Graceling av Kristin Cashore (2008)

File:Graceling cover.pngVad jag förväntade mig när jag började att läsa; (varning för lång mening!) lättläst high fantasy med en sådan där för genren typisk hjältinna som både är vacker och livsfarlig på ett icke helt verklighetstroget sätt då hon borde ha ett visst fysiskt disadvantage, en hjälte som gång på gång är överbeskyddande mot vår hjältinna, trots att hon visat sig kapabel till att ta hand om sig själv – en förmåga som konstigt nog försämras när hon möter honom och räddning faktiskt börjar behövas-  och en sappy kärlekssaga.

I efterhand så kan jag konstatera att jag kanske inte hade helt fel, men jag blev glatt överraskad!

Graceling” (De utvalda: Tankeläsaren      … vilket är den sämsta titeln NÅGONSIN, mer om det längre ner) är Kristin Cashores första bok i serien om The Seven Kingdoms. Ja, de heter så. Och gissa hur frustrerande det är för mig, särskilt då jag har ”A Dance of Dragons” en meter ifrån mig, men inte kan börja läsa den då jag inte kan ta med mig en 1-2 kg tegelsten till stranden (sadface).

Boken handlar om Katsa, som inte är vilken 18-årig kvinna som helst. Hon är systerdotter till kungen av Middluns, ett av de sju kungarikena, och hon är utvald. ”Graced with the gift of death” på engelska, så mycket coolare, så oöversättbart. Gracelings (eller utvalda då på svenska) är personer med speciella färdigheter, en magisk förstärkning inom ett visst område, och som tecken på detta så får de två olikfärgade ögon. Katsas grace tillåter henne att orsaka folk skada och döda dem på ett ögonblick, med bara ett slag. Hennes farbror, kung Randa, har tränat upp henne och använder henne som ett vapen; en personlig bödel och skatteindrivare att skicka ut till de som går emot honom. Och Katsa hatar det och hatar den fruktan folk har för henne. I hemlighet har hon satt upp ett speciellt Råd vars uppgift är att hitta problem där Katsas förmåga istället kan hjälpa folk och göra det bättre för dem. En natt när Katsa är ute på ett av Rådets uppdrag så träffar hon Po, ”graced with the gift of fighting”. Han är på jakt efter sin kidnappade farfar… och tillsammans med honom ger sig Katsa ut på en resa för att hitta svar. Under resan upptäcker de en ondska som hotar att förslava de sju kungarikena.

Cashore har ett behagligt flyt i berättelsen och lyckades undvika de fällor jag annars brukar störa mig på. Tillåt mig att återvända till mina tidigare fördomar mot boken och förklara.

Katsa är kapabel att ta hand om sig själv och ingenting ändrar det. Det som är riktigt uppfriskande är att Po inser det och inte ägnar sig åt försök att skydda henne eller ta över kroppsligt utmattande uppgifter bara för att han är man och hon är kvinna. Jo, det finns tillfällen där Katsa är beroende av Po, särskilt när bokens antagonist presenteras och är en av få personer som faktiskt är ett hot mot vår hjältinna på andra plan, men det är väl bara naturligt? Att två kompanjoner vid något tillfälle måste lita och stödja sig på den andra? Vid något tillfälle så kommer Po att veta mer om vad de måste göra, för Katsa är ju trots allt inte allvetande, hur awesome hon än är.

Och sappy kärlekssaga; ha! säger jag bara. Allt i den romantiska genren sköttes så fint att jag nästan blir tårögd av lycka då Cashore undvek den andra stora fällan i dylika berättelser. Spoiler: Jag talar om hur hon tillät Katsa att stå fast vid att hon inte vill ha barn eller gifta sig – och hur hon och Po kunde leva ut romansen utan att binda sig till varandra. Inte som i ”Lejoninnans sång” där Alanna, efter att i 4 böcker sagt att hon inte vill gifta sig eller haft någon längtan efter barn, till slut bestämmer sig för att gifta sig, slå sig ner och skaffa barn. 

Som sagt; riktigt trevlig fantasy för ungdomar. Lättläst, bra flyt, medryckande och spännande. Har vissa mindre klagomål, men inget viktigt. Kommer helt klart att läsa nästa bok om the Seven Kingdoms; ”Fire” – en fristående bok som utspelar sig innan händelserna i ”Graceling”, med helt andra karaktärer.

Varför jag inte gillar den svenska titeln (spoiler): För mig så är det Katsa som är bokens medelpunkt. Jag menar, det här är en freaking fantasybok med en kvinnlig hjältinna, och så döper ni boken efter den manliga hjälten? Som inte är en bikaraktär, men i mina ögon inte så viktig att han förtjänar att boken i stort sätt döps till ”De Utvalda: Po”. Särskilt inte när titeln är en spoiler. Titeln hade varit förlåten om det var så att de var tvungen att hitta en tankeläsare eller stoppa en tankeläsare, men när de döper boken efter den manliga hjälten när han även är frånvarande mer än halva boken så blir jag lite sur. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s