pratar. Sagor, men ofta med grymma inslag. Rosen som endast blommar om någon spetsar sitt hjärta på en tagg, karaktärer som dör, människor som tror sig vara så bra och goda men egentligen bara tänker på sig själv och utnyttjar andra utan eftertanke. Och Jesus gör en cameo också.

Fann dessa fem korta små sagor väldigt lättlästa och underhållande – och trots att de var sagor så kunde man ändå tydligt urskilja att de var Oscar Wilde. Vissa repliker hade den där härliga klarsynta och skämtsamt ironiska stämningen som jag förknippar med Wilde… typ; ”Conscience and cowardice are really the same things … Conscience is the trade-name of the firm. That is all.” (Picture of Dorian Gray) och ”Always forgive your enemies; nothing annoys them so much”.

Innan jag somnar av S.J Watson (2011)

Jag brukar ju normalt inte köpa böcker som är blurbade med ord så som ”rent gåshudsframkallande” och ”fick mina nerver att dallra i timmar”. Jag brukar ju normalt inte köpa böcker som sorteras in under genren thriller. Men jag kunde inte hålla mig. Hade ju hört så mycket positivt, framsidan såg så lockande ut och det där medicinska, amnesi-biten, lockade. Sedan mitt intåg på läkarprogrammet har intresset för de där medicinska ingredienserna i skönlitteratur ökat (”Still Alice” är fortfarande esset i den kortleken).

Innan jag somnar” (Before I Go to Sleep) handlar om Christine som varje morgon vaknar upp utan vetskap om var hon är och vem mannen bredvid henne i sängen är. Christine lider av anterograd amnesi (och – läkarstudenten i mig är petig – en viss släng av retrograd amnesi) efter en olycka och kan inte lagra nya minnen. Varje kväll när hon går och lägger sig raderas dagen som varit ur hennes medvetande och hon börjar om som ett nytt blankt blad. Ben, hennes make, försöker att hjälpa henne och får varje morgon börja dagen med att förklara för Christine vem hon är, vem han är och vad som har hänt.

En dag hittar Christine en dagbok hon fört, där hon skrivit om vad hon gjort och fått veta under dagarna, för att kunna komma ihåg det vid senare tillfällen. Dagboken avslöjar inte bara vad som har hänt under de senaste veckorna – den uppmanar till försiktighet. På första sidan står skrivet med stora bokstäver ”Lita inte på Ben”.    Om man glömmer bort allt som händer under dagarna – hur vet man då vem man kan lita på och vem som ljuger?

Boken är uppdelad i tre delar. Först en introduktion där vi får vakna upp med Christine, 21 år gammal, i säng med en okänd äldre man i ett okänt hus… och komma till den fasansfulla insikten att vi inte längre är 21 år, att ansiktet som tittar tillbaka på oss från spegeln är betydligt äldre. Sedan följer en längre dagboksdel, Christines berättelse om vad som hänt henne den gångna veckan, följt av bokens upplösning.

Jag är lite kluven till dagboksdelen. Jag gillade den, verkligen gillade. Den ger en krypande klaustrofobisk känsla, paranoia, att något inte stämmer, att någon i ens närhet inte är att lita på – men vem är det som ljuger? Vem kan man lita på? Dock så kunde jag inte släppa att dagboksdelen är skriven som skönlitteratur.

Låt mig förklara. Har ni skrivit dagbok? Jag kan ju inte tala för alla, men när jag skriver dagbok så är det inte långa beskrivningar av omgivning, av personer i min närhet, jag lägger inte in saker som att fåglarna kvittrar när jag skriver om ett samtal jag har haft med en person. Jag anger inte samtalet ord för ord, jag skulle aldrig kunna citera en timmes samtal med en läkare för jag skulle inte komma ihåg mer än typ 10 % av vad han sagt. Dock så kan ju skillnaden vara att när jag skriver dagbok så skriver jag den för mig, terapeutiskt och också för att minnas, med skillnad att jag inte behöver skriva ”jag blev så glad!” när jag pratar om lyckliga minnen för jag kommer ihåg känslan bara jag påminns om händelsen. Jag kommer ihåg, vilket inte Christine gör. Christine måste beskriva exakt hur hon kände i olika situationer för att kunna veta i efterhand.

