City of Bones av Cassandra Clare (2007)

Nu när det snart är dags för biopremiären för The Mortal Instruments: City of Bones så bestämde jag mig för att läsa boken jag haft en evighet i min bokhylla. Såg precis att första boken nyligen kommit på svenska, lagom till filmpremiären.

Jag har hört en hel del gott om The Mortal Instruments, men hade väldigt låga förväntingar. Kan delvis ha berott på den stora Stephenie Meyer-blurben på framsidan, för jag är så less, så less på att det ska klistras på enorma Stephenie Meyer-blurbar på alla YA-böcker, allt för att sälja till Twihardsen.

City of Bones” (Stad i skuggor) handlar om Clary Fray, en vanlig ung New York-tjej, som en natt på en nattklubb få se något hon aldrig hade kunnat drömma om. Hur ett gäng ungdomar tränger in en annan kille i ett förråd, brutalt hugger honom i bröstet – och killen går upp i rök. Och inte bara Clary blir förvånad – ungdomarna blir även de chockade att Clary kan se dem. Vanliga människor, mundanes, ska inte kunna se dem. De är Shadow hunters, halvänglar med uppdrag att jaga demoner och skydda människorna från nattens varelser. Tack vare magiska runor så är de osynliga för vanligt folk. Men är Clary verkligen så vanlig? När hennes mamma mystiskt försvinner och en demon väntar på henne hemma i lägenheten så börjar frågorna hopa sig. Vem är hon? Varför kan hon se shadow hunters och demonerna? Och vad är det hennes mamma har dolt för henne alla dessa år=

Jag blev positivt överraskad. Den där typiska kärlekstriangeln finns där, men jag tyckte att den var fint hanterad ändå. Är lite less på fenomenet kärlekstriangel i YA-litteratur, men om den är omöjligt att undvika så var det här ett bättre exempel än många andra. Tyckte att alla karaktärerna fick vara både barnsliga och ha sina stora stunder. Och kärleksscenerna tyckte jag var rätt fina. Alltså, jag förstod ändå vad alla karaktärer inblandade i kärleksrelationer såg i varandra – något som kan vara svårt att förstå ibland inom den här genren. Det kan vara väldigt mycket ”öh, ni träffades just, varför är hen så intressant?”. Det låg som på en bra nivå. Det fanns annat som var betydligt viktigare än den där tjejen/killen som hjälten/hjältinnan träffat. Inte bara en massa trånande. Och för att vara den här bokens ”hjälte” så var Jace utseende beskrivet väldigt återhållet (tummen upp!). Inga långa långa genomgångar om hans hår och bringa och ögonfärg. Jag kommer inte ens ihåg vad han har för ögonfärg. Stort plus.

Boken var väldigt actionspäckad och det hände saker hela tiden. Tycker att det är tråkigt att producenterna uppenbarligen stoppat in en massa EXTRA actionscener i filmen, eller byggt på de de redan har för att Jace ska se coolare ut. Jag menar, med tanke på hur många actionscener det är så kan det väl ändå inte behövas fler?

Så: tummen upp! Fanns saker att klaga på, men inget jag kommer på nu. Drogs med i historien och kände aldrig att det gled över på fel sida, på den där jobbiga sidan av supernatural YA. Clare visste vad hon gjorde. Kommer helt klart att läsa ”City of Ashes”. Mycket också för det väldigt förbjudna i böckernas ”huvudromans” som nu har uppstått.

(Var så länge sedan jag läste YA, så kan vara lite av orsaken till att jag är överförtjust också)

Annonser

2 thoughts on “City of Bones av Cassandra Clare (2007)

  1. Läste City of Bones och City of Ashes i början av sommaren, och känner nog bara ett stort mjaa… Sträkläste båda böckerna men känner liksom att de hände för mycket saker hela tiden, lite hetsigt. Inte så att de var dåliga, de var inte tillräckligt bra helt enkelt.

    Appropå stoppa in actionscener, såg The Host och (ehh…spoiler alert?) där hade de också stoppat in lite action. Blev så himla arg över att istället för att medvetet ta ett beslut om att stanna i öknen och gå o leta upp Jared och Jaime så kraschar hon bilen… (i övrigt var filmen så himla kass).

    • Jag brukar oftast störa mig på om det händer för mycket hela tiden, men inte denna gång. Vet dock inte om det har att göra med att det var en evighet sedan jag läste YA och därför blev glad bara för att få läsa genren igen 🙂
      Men det höll sig innanför gränsen för vad jag tycker är mycket utan att bli jobbigt. Jag uppskattade faktiskt att det hände mycket – eller jag uppskattade att alla karaktärerna var aktiva och behövde räddas/gjorde heroiska hjältedåd i ungefär lika stor mängd. Och att det inte blev överdrivet långa stycken med trånande tonåringar.

      Ja! Jag har inte sett den filmen, men jag stör mig så fruktansvärt på trailern. Också att det verkar som att människorna slår tillbaka mycket mer aktivt än vad de gör, som att de letar efter strider eller har en massa vapen. Som att de är en liten guerilla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s