Önskan till alla YA-författare

Vet ni vad jag har kommit på att jag saknar? Vad jag gärna skulle vilja se i populärkulturen?
En tjej som raggar upp en kille.

I nästan alla YA-böcker så utspelar sig kärlekssagor på samma sätt; killen och tjejen träffas. Tjejen kanske blir intresserad – men det är alltid killen som tar kontakt, är alltid killen som är den pådrivande kraften och den som säger ”hördu, vill du gå ut på en dejt?”.

Jag skulle faktiskt vilja se en ungdomsskildring där det är tjejen som vågar fråga killen, där tjejen inte bara väntar, där tjejen inte sitter där och har långa mentala monologer om ”undra om han gillar mig eller inte?” och inte gör något åt det.

Anledningen till det här inlägget är att jag i och med läsning av gamla dagböcker har insett en sak (utöver att jag ibland är en dramaqueen och att det inte går att läsa dagböcker förrän de är minst 6-7 år gamla utan att sucka högt (eller ducka ner under skämskudden) och kommentera ”men du, din blinda dumskalle!” åt saker som idag är helt uppenbara för en, men som när man skrev ner dem var universums största mysterium*); varför väntar alltid tjejen?

Vad är det för oskriven regel, egentligen? Jag har insett att jag inte kan ragga. Jag kan flirta och hålla igång en någorlunda lekfull konversation med en person av motsatta könet – men för att kunna använda denna något blygsamma förmåga så behöver jag först att en kille tagit kontakt med mig. Och någon slags hint om att det här inte bara är kallprat om vädret, utan något annat. Annars går det liksom inte.

Jag kan liksom inte bara gå fram till en okänd kille vid baren och helt plötsligt plocka fram den här sociala samspelsidan hos mig. Men varför inte? Egentligen? Det är ju bara så urbota dumt. Tänk hur många möjliga chanser jag sumpar bara för att jag inte vågar ta första steget utan typ måste få killen serverade till mig på silverfat.

Därför vill jag att vi ska sluta få det inpräntat i oss från alla håll. Därför vill jag se en ungdomsbok där den kvinnliga huvudpersonen bara tänker ”vilken snygg kille!” och går fram och pratar med honom. Istället för att att han tar kontakt med henne i matsalen/lektionssalen/skolkorridoren och hon sedan spenderar en massa tid med att angsta över om han gillar henne eller inte, tills nästa gång han tar kontakt med henne.

När jag får tillbaka mitt hår (obs! förklaring: har ej tappat det helt, men jag har en liten identitetskris. Vet ej vem tunnhåriga Sara är ännu. Imorgon blir det även korthåriga Sara. Kommer vara stor omvändelse) så ska jag bli mer framåt. God dammit!

* Mina favoritdelar av mina dagböcker är de där jag säger ”så här är det” och förklarar en situation och mitt nutidsjag bara suckar åt min egen dumhet och tänker ”så var det inte alls”.

Annonser

4 thoughts on “Önskan till alla YA-författare

  1. Håller ned dig helt! En bok som jag dock märkte inte var så det var Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo. Tyckte väldigt mycket om den just på grund av att huvudpersonen Alicia är väldigt stark i sig själv och vågar gå fram till killar osv 🙂

  2. Åh vilket intressant inlägg. Jag skriver själv ungdomslitteratur och tycker att det är en intressant poäng du tar upp. I min senaste bok Sia och Kristoffer är det faktiskt lite av detta dilemma jag tar upp.

    • Oh, vad bra! Tycker att det är så synd att det alltid är killen som ska vara den drivande i alla YA-böcker, så kan behöva ifrågasättas lite 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s