Jag vill egentligen inte att boken ska vara mer ”dagbokig”, för jag har problem med att läsa litteratur som är skriven i dagboksstil, men under läsningen kunde jag bara inte riktigt släppa det där. Hur hinner hon skriva så mycket? Hur hinner hon läsa så mycket varje dag? Fast, det är petitesser.

Låt inte mina små klagomål hålla er borta från boken. Den är bra, riktigt bra. Nästan ”Still Alice”-klass (nästan, svårt att nå upp dit) – fast med thrillerinslag. Mina nerver var på helspänn, för minnesförlust är något som verkligen ger mig ångest. Jag är tjejen som klarat sig genom 3-4 år av alkoholkonsumtion med endast en liten minneslucka, vilket upplevdes så traumatiserande att det aldrig kommer att göras om igen*. Jag vill minnas. Vad är det för mening att uppleva en massa saker om man inte kommer ihåg dem? Tänk om man skulle tappa de där minnena man vill hålla kvar?

Dom: välskrivet och spännande.

Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver (2010)

Ett av mina inköp från Stockholmsresan. Inköpt för att jag kände igen Lauren Olivers namn och blev intresserad, då jag tyckte väldigt mycket om ”Delirium” och för att jag längtat efter vanlig hederlig YA-litteratur utan övernaturliga inslag då det var en evighet sedan jag läste något sådant. Okej då, den handlar om en tjej som dör och sedan upplever samma dag gång på gång på gång, men förutom just den pyttelilla saken så saknade boken helt övernaturligheter. Och med övernaturligheter menar jag självklart killar med magiska krafter/mystiskt ursprung. Tog en tågresa att läsa ut den.

Resten får du ta reda på själv” (Before I Fall) handlar om Samantha Kingston. Sam är en i det coola gänget på sin skola, har en populär, snygg kille och tycker sig leva ett rätt bra liv och reflekterar inte så mycket över sitt och andras val och situation. Dagarna bara rusar förbi, den ena dagen den andra lik. Tills dagen Sam dör.

På väg hem från en fest sker en olycka, Sam känner smärtan och brandlukten… och helt plötsligt ringer väckarklockan och det är fredagsmorgon igen, och dagen hon redan genomlevt har börjat om på nytt. Gången på gång utspelar sig den där ödesdigra fredagen, allt medan Sam försöker lösa problem som uppstått under tidigare fredagar, får perspektiv på vad som är viktigt i hennes liv och hur hennes och hennes vänners agerande och val påverkar andra… och hon försöker att finna ett sätt att undvika att dö.

Boken var lättläst och väldigt intressant. Stundtals var den väldigt förutsägbar, vissa saker såg jag långt i förväg och det var ibland lätt att se vad författaren var ute efter, vilka känslor och tankar hon hade i åtanke att väcka när ett kapitel skrevs och vart vägen var på väg, vad en händelse skulle leda till. Detta behöver dock inte vara något dåligt. Ibland så blir det bara så. Saker kan vara uppenbara, men ändå viktiga att ta upp. Att ”coola” Sam inser att deras ”roliga” skämt på andras bekostnad kanske inte är riktigt så roliga som de tycker, att tjejerna i coola gänget också är människor med dåliga sidor och svagheter, att känslor inte går att styra och att det finns små saker i vardagen som kan te sig obetydliga, men som man kommer att sörja att förlora.

En sak jag verkligen gillade att Lauren Oliver tar upp är att det inte alltid bara är att säga förlåt. Förlåt är ett bra ord, att be om förlåtelse kan vara ett bra sätt att visa att man insett att man gjort fel… men ett förlåt raderar inte åratal av ångest för en annan människa.

Läsaren får följa Sam genom sju väldigt olika dagar, med väldigt olika innehåll och nya lärdomar. Sju olika dagar… som i grund och botten är exakt samma dag. Och det blir inte långtråkigt. Inte ens när man för sjunde gången får följa med Sam på samma mattelektion, i och med Sams nya insikter och olika känslolägen så bjuder varje dag på något nytt. Och jag är glad att jag fick följa med.

