Ett inlägg om att skylla allt på kvinnan

(Kan finnas ev spoilers för ”The Great Gatsby” och ”Vi måste prata om Kevin”)

Ska vi prata om skuld? Om vem som är den skyldige, den vems fel det är när något går fel. När någon blir sårad. När något dåligt händer. Ska vi prata om skuld som inte står skrivet i ett verk, men där läsare tolkar det och bestämmer att skulden vilar på en av karaktärerna i verket, men onyanserat. Den här stackars utpekade karaktären får bära all skuld, fastän det var ett flertal karaktärer inblandade.

Dessa tankar väcktes efter att jag sett ”The Great Gatsby” på bio och efter att jag läst ”Vi måste prata om Kevin” och gick ut på Internet och nyfiket läste artiklar, meta på tumblr, kommentarer på youtube-videor och blogginlägg. Dessa tankar väcktes när jag upptäckte att det verkar vara regel snarare än undantag för dessa att göra Daisy Buchannon respektive Eva Katchadourian till syndabockar i diskussionerna på Internet.

Självklart är det ju Daisys fel, allt dåligt som händer i ”The Great Gatsby”. Hon är ju så självisk och högfärdig, så ytlig. Hur kan hon inte uppskatta allt som Gatsby har gjort för hennes skull? Hur kan hon göra de val hon gör?

Jag säger inte att Daisy är perfekt, inte att hon är en liten felfri ängel – det hade varit tråkigt, så endimensionellt. Jag tycker att Daisy är betydligt intressantare som hon är. Och kan någon egentligen klandra henne? Om jag hade varit Daisy så hade jag blivit livrädd av Gatsby. Självklart hade jag blivit glad av att se min ungdomskärlek igen, men om denna ungdomskärlek har en hel gemensam framtid utplanerad, helt utan att egentligen fråga vad man tycker, att se det till ens situation (tror t ex inte att dottern Pammy figurerade särskilt mycket i dessa planer) eller att bry sig om att man under de fem år som gått sedan man senaste sågs kan ha hunnit få ett nytt liv som inte bara kan slitas upp med rötterna och planteras om någon annanstans.

Har sett så många säga att Daisy inte har rätt att inte tycka om Gatsbys illegala verksamheter, för han började ju bara med det för att få ihop tillräckligt mycket pengar för att hon skulle vilja vara med honom. Och att det är hennes ytlighet, att inte vilja lämna jetsetlivet hon är van med, som gjort att allt går i kras. Ehm, om jag kommer ihåg rätt så drog Gatsby ut i kriget och sen var det han som valde att inte återvända förrän han fått ihop nog med pengar för att vara en ”like”. Men självklart är det ju Daisys fel. Jag menar, om en kille tror att jag bara vill gifta mig med en polis och därför utbildar sig till polis så är det ju klart, då måste jag ju gifta mig med honom, vad annars kan jag göra? Han blev ju polis för min skull, trots att jag aldrig bett honom om det.

Jag skulle för min del vilja sätta en lika stor del av skulden på Gatsby också. Som bygger upp en så overklig bild av verkligheten, som lever i sin drömvärld med sina framtidsplaner utan att tänka på att Daisy kan ha förändrats under de där fem åren. Utan att tänka på vad Daisy skulle få offra för att vara med honom på det sätt han tycker att de ska göra. Att bara lämna allt bakom sig och ge sig av med honom. Det tycker jag känns själviskt.

Hur ska jag kunna knyta ihop det här med ”Vi måste prata om Kevin”?

Jo, nämligen så här. När jag läste romanen så satt jag med den där krypande paranoialiknande känslan som fick håret att stå på mina armar. Det där: Är det fel på Kevin? Är Eva den enda som ser det? Varför lyssnar inte Franklin? Varför ser inte han någonting? och sen: Är Eva verkligen en pålitlig berättare?

Jag fastnade någonstans i att dela upp det som vi kan kalla ”skulden” på alla inblandade. Skulden för skolmassakern är Kevins, för vad man än varit med om i barndomen så är det ändå hans val. Men denna ”skulden” – vad som ledde till att det valet överhuvudtaget togs – kan vi roa oss med att dela upp. En liten gnutta till Eva, för hennes avståndstagande och misslyckade bonding. Vet dock inte hur mycket skuld man kan sätta i det, för vi har bara Evas berättelse att luta oss tillbaka på, var Kevin en omöjlig bebis som avvisade henne redan som spädbarn… eller var hon deprimerad och inte redo för att bli mamma… och avvisade Kevin?

Jag har läst en del om anknytning under terminen och i de fall där den primära kärleksrelationen (eller dylikt, kommer inte ihåg exakt uttryck nu) – oftast modern – inte blir lyckad så har man andra relationer som väger upp det. I detta fall skulle Franklin – om han hade varit den perfekta föräldern som många av dessa kommentarer vill utmåla honom att vara – hjälpa till att stabilisera Kevins anknytning. Och Kevin skulle, om det bara var Evas fel, även anknytit till sina nannys. Vilket han ju uppenbarligen inte gjorde.

Så enligt min uppdelning så blir det en liten gnutta till Eva. En gnutta till Kevin, om man nu kan dela upp ”skuld” till någon som nog har en psykiatrisk diagnos och skulle behövt vård, hjälp och stöd. Och en stor gnutta till Franklin som vägrade se den Kevin som de egentligen hade och bara såg den Kevin han ville se, den son han ville ha. Som stod i vägen för alla möjligheter pojken hade att få hjälp och som genom sitt sätt att se mellan fingrarna, att bortförklara och skylla på andra inte kan ha gjort Kevin särskilt mycket gott.

Och det konstiga? Ingen av dessa kommentarer jag har läst nämner någonsin Kevins pappa. Bara mamman, och hennes misslyckade föräldraskap. På samma sätt som att nästan ingen av de kommentarer jag läst nämner pressen av Gatsbys framtidsdrömmar och hans oförmåga att förstå att allt inte kan gå tillbaka till exakt som det förut var. Bara Daisy och Eva.