Thirteen Reasons Why av Jay Asher (2007)

Jag läste ”Thirteen Reasons Why” på påsklovet och har således läst ut den för lite över en månad sedan. Vilket är så synd, så synd, för jag hade några riktigt smarta saker som jag tänkte på under tiden jag läste boken. Bland annat hur berättarsättet var uppbyggt, men nu när jag tänker efter så kan jag inte komma ihåg exakt vad det var och då jag lämnade boken hemma så kan jag inte läsa och påminna mig.

Boken har ett väldigt speciellt berättarsätt, med två parallella berättare. High school-studenten Clay Jensen kommer en dag hem från skolan och upptäcker att han har fått ett anonymt paket. I paketet ligger sju kassettband som visar sig innehålla Hannah Bakers sista meddelande till världen. Hannah Baker; klasskamraten som Clay varit hemligt förälskad i, klasskamraten som nyligen tog livet av sig. På de sju kassettbanden, som skickats ut till 13 personer har Hannah berättat sin historia, i 13 meddelanden – ett riktat till varje person – så berättar hon vad som fick henne att ta sitt liv… och hur dessa 13 personer bidragit till att få henne att nå gränsen.

Det jag tyckte var speciellt med berättarsättet är att Hannahs och Clays POV har väldigt skarpa gränser. Det är inget vartannat kapitel här inte, utan i samma stycke så kan vi ha lyckats hoppa mellan Hannahs berättelse (kursiv) och Clays tankar och handlingar ett flertal gånger när Clay går runt i stan och lyssnar på banden.

Något jag tyckte att boken lyfte upp väldigt bra är den där snöbolleffekten. Hur något så litet som en lögn, skitsnack eller ett skämt som gick överstyr kan påverka någon annan. Jag kommer ju som sagt från ett väldigt litet samhälle. Ett samhälle där man om man får en stämpel kan ägna år åt att försöka tvätta bort den – men ändå inte lyckas. Där en lögn mycket väl kan förstöra för en i flera år framöver.

Jag har kollat runt lite på Internet och läst flera recensioner om boken, där de flesta verkar tycka att Hannahs anledningar till att hon valde att ta sitt liv inte var tillräckligt hemska, inte tillräckligt för att någon inte ska kunna se någon annan utväg. Att Hannah lätt kunde ha fått hjälp. Det är däremot vad jag tycker om med boken. Det är vad som gjorde att boken kröp in under huden på mig och gjorde att jag kände mig tom.

Under de tre senaste åren så har tre ungdomar i gymnasieålder i min hemkommun tagit livet av sig. Jag tror ingen av dem gjorde det av en ”finns ingen annan utväg!”-anledning. Finns det ens sådana? Vad skulle de i så fall vara? Men för dem så kändes det säkert så; att det inte fanns någon annan utväg. Att de inte orkade med mer och att det inte fanns någon som kunde hjälpa.

Därför gillar jag också Clays POV, för det är så tydligt att nästan vem som helst på skolan hade kunnat förhindra Hannahs självmord – och speciellt Clay som ägnat så lång tid att tassa runt Hannah och inte våga ta kontakt.

Nu så är det ju som sagt mer än en månad sedan jag avslutade boken och jag har hunnit glömma bort mycket av mina tankar om boken; men de som finns kvar är nästan uteslutande positiva. Ibland kändes det som att boken upprepade sig själv – men annars tycker jag att det var en läsvärd ungdomsbok om skuldkänslor efter att någon i ens närhet tar sitt liv och hur de där småsakerna man gör och säger och inte riktigt tänker på kan påverka någon annans liv.