The Host av Stephenie Meyer (2008)

Som jag nämnde i det tidigare inlägget så passade jag på att läsa ”The Host” (Genom dina ögon) när jag var hemma över påsk och blev positivt överraskad. Jag hade förväntat mig något Twilightesqued, en massa kyssar och killar som räddar hjältinnan och det ena med det andra, bara med vampyrer utbytta mot utomjordingar. Jag fick något… med mer substans. Där tankar väcktes och där jag faktiskt förstod alla karaktärers agerande och kunde se deras sida av saken, vad som fick dem att känna och göra så. Förvåning var den dominerande känslan.

Eftersom jag är sjukt lat så orkar jag inte sammanfatta boken själv utan kopierar bara baksidetexten från Adlibris:

Jorden har invaderats av en ras som tar över människornas sinnen medan de lämnar kroppen intakt och större delen av mänskligheten har dukat under. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.

Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de allt för tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig att den tidigare ägaren av kroppen vägrar att ge sig av och överlämna kroppen till henne.

Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar.”

Det finns så mycket jag vill skriva om den här boken. Min sammanfattning skulle kunna fortsätta 200 ord till, minst. Andra kanske ser det som att boken främst handlar om kärlekssagan mellan Jared och Melanie, men den var ett ganska stort ”meeh” för min del. Jag var inte så brydd, tyckte förhållandet till lillebror Jamie var betydligt mer intressant och rörande. För min del handlar inte boken främst om Wanderer och de upplevelser hon går igenom och hur det får henne att förstå människor och se världen på ett annat sätt, typ.

Det som gjorde mig mest förvånad var detta: jag kunde sympatisera med alla karaktärer. Eller; medan reaktionerna hos Twilight-karaktärerna ibland var en stor förvirring så förstod jag vad som låg bakom allas reaktioner. Varför Jared är så otroligt tjurig och otrevlig mot Wanderer, hur skulle jag reagera om jag till synes hade min pojkvän där, men det var inte han som interagerade med mig?

När man talar om romansen. Den svenska baksidetexten verkar ju vara inne på samma spår – att det är Jared/Melanie-romansen som är i fokus. Ehm, nej, skulle jag vilja säga. Inte för mig. Jag är inte särskilt brydd om Jared. Jag tycker ärligt talat att Jared är lite utav en douche. Inte för att han inte är Wanderers största fan, utan för att hans personlighet verkar vara lite åt Edward-hållet. Som när han och en annan person bråkar om Wanderer/Melanie och han uttrycker sig ”the body she’ s in belong to me” … Ehm, nej, den tillhör Melanie. Och även om Melanie är ”din flickvän” så är hon inte ”din”.

Jag ser ”du kan inte göra så här för att vi vet inte om Melanie är med på det och det skulle i så fall vara ett övergrepp mot Melanie, vars kropp det är och som fortfarande finns någonstans där inne medveten om allt som händer men utan egen vilja över kroppen” som ett högst legitimt argument, men ”du kan inte göra så här för det där är Melanies kropp och den är min” är högst tveksamt. Bu på dig Jared. (Han säger nämligen det uttryckligen vid tre tillfällen i boken, så var inte bara en gång).

Förutom ointresse över Jared så måste jag säga att jag verkligen tyckte om boken. Vilket kom som en chock för mig. Hade verkligen inte förväntat mig att jag skulle tycka om den så pass mycket. Tycker att den var intressant med många tänkvärda situationer och dilemman.

Varför är ”Twilight” så fruktansvärt känd och den här har hamnat i skuggan? Är betydligt bättre. Kanske bara var jag som inte läste ordentligt, men jag upplevde det som att Meyers ordförråd var betydligt bättre. Inte lika många ”chagrin” och ”dazzle”.

DOCK, stor spoiler: Seriöst, när boken slutade med att Wanderer baknade upp i en ny kropp så blev jag faktiskt lite besviken på Meyer. Hon har ju en benägenhet att inte kunna ta död på någon av sina karaktärer någonsin. Okej, jag blev glad, måste erkänna det. Och slutet cementerar Ians plats på listan över riktigt bra människor. Men varför valde de en kropp som beskrivs som så petit och icke-muskulös att Wanderer till och med har svårt att baka bröd? Borde de inte valt en kropp som kunde vara till bra användning när de ska ut på sina raider?Någon i bra fysisk form för det hårda vildmarkslivet?

