Ett inlägg om att skylla allt på kvinnan

(Kan finnas ev spoilers för ”The Great Gatsby” och ”Vi måste prata om Kevin”)

Ska vi prata om skuld? Om vem som är den skyldige, den vems fel det är när något går fel. När någon blir sårad. När något dåligt händer. Ska vi prata om skuld som inte står skrivet i ett verk, men där läsare tolkar det och bestämmer att skulden vilar på en av karaktärerna i verket, men onyanserat. Den här stackars utpekade karaktären får bära all skuld, fastän det var ett flertal karaktärer inblandade.

Dessa tankar väcktes efter att jag sett ”The Great Gatsby” på bio och efter att jag läst ”Vi måste prata om Kevin” och gick ut på Internet och nyfiket läste artiklar, meta på tumblr, kommentarer på youtube-videor och blogginlägg. Dessa tankar väcktes när jag upptäckte att det verkar vara regel snarare än undantag för dessa att göra Daisy Buchannon respektive Eva Katchadourian till syndabockar i diskussionerna på Internet.

Självklart är det ju Daisys fel, allt dåligt som händer i ”The Great Gatsby”. Hon är ju så självisk och högfärdig, så ytlig. Hur kan hon inte uppskatta allt som Gatsby har gjort för hennes skull? Hur kan hon göra de val hon gör?

Jag säger inte att Daisy är perfekt, inte att hon är en liten felfri ängel – det hade varit tråkigt, så endimensionellt. Jag tycker att Daisy är betydligt intressantare som hon är. Och kan någon egentligen klandra henne? Om jag hade varit Daisy så hade jag blivit livrädd av Gatsby. Självklart hade jag blivit glad av att se min ungdomskärlek igen, men om denna ungdomskärlek har en hel gemensam framtid utplanerad, helt utan att egentligen fråga vad man tycker, att se det till ens situation (tror t ex inte att dottern Pammy figurerade särskilt mycket i dessa planer) eller att bry sig om att man under de fem år som gått sedan man senaste sågs kan ha hunnit få ett nytt liv som inte bara kan slitas upp med rötterna och planteras om någon annanstans.

Har sett så många säga att Daisy inte har rätt att inte tycka om Gatsbys illegala verksamheter, för han började ju bara med det för att få ihop tillräckligt mycket pengar för att hon skulle vilja vara med honom. Och att det är hennes ytlighet, att inte vilja lämna jetsetlivet hon är van med, som gjort att allt går i kras. Ehm, om jag kommer ihåg rätt så drog Gatsby ut i kriget och sen var det han som valde att inte återvända förrän han fått ihop nog med pengar för att vara en ”like”. Men självklart är det ju Daisys fel. Jag menar, om en kille tror att jag bara vill gifta mig med en polis och därför utbildar sig till polis så är det ju klart, då måste jag ju gifta mig med honom, vad annars kan jag göra? Han blev ju polis för min skull, trots att jag aldrig bett honom om det.

Jag skulle för min del vilja sätta en lika stor del av skulden på Gatsby också. Som bygger upp en så overklig bild av verkligheten, som lever i sin drömvärld med sina framtidsplaner utan att tänka på att Daisy kan ha förändrats under de där fem åren. Utan att tänka på vad Daisy skulle få offra för att vara med honom på det sätt han tycker att de ska göra. Att bara lämna allt bakom sig och ge sig av med honom. Det tycker jag känns själviskt.

Hur ska jag kunna knyta ihop det här med ”Vi måste prata om Kevin”?

Jo, nämligen så här. När jag läste romanen så satt jag med den där krypande paranoialiknande känslan som fick håret att stå på mina armar. Det där: Är det fel på Kevin? Är Eva den enda som ser det? Varför lyssnar inte Franklin? Varför ser inte han någonting? och sen: Är Eva verkligen en pålitlig berättare?

Jag fastnade någonstans i att dela upp det som vi kan kalla ”skulden” på alla inblandade. Skulden för skolmassakern är Kevins, för vad man än varit med om i barndomen så är det ändå hans val. Men denna ”skulden” – vad som ledde till att det valet överhuvudtaget togs – kan vi roa oss med att dela upp. En liten gnutta till Eva, för hennes avståndstagande och misslyckade bonding. Vet dock inte hur mycket skuld man kan sätta i det, för vi har bara Evas berättelse att luta oss tillbaka på, var Kevin en omöjlig bebis som avvisade henne redan som spädbarn… eller var hon deprimerad och inte redo för att bli mamma… och avvisade Kevin?

