Blood Promise av Richelle Mead (2009)

Jag förstår inte hur jag har kunnat hålla mig från att läsa ”Blood Promise”, hur det kan komma sig att det tog mig ett år från det att jag läste ut ”Shadow Kiss” – och klubbades av cliffhangern i slutet – till jag äntligen öppnade den fjärde boken i Meads underbara vampyrserie.

Jag har sagt det förut; det jag gillar med Vampire Academy-serien är dels hur kompetent och självsäker Rose är – ett stort plus om man jämför med genrens genomsnittliga hjältinna och dels hur vänskap och bandet mellan Rose och Lissa har minst lika stor tyngd som kärleken och bandet mellan Rose och Dimitri. Hur allt inte bara kretsar runt någon gudomligt snygg kille.

SPOILER FÖR BOK 3, ”SHADOW KISSED”, FÖLJER. Är omöjligt att diskutera handlingen i denna bok och vad jag tycker om den utan att ta upp vissa händelser i slutet av förra boken. Vit text används för att dölja spoilers för ”Blood Promise”!

I ”Blood Promise” (Löftet) så har Rose lämnat Lissa och St Vladimirs bakom sig för att bege sig till Sibirien på jakt efter Dimitri, för att fullfölja löftet de givit till varandra; att om någon av dem blir omvänd till Strigoi mot sin vilja så ska den andra se till att livet som själlös, ond odöd inte blir långt. Men när Dimitri väl dyker upp, har Rose vad som krävs för att döda mannen hon älskar?

Det kändes som att något var skevt i bokens uppbyggnad; det hände inte så mycket på de första 200 sidorna och sedan så exploderade det och hände jättemycket i sista halvan. Jag skulle inte vilja kalla första halvan seg, snarare inte så fruktansvärt spännande, men däremot gillade jag inblicken i ”vanliga” Dhampirlivet, det vill säga vardagen för dem som inte väljer att bli guardians och lägga ner sina liv för att skydda Moroi.

Jag hade ett till stort problem med boken och det var Dimitri, men jag tyckte att den delen ändå löstes bra. Spoiler för ”Blood Promise” följer: Jag störde mig på att han verkade ha känslor för Rose, trots att han som Strigoi inte skulle kunna älska. Dock så märkte man ju desto mer tiden gick att det inte var gulligull och romans som stod på schemat, utan istället självisk och en önskan om att få äga Rose, att manipulera de känslor han vet att hon har för honom för att få henne att välja att bli Strigoi och sedan, tillsammans med henne, med henne som ett vapen, ta över ledarskapet över den Strigoigrupp han tillhör.

Jag gillade att Rose varken var svag eller superhjältestark utan kändes som Rose. Helt awesome alltså, men att hon ändå känner sorg, smärta och under flera tillfällen under de hinder hon utkämpar är nära på att bryta ihop. Det gör henne mänsklig, det får mig att intressera mig för henne, heja på henne och känna för henne på ett sätt som jag har svårt att göra både för hjältinnor i dylika böcker/filmer som bara verkar vara hårda och klara av att ta vad som helst, när som helst. Rose är som Buffy… en mänsklig supermänniska som klarar allt, men för ett pris, och jag kan knappt vänta på att få börja läsa nästa bok, ”Spirit Bound”. Herregud vad jag kommer gråta, känner det på mig.

Annonser

2 thoughts on “Blood Promise av Richelle Mead (2009)

    • Alla säger att den är bäst och med tanke på cliffhangern i slutet på förra boken så måste den ju bara vara jättejättespännande och sorglig och bra! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s