Såg att Stephenie Meyer planerade att göra en trilogi, skulle finnas två böcker till egentligen, men att hon tyckte att Hostverse var en så farlig värld att hon skulle behöva ta död på någon av karaktärerna, så hon vågar inte skriva dem. Inte så förvånande från kvinnan som gav oss ”Breaking Dawn”.

Berättelser från Engelsfors (2013)

Jag har återkommit. Igen. Den här gången är min ursäkt att jag pluggat till mitt livs jobbigaste tenta (1 tenta, alla sjukdomar* och hur man diagnostiserar dem), varit tre veckor i Thailand och sedan varit kär. Jag verkar ha någon slags spärr, att så länge jag har en kille som kommit in i mitt liv så kan jag inte blogga eller läsa. Don’t know why, men det är riktigt riktigt konstigt. Typ som att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att fokusera på det boken försöker berätta för mig. Och om jag ska vara ärlig så glömde jag bort att jag hade bloggen efter ett tag.

Sedan en dag så kom jag hem från skolan och hittade ett tjockt vitt kuvert i brevlådan. ”Hm, vad är det här?” tänkte jag och gick in och slet nyfiket upp det… och ut ramlade ”Berättelser från Engelsfors”. Vill börja det här inlägget – eller, börja det egentliga inlägget efter min inledning – med att tacka Rabén & Sjögren, tack så mycket. Hade absolut inte förväntat mig det.

Jag kan börja med att erkänna att jag har jättedålig koll på serier. Jättedålig. Jag har aldrig läst annan sorts serier än de där stripparna som finns i Aftonbladet, något gammalt nummer av Acke som låg liggande i vår stuga från pappas och hans brors ungdom, Kalle Anka och Bamse. Jag har länge tänkt tanken att beställa Buffy season 8, men aldrig kommit mig för. Jag har samtidigt även väldigt svårt för noveller, då jag tycker att de är för korta. Jag är en sån där som bara vill ha mer mer mer och ofta kan bli lite irriterad när jag dras in i något och sen så tar det bara slut. Känner mig nästan lite snuvad på konfekten vid novelläsning.

Berättelser från Engelsfors” är en liten bonus i Engelsforsserien, ett litet substitut för alla som desperat väntar efter sista boken i trilogin. Tillsammans med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam så har Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg gett oss små inblickar i karaktärernas liv; dåtid, nutid och framtid.

Som sagt så var mina förutsättningar innan läsningen inte optimala. Det ”Berättelser från Engelsfors” lyckades med var att både få mig intresserad… och ge mig tillräckligt för att inte bli irriterad över att det tog slut så snabbt. Serierna är korta, men känslorna som ryms i dem är så massiva att det inte behövdes mer. I slutet av flera seriesnuttar så kände jag nästan ”snälla, inte mer!” (på ett bra sätt, på ett ”shit, vad jag är emotionellt påverkad av den här stackars karaktärens känslostormar, få slut på lidandet! Var är bilder på söta kattungar när man behöver dem?”), en önskan att bara få vara Sara igen.

I små korta serier så får vi träffa välkända karaktärer från böckerna. Vi får se början på Gustaf och Rebeckas förhållande, vi får se Andreas kärlekssaga och det tragiska slutet, vi får se Elias och hans oförstående föräldrar. Små inblickar som ger djup, lite mer information, lite mer förståelse till karaktärerna och händelser i bokserien. Allt knyts samman genom en spådom av Mona Månstråle, som spår en någon, onämnd.

Det var vad som fångade min nyfikenhet mest. Är det meningen att denna någon ska vara oss, läsaren, att hennes sätt att berätta och prata ska tolkas som att hon bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren? Att hon kommenterar läsarens   reaktioner och att den sista spådomen, den som hon inte vill uttala, den som jag – efter ett långt ”förhållande” med Whedonverse – direkt tolkade som en dödsdom. (Seriöst, Whedon och Martin har för alltid förstört mitt sätt att förhålla mig till karaktärer i fiktiva verk. Jag kan inte längre komma ihåg sist jag tänkte ”åh, det är lugnt, ingen kommer dö!” när jag läste en bok/såg en tv-serie). Är det oss hon spår? Eller är det någon av tjejerna i boken? I så fall vem? I must know.