Jag har läst en del om anknytning under terminen och i de fall där den primära kärleksrelationen (eller dylikt, kommer inte ihåg exakt uttryck nu) – oftast modern – inte blir lyckad så har man andra relationer som väger upp det. I detta fall skulle Franklin – om han hade varit den perfekta föräldern som många av dessa kommentarer vill utmåla honom att vara – hjälpa till att stabilisera Kevins anknytning. Och Kevin skulle, om det bara var Evas fel, även anknytit till sina nannys. Vilket han ju uppenbarligen inte gjorde.

Så enligt min uppdelning så blir det en liten gnutta till Eva. En gnutta till Kevin, om man nu kan dela upp ”skuld” till någon som nog har en psykiatrisk diagnos och skulle behövt vård, hjälp och stöd. Och en stor gnutta till Franklin som vägrade se den Kevin som de egentligen hade och bara såg den Kevin han ville se, den son han ville ha. Som stod i vägen för alla möjligheter pojken hade att få hjälp och som genom sitt sätt att se mellan fingrarna, att bortförklara och skylla på andra inte kan ha gjort Kevin särskilt mycket gott.

Och det konstiga? Ingen av dessa kommentarer jag har läst nämner någonsin Kevins pappa. Bara mamman, och hennes misslyckade föräldraskap. På samma sätt som att nästan ingen av de kommentarer jag läst nämner pressen av Gatsbys framtidsdrömmar och hans oförmåga att förstå att allt inte kan gå tillbaka till exakt som det förut var. Bara Daisy och Eva.

Annonser

Vampire Academy castingen

Läste precis ut ”City of Bones” av Cassandra Clare, första delen i Mortal Instruments-serien, för att ha det bakom mig innan jag ska se filmen med några kompisar när den kommer ut. Var positivt överraskad.

Av boken. Negativt överraskad av trailern. Seriöst, varför har de en massa actionsekvenser jag inte kan bestämma var de är ifrån när de har en redan actionpackad bok från början? Trailern ledde i alla fall till en positiv sak. Jag såg en kommentar där en person klagade på att Jace var felcastad, att han inte var tillräckligt snygg (jag tycker då det) – men att det inte var en lika stor felcastning som  Dimitri Belikov.

Där gjorde min hjärna sin kända tvärbromsning. När man läser en text, snabbt, bara skimmar över och plötsligt upptäcker ett ord som får en att stanna kvar. Tänk er mentala screeech-ljud och bromsmärken. Vaddå Dimitri Belikov? Betyder det – nej, det kan väl inte vara? Har de castat Vampire Academy-filmen !? (Eftersom jag varit borta från bokbloggsfären ett tag så kanske detta varit en stor nyhet redan, för mig var det helt färska nyheter dock).

Först har vi Zoey Deutch som min älskade Rose Hathaway. Jag har ingenting att säga om castingen då jag inte har en aning om vem Zoey är. Men hon är mörkhårig och ser ut som att hon kan ge den där sassynessen till Rose. Tycker bara att det är lite synd att skådespelerskan är så där typiskt Hollywood-slank när hon spelar en karaktär som det typ minst tio gånger varje bok nämns hur hon står ut i Moroi-sammanhang för att hon är den enda i sällskapet som är kurvig med allt vad det innebär. (Det är typ det enda jag kommer ihåg om beskrivningen om Roses utseende. Att hon är mörkhårig, stark och kurvig).

Lucy Fry är Lissa Dragomir. Vet ingenting om skådespelerskan, men hon är blond  – och det är så jag kommer ihåg Lissa. Blond, blek och slank (fast att hitta en slank skådespelerska i Hollywood är ju inte så svårt). Hon ser inte ut som jag hade tänkt mig Lissa, jag hade tänkt mig mer, jag vet inte, Elle Fanning-ish? Nej, det stämmer inte heller.

Ryska Danila Kozlovsky ska då alltså spela Dimitri Belikov. Och jag vet inte riktigt. Jag var tvungen att ta med första bilden för att jag fick en så tydliga David Boreanaz-vibbar. En riktigt ”NEJ SNÄLLA GÖR HAN INTE TILL EN TILL ANGEL/STEFAN!”. Ni vet, den mörka vampyrkillen med rynkad panna och wifebeater. Snälla?

