Jag har återkommit. Igen. Den här gången är min ursäkt att jag pluggat till mitt livs jobbigaste tenta (1 tenta, alla sjukdomar* och hur man diagnostiserar dem), varit tre veckor i Thailand och sedan varit kär. Jag verkar ha någon slags spärr, att så länge jag har en kille som kommit in i mitt liv så kan jag inte blogga eller läsa. Don’t know why, men det är riktigt riktigt konstigt. Typ som att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att fokusera på det boken försöker berätta för mig. Och om jag ska vara ärlig så glömde jag bort att jag hade bloggen efter ett tag.
Sedan en dag så kom jag hem från skolan och hittade ett tjockt vitt kuvert i brevlådan. ”Hm, vad är det här?” tänkte jag och gick in och slet nyfiket upp det… och ut ramlade ”Berättelser från Engelsfors”. Vill börja det här inlägget – eller, börja det egentliga inlägget efter min inledning – med att tacka Rabén & Sjögren, tack så mycket. Hade absolut inte förväntat mig det.
Jag kan börja med att erkänna att jag har jättedålig koll på serier. Jättedålig. Jag har aldrig läst annan sorts serier än de där stripparna som finns i Aftonbladet, något gammalt nummer av Acke som låg liggande i vår stuga från pappas och hans brors ungdom, Kalle Anka och Bamse. Jag har länge tänkt tanken att beställa Buffy season 8, men aldrig kommit mig för. Jag har samtidigt även väldigt svårt för noveller, då jag tycker att de är för korta. Jag är en sån där som bara vill ha mer mer mer och ofta kan bli lite irriterad när jag dras in i något och sen så tar det bara slut. Känner mig nästan lite snuvad på konfekten vid novelläsning.
”Berättelser från Engelsfors” är en liten bonus i Engelsforsserien, ett litet substitut för alla som desperat väntar efter sista boken i trilogin. Tillsammans med serietecknarna Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam så har Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg gett oss små inblickar i karaktärernas liv; dåtid, nutid och framtid.
Som sagt så var mina förutsättningar innan läsningen inte optimala. Det ”Berättelser från Engelsfors” lyckades med var att både få mig intresserad… och ge mig tillräckligt för att inte bli irriterad över att det tog slut så snabbt. Serierna är korta, men känslorna som ryms i dem är så massiva att det inte behövdes mer. I slutet av flera seriesnuttar så kände jag nästan ”snälla, inte mer!” (på ett bra sätt, på ett ”shit, vad jag är emotionellt påverkad av den här stackars karaktärens känslostormar, få slut på lidandet! Var är bilder på söta kattungar när man behöver dem?”), en önskan att bara få vara Sara igen.
I små korta serier så får vi träffa välkända karaktärer från böckerna. Vi får se början på Gustaf och Rebeckas förhållande, vi får se Andreas kärlekssaga och det tragiska slutet, vi får se Elias och hans oförstående föräldrar. Små inblickar som ger djup, lite mer information, lite mer förståelse till karaktärerna och händelser i bokserien. Allt knyts samman genom en spådom av Mona Månstråle, som spår en någon, onämnd.
Det var vad som fångade min nyfikenhet mest. Är det meningen att denna någon ska vara oss, läsaren, att hennes sätt att berätta och prata ska tolkas som att hon bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren? Att hon kommenterar läsarens reaktioner och att den sista spådomen, den som hon inte vill uttala, den som jag – efter ett långt ”förhållande” med Whedonverse – direkt tolkade som en dödsdom. (Seriöst, Whedon och Martin har för alltid förstört mitt sätt att förhålla mig till karaktärer i fiktiva verk. Jag kan inte längre komma ihåg sist jag tänkte ”åh, det är lugnt, ingen kommer dö!” när jag läste en bok/såg en tv-serie). Är det oss hon spår? Eller är det någon av tjejerna i boken? I så fall vem? I must know.
Som tur var så är det bara ett halvår kvar. För om det är något ”Berättelser från Engelsfors” har lyckats med så är det att göra min längtan efter ”Nyckeln” ännu starkare.
Saras perspektiv 