Som tur var så är det bara ett halvår kvar. För om det är något ”Berättelser från Engelsfors” har lyckats med så är det att göra min längtan efter ”Nyckeln” ännu starkare.

Fantasyhöst: Alanna: The First Adventure av Tamora Pierce (1983)

Jag verkar vara inne på omläsning just nu, trots att hela fantasyhösten var till för att jag skulle hitta nya fantasyserier och bredda min läsning inom genren, men när jag satt och klickade runt på Adlibris för någon månad sedan så dök plötsligt böckerna i ”The Song of the Lioness” (Lejoninnans sång på svenska) upp och jag fick ett sådant sug efter att läsa om Alanna igen att innan jag visste ordet av så hade jag klickat hem första boken.

När jag var liten, och nu pratar jag riktigt liten (typ lågstadiet), så läste jag Lejoninnans sång om och om och om igen. Det är faktiskt så illa att jag än idag, vid denna omläsning, vet exakta ordföljden på vissa ställen redan innan jag läser stycket. (Samma sak med Harry Potter och Sagan om Belgarion). Jag gillar att jag var en sådan kompulsiv omläsare som ung.

Alanna: The First Adventure” (Alanna: Det första äventyret) handlar om den unga Alanna av Trebond som byter plats med sin tvillingbror Thom. Deras far ska skicka Thom till huvudstaden för att bli en riddare och Alanna till en klosterskola för att lära sig vett och etikett samt annat en dam bör lära sig. Alanna vill inte bli en dam, hon vill bli riddare och hennes bror vill absolut inte lära sig att slåss – han vill bli magiker. Och gissa var de även lär ut magi?

Så istället för en Thom av Trebond så dyker hans tvillingbror Alan av Trebond upp vid hovet och börjar sin träning. Vi får följa Alanna under hennes tre första år vid hovet; med problem att dölja vem hon egentligen är, hård träning för att kompensera för att hon är mindre än de andra killarna, en kamp mot översittaren Ralon av Malven som alltid hackar på henne – samt hennes spirande vänskap med prins Jonathan och hans vänner.

Min spontana tanke när jag började att läsa boken efter en stunds acklimatisering (är inte van med att bokstäverna är riktigt så stora): det är synd att unga Alanna inte har möjlighet att träffa en annan 10-åring med samma framtidsplaner, nämligen Arya Stark. Jag tror att de skulle ha mycket gemensamt.

Nu som vuxen så ser jag boken på ett annat sätt, fast jag försöker att inte se för mycket – det är trots allt en barnbok och vissa saker är väl inte direkt top notch, som det faktum att Alanna på pappret kan verka vara lite utav en Mary Sue-typ. Det är främst hela delen med crossdressingen jag funderar på, nu när jag vet hur det kommer att gå i fortsättningen. Kan göra en liten analys av det senare – men en sak som jag gillar med boken är hela kvinnor kan delen. Alanna, en liten tanig tjej, går och visar sig vara duktigare än många av de manliga pagerna; för man behöver ju trots allt inte vara kille för att kunna rida bra, bli skolad, skjuta med pilbåge och duellera – särskilt inte om man är snabbare och har ett smidigare svärd än de flesta andra. Och ändå känns det inte overkligt.

Jag är överförtjust över att få återvända till Alanna och Tortalls hov. Skulle lätt tipsa om den här boken till barn som gillar fantasy (eller som en inkörsport till fantasyn). Vet dock inte om det är något för vuxna, erfarna läsare utan koppling till serien. Det är svårt att bedöma om mina varma känslor kommer från ett långt band med karaktärerna eller om serien verkligen är så bra egentligen.

The Return of the King (1955) av J.R.R Tolkien

Okej; SPOILERVARNING!

Jag har nu officiellt läst ut Härskarringentrilogin för tjugonde gången (vi drar till med det, tror att det kan vara närmre tionde gången egentligen) och sitter här helt lyrisk med krossat hjärta. Ja, för mitt hjärta brister alltid lite i slutet.