Dominic Sherwood som Christian Ozera. Han har ju blicken. Och käkbenen. Blir nog bra!

Utöver det så har vi bondbruden Olga Kurylenko som rektor Kirova, Gabriel Byrne som Victor Dashkov, Sarah Hyland som Natalie Dashkov (kommer att bli konstigt, kan inte tänka mig Sarah som annat än Hayley Dunphy), Joely Richardson som drottning Tatiana och Cameron Monaghan som Mason Ashford.

Kommer ut på allahjärtansdag nästa år. Håller tummarna att det kommer att bli bra! 🙂

Vad tycker ni om castingen?

Storytel

Jag har blivit frälst. En kompis berättade för mig om appen Storytel där man för (typ) 99 kr i månaden kan få lyssna på ett enormt bibliotek av ljudböcker. Jag tackade för tipset, men jag gillar ju inte ljudböcker så det var ju inget direkt jag hade användning av… trodde jag.

För att försvara mina tidigare negativa utläggningar av ljudböcker så kan jag säga att jag tidigare endast lyssnat på dem i situationer där jag lika gärna kunnat läsa en bok själv och inte valt vilka böcker jag ska lyssna på utifrån egen smak, utan utifrån vilka som har funnits tillgängligt. Därför så har jag bara lyssnat på svenska deckare i bilen… och jag gillar inte svenska deckare.

Trots min aversion mot ljudböcker blev jag nyfiken på Storytel. Så jag slösade 99 kr på något jag inte trodde mig skulle tycka om. Och blev frälst.

Det var ju perfekt. Perfekt att ha på i bakgrunden när man städar, när man diskar, när man viker tvätt. Perfekt att ha på i bakgrunden när man sitter vid datorn och spelar Candy Crush. Perfekt att lyssna på när man åker buss/tåg och inte längre kan läsa själv pga åksjuka. Eller bara att ha på i bakgrunden när man plockar med saker hemma, klär på sig, sminkar sig, kammar håret. 

Men… Mycket av min nyfunna kärlek för ljudböcker kan vi nog tacka Jonas Gardell för. Har de senaste dagarna hunnit lyssna på hela ”Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken” och har nu hunnit en tredjedel in i ”Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen” och det gör så ont, så ont och Jonas är så bra, så bra. Och jag vill bara gråta (samt testa mig för HIV, min hypokondri är väckt). Tror att ”Torka aldrig tårar utan handskar: Döden” kommer att vara sju timmar ångest och tårar.

Snabbrecension: 5 böcker i en

Jag har varit jättedålig på att uppdatera under sommaren, så tänkte göra en liten snabb genomgång av vad jag läst. Om vissa böcker kan det komma en egen recension sen.

The Great Gatsby” av F. Scott Fitzgerald (1925).

Kommer helt klart komma ett inlägg om boken då jag vill diskutera många av de diskussioner jag läst på Internet efter att ha sett filmen/läst boken, tycker att Daisy blir vilified i mångt och mycket och tillskriven mer ansvar än vad hon egentligen har av många. Tyckte att boken var otroligt läsvärd och lättläst, man sveptes med i ordströmmen och fanns en hel del fantastiska citat. Förstår varför den klassas som en klassiker. Skulle inte vilja sätta den just bredvid ”To Kill a Mockingbird” (för tror att det kan vara en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst), men de hamnar i samma kategori. Böcker som jag verkligen förstår varför alla säger att de är så bra. För det är den.

A Game of Thrones” av George R. R. Martin (1996)

Läste om den för att min pojkvän, ett stort fan av tv-serien, bestämde sig för att läsa böckerna och hela tiden skrev till mig och kommenterade saker som hände i boken och hade frågor. Och jag blev sugen på att läsa om den när han hela tiden pratade om den. Var nog en bra sak för vårt distansförhållande också, blir ju nästan (nej, inte riktigt) som att man ligger och läser tillsammans* om bägge två är på nästan samma ställe. Jag tycker precis samma sak som förra gången.