Med The Scouring of the Shire där hoberna får visa vad de går för; mitt absoluta favoritkapitel, men också det hemskaste i hela boken. Jag har alltid identifierat mig själv med hoberna och de är oförtjänligt undervärderade och jag hejar glatt på medan Merry, Pippin, Sam och några hundratals hober till rensar upp i the Shire och driver rövarna på flykt. Däremot så gör det ont i mitt hobälskande hjärta att detta glada, trygga, matälskande folk behöver utsättas för sådant – att the Shire med sina träd, blommor och gröna ängar blir förstört, befläckat och förorenat.

Med The Grey Havens där Frodo lämnar Sam och Middle-Earth. Jag säger det än en gång; jag älskar Frodo och Sams bromance. Det är den absoluta höjdpunkten med boken. Varje gång som Sam håller Frodos hand för att han enklare ska kunna sova, när Ringen plågar honom som mest, så väts mina ögon lite extra. Dock så känns det lite enklare när jag vet att Sam, efter att ha avlat fram 13 barn med sin Rosie Cotton, begav sig till Grey Havens och seglade över havet för att återförenas med sin Mr Frodo.

Lite tankar om ”The Return of the King”:

    • Varför är inte Imrahil, Prince of Dol Amroth, med i filmen? Jag glömmer alltid bort att han är med, så det blir alltid en ”just ja!”-upplevelse när han rider in genom Gondors portar och därefter är med i exakt alla större händelser i den delen av berättelsen. Jag gillar Imrahil och hädanefter så lovar jag att inte glömma bort svanprinsen till nästa omläsning.
    • Varför uppskattar inte Denethor Faramir? Om jag var Denethor så skulle jag favorisera den yngre sonen istället. Trots att jag gillar bok-Boromir så är Faramir tio gånger bättre. Och han fick den bättre tjejen. Éowyn är lite som Aragorns Rebecca, så mycket roligare än Arwen. Tänk att Tolkien först hade tänkt att Éowyn och Aragorn skulle vara bokens kärlekspar. Jag tycker att Aragorn och Éowyns första möte är som upplagt för en episk kärlekssaga; med allt prat om ”och så såg hon honom för första gången, en kung, en man från svorna tider” och ”han såg en kungadötter, en lilja, ett svärd” (egna citat, kanske märktes, vet ej var jag har mitt exemplar av boken, men det där är andemeningen).
    • Hur episkt är inte slaget på Pelennor’s Field i boken? Som sagt så får jag alltid, alltid, alltid gåshud både vid det stycke i boken där Rohirrims horn ljuder över slagfältet och hoppet återvänder samt samma scen i filmen (musiken!). Heck, jag slänger in den:

Dock så måste jag säga att jag gillar Éowyns strid mot Häxmästaren av Angmar bättre i boken:

Begone foul dwimmerlaik, lord of carrion! Leave the dead in peace!’
A cold voice answered: ‘Come not between the Nazgûl and his prey! Or he will not slay thee in thy turn. He will bear thee away to the houses of lamentation, beyond all darkness, where thy flesh shall be devoured, and thy shriveled mind be left naked to the Lidless Eye.’
A sword rang as it was drawn. ‘Do what you will; but I will hinder it, if I may.’
‘Hinder me? Thou fool. No living man may hinder me!’
Then Merry heard of all sounds in that hour the strangest. It seemed that Dernhelm laughed, and the clear voice was like the ring of steel. ‘But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund’s daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone, if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you if you touch him.’

Synd bara att Éowyn ger upp sitt liv som shield-maiden när hon gifter sig med Faramir. Han verkar också vara ganska framåt i kvinnokampen tycker jag, känns som att han också är lite utav en feminist innerst inne, och skulle nog inte ha något emot det.

Jag ska skriva ett samlingsinlägg om de tre böckerna, särskilt som jag helt har missat att skriva något om ”The Two Towers”, men nu så ska jag gå och sova i sällskap med nästa fantasybok: mest troligen så blir det ”Alanna the First Adventure” nu innan tentan (bra med lätt omläsning)… och efter det: ”A Feast of Crows” och ”The Name of the Wind”.

 

Black Swan Rising av Lee Carroll (2010)

Låt mig berätta om en ingift släkting jag har och träffar på sommaren varje år. Varje år så kommer hon med ett par boktips, som alltid visar sig vara intressanta, fantastiska och passar mig utmärkt. I år fick jag endast två boktips: det ena var Carol Goodmans ”Incubus” och det andra var Carol Goodman och maken Lee Slonimskys ”Black Swan Rising”. Då detta är kvinnan som ledde mig till ”Twilight”, till ”Rebecca” och till ”Den hemliga historien” så är det inte tips man bara ignorerar. Jag hade redan beställt ”Black Swan Rising” och förtrollats av dess omslag (seriöst – det är en tjej i en klänning, men snyggare omslag har jag inte sett på länge) så var det ganska naturligt att det var just ”Black Swan Rising” som plockades upp ur min gedigna oläst-hög igår kväll (numera i förrgår kväll) när jag var ensam och rädd.

Black Swan Rising” (ej på svenska) är en urban fantasy roman som utspelar sig i New York. Jag är ganska obevandrad i UrbanfantasyNewYork då jag mest har spatserat i UrbanfantasyLondon, men det var en trevlig visit. Jag fick följa med Margaret ”Garet” James, en 26-årig juvelmakare, medan hennes ögon öppnades och feernas, vampyrernas och demonernas New York trädde fram.

Allt börjar med ett regnoväder. Garet är på väg hem från familjens advokat, där hon har fått ett dystert besked: om de inte betalar tillbaka sitt banklån inom en månad så förlorar de sitt hus. Med ett sådant problem hängande över huvudet så är det ju inte så konstigt att Garet går fel, överraskas av regnet och tar skydd inne i en obekant antikvaritetsbutik. Det är inte heller så konstigt att Garet tar på sig att hjälpa den mystiska ägaren öppna ett mystiskt skrin – hon får ju bra betalt för det.

Hon kunde ju inte veta att skrinets innehåll låsts in på magisk väg för att antikvaritetsbutikens ägare, en ökänd alkemist sedan Elizabeth Is dagar, inte skulle få tag i det. För innehållet har potential att sprida missämja och förtvivlan och är farligt i fel händer. Garet har 7 dagar på sig att hitta skrinet igen och stoppa den galne alkemisten som har det – och till sin hjälp har hon New Yorks feer och en snygg vampyr från 1500-talet.

Var ska vi börja? Med de fantastiska referenserna till en svunnen tid (eller rättare sagt 1500-talets England, min favoritperiod), där Will Hughes hängde med Shakespeare – och alltså är den mystiska W.H som Shakespeares sonnater är dedikerad till? Att bokens antagonist är Dr John Dee, personlig astrolog till drottning Elizabeth I? Eller hur New Yorks feer alla verkar vara hämtade från existerande pjäser och legender? Oberon från ”En midsommarnatts dröm” gör ett stort gästspel. Jag älskar historiska referenser i böcker och när författaren blinkar friskt åt det elisabethanska hovet och gamla europeiska legender – då blir jag glad, riktigt riktigt glad.

Utöver alla härliga bikaraktärer så gillar jag Garet, men ibland kändes det som att jag tappade henne. Att jag fokuserade mer på vad som hände och alla färgstarka karaktärer runt omkring henne och liksom… glömde bort att bonda med Garet. För att citera X med Ansiktet (som gick på P3 om och om igen för någon månad sedan): ”Jag är din farkost, för jag får inte vara din medresenär”. Fast i detta fallet så blev det ibland Garet som blev min farkost och inte min medresenär. Men när det klaffade, då kändes Garet som en gammal vän. Och förresten, det är väl ändå petitesser? I en händelsefull bok så gör det väl inte så mycket om allt runt omkring överskuggar huvudkaraktären på 40 av 440 sidor?