Vi måste prata om Kevin” av Lionel Shriver (2003)

Jag har nästan skrivit klart en hel recension om den här, så det kommer separat, för det finns så mycket jag vill säga. Klaustrofobiskt. Paranoia. Känslan av att saker är fel så fel och att ingen annan reagerar, men samtidigt ifrågasättandet hur mycket man kan lita på vår berättare. Fruktansvärt bra bok. Jag kunde knappt sätta ner den.

Sisterland” av Curtis Sittenfeld (2013)

Jag vill säga: Bra, men inte någon ny ”American Wife” eller ”Prep”. Vet inte om det är för att en stor del av boken ändå handlar om livet som småbarnsmamma och jag inte känner igen mig i det, eller för att jag på något sätt tycker att Violet och Kate, enäggstvillingarna som boken handlar om, påminner mig liite om Jessica och Elizabeth Wakefield. Ni vet, yrväder och ordentlig. (Eller kanske för att Sisterland handlar om att yrväder tvillingen Violet förutspår en jordbävning… och det finns en Tvillingarnabok där Jessica förutspår en jordbävning efter att ha varit med om ett litet skalv). Tyckte ändå om den, Sittenfeld har ju en förmåga att skapa karaktärer som man bryr sig om, som det känns som att man känner. Att dra in en. Felet den här gången var att jag inte kunde nöja mig med Kate när jag förväntade mig en ny Alice Blackwell. Ibland kan alldeles för höga förväntningar skada en alldeles lagom bra bok. (Och lite trist att jag förutsåg (höhö) slutet långt i förväg). 

The Mystery of Mercy Close” av Marian Keyes (2012)

Jag hade helt missat det. Vet ni hur glad jag blev när jag stod där i bokhandeln, såg att det hade kommit en ny Keyes-bok, nonchalant tog upp ett exemplar och tänkte ”åh, men när ska hon skriva Helens bok?”, vände på boken och orden ”HELEN WALSH” mötte mig? JA, det är äntligen Helens bok! Efter så många år av väntan och inte lika bra böcker så får vi äntligen möta Helen. Deckare möter systrarna Walsh-chick lit. Privatdetektiven Helen, yngsta systern i Walsh-familjen, får i uppdrag att hitta en försvunnen medlem i smörpop-pojkbandet Laddz innan de har återföreningskonsert veckan därefter, allt medan hon kämpar mot sin depression och försöker hålla sig flytande. Var ovanligt lite mama Walsh, men Helen var lika knäpp som vanligt. Tyckte att det var väldigt passande att få läsa en chick lit där huvudpersonen kämpar med psykiatriska problem när man ser personer med liknande problematik på jobbet hela dagen. Och det är ju det jag gillar med Keyes, all den där svärtan mitt bland lustigheterna. I början var jag inte så imponerad, men det tog sig. Behövde bara komma in i boken lite. Betydligt bättre än ex ”This Charming Man”.

Ehm, sen vet jag att jag har läst minst 2 böcker till, men kommer inte ihåg vilka de var just nu. Får återkomma med dem, möjligtvis.

* Älskar det. Vi hade en eftermiddag i Stockholm i början av juni där vi bara låg bredvid varandra i sängen och läste. Mysigt att kunna kombinera läsning och sällskap utan att den andre klagar på det.

And now the rains weep over his halls…

… with not a soul to hear.

Såg ”det där avsnittet ni vet” med min pojkvän idag. Han har inte läst böckerna och var alltså helt oförberedd.
Hans reaktion: ”Oj, det där var ju tråkigt”. Varpå jag börjar skratta åt hans min och ber om förlåtelse för min okänslighet. ”Vad säger du förlåt för? Det är inte du som skrivit boken. Jag ska skriva och klaga, de får fan skriva om boken!”.

Senare under dagen,  håller på med något helt annat när plötsligt: ”Man har spenderat så mycket tid och känslor på de här karaktärerna,  och så tar de bara dem ifrån en utan för aning. Är ju inte riktigt schysst…”

The Great Gatsby (film)

Skriver tenta imorgon och var och såg The Great Gatsby på bio med två vänner för att tänka på annat (har jag gjort annat än att tänka på annat under det här tentaplugget?). Ska skriva om boken, som jag ännu inte har läst ut men har bara ett fåtal sidor kvar, så snart… Vad kan man säga om filmen?