Ta och läs ”Black Swan Rising”! Smart, roligt och spännande och med stor potential till fortsättningen. Tyvärr har jag hört av Helena att del 2, ”The Watchtower” är svagare med en hel del upprepningar, men det gör mig inte mindre taggad. Ofta så brukar ju den andra boken i trilogier vara lite utav en transportsträcka till ”slutstriden” i bok tre.*

* Spoiler: En sak som dock gör mig lite fundersam – varför handlar så många andra böcker om att tjejen måste hitta sin övernaturliga man igen efter att han har lämnat henne? Har stött på det i en hel del böcker på sista tiden och undrar om det finns någon anledning till mönstret? Författaren måste skilja på sitt par för att inte förlora saker att skriva om? Något slags hinder när de äntligen fått varandra? Who knows…

Överenskommelser av Simona Arhnstedt (2010)

Jag har under hösten läst flera recensioner av ”Överenskommelser” på diverse bloggar och hemsidor, och majoriteten av dessa verkar börja med en förklaring där skribenten säger att de i vanliga fall inte skulle ha läst romanen för att de ”läser ju inte romance” eller för att de ”inte är intresserade av romantiska böcker” – allt tätt fullt av ett ”MEN…”. I mitt fall är det annorlunda. Självklart så skulle jag läsa ”Överenskommelser”; jag älskar ju historiska romaner och bakom min icke-existerande skämskuddeläsning så döljer sig ett stort intresse för allt inom romance-genren (undantag böcker i Harlequin-stuk – men det beror mest på dåligt språk, dåliga historier och klyshiga karaktärer, inte förakt för genren).

Simona Ahrnstedts debut utspelar sig till största del i 1880-talets Stockholm och handlar om den unga, egensinniga Beatrice Löwenstam som växer upp hos sin konservativa, stränga farbror Wilhelm efter att fadern har dött. Wilhelm är inte överlycklig att få ta hand om henne, särskilt inte då han anser att kvinnor bör vara tysta och lyda sina makar och manliga överhuvuden blint. En kväll på Operan träffar Beatrice den rika affärsmannen Seth Hammerstaal, en temperamentsfull men karismatisk norrman som snabbt lyckats klättra inom den svenska socitetseliten. Det slår gnistor mellan dem från början och passionen är ett faktum. Lyckan ser ut att vara funnen… om det nu inte skulle vara för en viss överenskommelse från Wilhelm Löwenstams håll. En överenskommelse gällande Beatrice.

Jag måste börja med att säga att jag helt hade missuppfattat handlingen. Jag kan ju varken ha läst baksidetexten eller recensionerna särskilt tydligt för jag trodde att det handlade om en ung tjej som blev älskarinna till en äldre, rik man och därför blev utstött av sin familj och hur hon kämpade för att få hans kärlek. Behöver jag säga att jag hade fel?

Jag läser blurbarna och baksidetexten. Någon har bestämt att boken ska beskrivas som rolig på bakisdan. Mitt initiala respons: Eh!?. Upprörande, engagerande eller förtrollande skulle nog vara adjektiv som jag hade valt istället. För roligt? Nej.

För mig är roligt något jag skrattar åt, något som får mig att känna mig bättre, något som får mig att bli glad. Och ”Överenskommelser” väckte inte de känslorna hos mig. Istället så väcktes en frustration, en ilska och ett rytande vilddjur i mitt bröst. Ett vilddjur som ömsom ville slita av kläderna på vissa inblandade parter (*host*) och som ömsom ville kasta sig över alla gubbsjuka äldre slemproppade korkskallar till män och lära dem en läxa. Jag grät, jag svor och jag hoppades. Mitt hjärta bultade alldeles för fort under hela läsningen av tidigare nämnda anledningar: jag var upprörd, jag var upphetsad, jag var utom mig av spänning för kanske, kanske det kan ordna sig.

Ibland så nådde jag den där gränsen där jag bara var tvungen att sätta bort boken och säga ”men ååååååååh! dumskallar!”, när farbror Wilhelm eller någon av hans slemproppar till kompanjoner gjorde mig extra irriterad – eller när Seth och Beatrice inte bara kunde prata med varandra utan istället missuppfattade allt den andra gör eller inte gör. Just detta, mina uppeldade känslor under läsningen, är ett gott betyg. När jag blir riktigt, riktigt känslosam och läser med ”hela mitt hjärta” – då mår jag som en prinsessa.