Baz Luhrmann bakom. Jag tycker ju riktigt mycket om både Moulin Rouge och Romeo + Juliet och nog såg man att det var Baz. Det var rätt tydligt, med all extravagans som var inträngd på Gatsbys fester, en extravagans som ibland blev så överdriven att den blev komisk – men jag tror att det var meningen. Att fyrverkerierna som framträder bakom Gatsby första gången tittaren får en ordentlig blick på honom, sammankopplat med ett leende och skål i slow motion, att allt är där för att roa.

Tyckte att både Leonardo Dicaprio och Carey Mulligan (som för övrigt är gift med Marcus Mumford, det ni) gjorde ett utmärkt jobb. Tobey Maguire var lite tråkig som vanligt, tror att det kan ha mer att göra med att jag upplever honom som en väldigt intetsägande skådespelare och är avogt inställd redan från början. Dock så är ju inte Nick Carraway den mest färgstarke av karaktärer direkt.
Mest använda meningen i filmen? ”Old sport”. Seriöst, jag skulle vilja se en uträkning på hur många gånger Jay Gatsby säger old sport i filmen/boken. Såg direktiv till ett dryckesspel på internet. ”1. Drink every time Gatsby says old sport, 2. Die”.

En annan sak som gör att man märker att det är en Baz Luhrmann-film är musiken. I alla de filmer jag har sett av Luhrmann så har musiken spelat en väldigt central roll – Moulin Rouge är ju en musikal och Romeo + Juliet har ett fantastiskt soundtrack. Tror dock att The Great Gatsby tar priset. Kan även meddela om att jag har nött soundtracket en månad innan jag såg filmen och att det faktum att jag gillade soundtracket så mycket fick mig att köpa boken till att börja med.

Äh, låt mig bjuda på lite musik så här på kvällen:


Lana del Rey. Behöver jag säga mer?

Jack White. Behöver jag säga mer?

¨

Emeli Sandes 20-tals inspirerade Beyonce cover, älskar blåsinstrumenten.

Florence + The Machines Over the Love som jag först nu inser är skriven med filmen i åtanke. ”The green light” måste ju bara anspela på den gröna lampan på Buchanans brygga.


Än en gång, jag gillar verkligen att de satt in blåsinstrumenten. Plus att jag älskar den här scenen i filmen för dess överdrivna, färgstarka, ”much is more”-anda.

Ska jag fortsätta eller har jag gjort tillräckligt för att få fram min åsikt?

Svar på Googlingar

Hej alla ni som hittat hit efter att ha sett senaste avsnittet av ”Game of Thrones”. Jag förstår att det har rört upp känslor, men ni kommer inte att hitta några uttalade svar någonstans på min blogg, hur väl ni än googlar. Så för att svara på frågorna ni ställer: Ja. Ja. Ja. Ja. Vänta bara. Ja. 

Ledsen att jag inte kunde ge er mer tillmötesgående svar. I’ve been there, förstår hur ni känner er. Kommer säkert vara där också efter att ha sett ”Rains of Castamere” imorgon. 

Tegelstenar (Kalix Edition)

Minns ni för ett tag sedan när jag gjorde ett inlägg och visade mina tegelstenar, en Umeå edition? Och jag lovade att göra ett till inlägg när jag kom hem till resterande del av mitt bibliotek? Nu är stunden kommen och efter att ha gått igenom bokhyllorna efter tjocka böcker så kan jag härmed konstatera att mina tjocka böcker i Umeå var betydligt tjockare än de jag hade hemma i Kalix.

Nu räknade jag bort fyra böcker från min topp 10 tjockaste böcker, men det gjorde jag i Umeå också – där blev ”A Feast for Crows” ratade på grund av att GRRM redan hade en bok på listan och samma sak gällde här – ”A Game of Thrones” + ”A Clash of Kings” blev bortplockade på grund av att mastodonten ”A Storm of Swords” redan smygit sig in, detsamma för Diana Gabaldons böcker.

1. ”Snö och aska” av Diana Gabaldon, 1279 sidor
2. ”A Storm of Swords” av George R.R. Martin, 1197 sidor
3. ”The Stand” av Stephen King, 1141 sidor
(”Sjöfararna” av Diana Gabaldon, 1043 sidor)
( ”A Clash of Kings” av George R.R. Martin, 1030 sidor)
4. ”The Mists of Avalon” av Marion Zimmer Bradley, 1009 sidor
5. ”Shantaram” av Gregory David Roberts, 941 sidor
6. ”His Dark Materials” av Philip Pullman, 933 sidor
7. ”Blonde” av Joyce Carol Oates, 862 sidor
( ”A Game of Thrones” av George R.R. Martin, 854 sidor)
( ”Slända i bärnsten” av Diana Gabaldon, 789 sidor)
8. ”Jonathan Strange and Mr Norrell” av Susanna Clarke, 773 sidor
9. ”Harry Potter and the Order of the Phoenix” av J. K. Rowling, 766 sidor
10. ”Breaking Dawn” av Stephenie Meyer, 756 sidor
Efter en snabbuträkning så slutade Kalixböckerna på listan på ett genomsnitt á 965,7 sidor (då minus GRRM och Gabaldonböcker) medan Umeåböckerna nådde upp till 1023,8 sidor i genomsnitt.

PS! Jag har hittat min Blonde, är så glad så glad. Trodde att jag glömt den i Thailand, men visar sig att mina föräldrar hade hittat den i min backpackerväska när de burit ner den i källaren och kollat igenom alla miljontals fack.

The Happy Prince and Other Tales av Oscar Wilde (1888)

Okej, det här kanske är en dum idé, med tanke på att jag läser en bok som innehåller en massa massa massa noveller och novellas, men jag tänkte ta och recensera Oscar Wildes verk var för sig, på samma sätt som jag recenserat alla lästa Sherlock Holmes-berättelser ur min volym med samlade Sherlockhistorier var för sig.

Först ut är ”The Happy Prince and Other Tales” som innehåller fem små noveller som är väldigt sagoinspirerade och känns som moralsagor för barn med en viss ironi. Vi har titelnovellen, ”The Happy Prince”, om en guldstaty av en prins, beundrad för att den är så vacker, och en svala som blir tvär och bestämmer sig för att inte flyga söderut över vintern. Vi har ”The Nightingale and the Rose” om en näktergal som hör en kär students klagofyllda snyftningar om att han kommer att missta sin älskade om han inte hittar en ros… och hur näktergalen tar på sig att finna rosen åt honom då näktergalen tror på äkta kärlek. Vi har ”The Selfish Giant” om en jätte som förbjuder barnen att leka i hans trädgård, med inte helt lyckade konsekvenser. Vi har ”The Devoted Friend” där en hämpling berättar en moralsaga för en vattenråtta som tycker lite väl gott om sig själv och till sist ”The Remarkable Rocket”, som jag ärligt talat inte riktigt kommer ihåg vad den handlade om – jag var trött och inte särskilt intresserad, men tror att den handlade om en raket som skröt jättemycket om sin egen förträfflighet.

Som sagt, väldigt sagoinspirerat. Många välkända teman så som en medhjälpare som får tre uppdrag, en personlighetsförändring genom andras osjälviskhet, natur med egen vilja – träd som vägrar att blomma för att de är sura, träd som ger ultimatum. Djur som pratar, objekt som pratar. Sagor, men ofta med grymma inslag. Rosen som endast blommar om någon spetsar sitt hjärta på en tagg, karaktärer som dör, människor som tror sig vara så bra och goda men egentligen bara tänker på sig själv och utnyttjar andra utan eftertanke. Och Jesus gör en cameo också.

Fann dessa fem korta små sagor väldigt lättlästa och underhållande – och trots att de var sagor så kunde man ändå tydligt urskilja att de var Oscar Wilde. Vissa repliker hade den där härliga klarsynta och skämtsamt ironiska stämningen som jag förknippar med Wilde… typ; ”Conscience and cowardice are really the same things … Conscience is the trade-name of the firm. That is all.” (Picture of Dorian Gray) och ”Always forgive your enemies; nothing annoys them so much”.

The Mother

Jag har tredubblat mitt besökarantal idag och fick precis veta varför. Den 18 juni 2011 så kom jag på en riktigt bra teori på vem mamman i How I Met Your Mother kunde vara… och skrev ett inlägg om det. Har varken sett säsong 7 eller 8, men har fått höra att jag hade fel. Och anledningen till denna storm av sidvisningar; i senaste avsnittet av How I Met Your Mother så fick man äntligen se mamman.

Jag säger bara: bra! Ni hade inte kunnat dra ut på det en säsong till, hade bara blivit löjligt.