Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas (2006)

Jag kan sammanfatta ”Slutet på Mr Y” (The End of Mr. Y) så här: det är den konstigaste bok jag har läst.

Konstig på det där sättet att det känns som att huvudet snurrar runt, som att världen är upp och ner, på det där sättet när helt bisarra saker händer och man i slutet inte förvånas av något. ”Slutet på Mr Y” innehåller bland annat; mussex, en gud med musansikte som bor i ett råtthål, en massa diskussioner om dimensioner, vad verklighet är och hur ordets och tankens makt påverkar verkligheten. Och resultatet: jag blir jätteyr.

Boken handlar dock inte främst om mussex (det är mer en liten förbigående parentes) utan om Ariel Manto, en Ph. D.-student som bla. forskar om den ofta översedda 1800-tals författaren Thomas Lumas. I ett antikvariat hittar hon ett exemplar av Lumas sista bok, namne med vår bok, ”Slutet på Mr Y”. Det är en extremt ovanlig bok då alla har förstörts och ryktet går att det vilar en förbannelse över boken; att alla som läser ut den dör. Självklart så hindrar inte det Ariel från att kasta sig över boken…

Om någon satt en bok framför mig, en bok som jag längtat efter, letat efter och aldrig trott att jag skulle få möjlighet att läsa (ex, ”The Winds of Winter”, för jag tvivlar redan nu på att Martin kommer att bli klar med den förrän typ 2018) så skulle jag läsa den, förbannelsen till trots.

[PARENTES: Kommande mening skrev jag när jag kom hem från en utekväll, såg det påbörjade inlägget och bestämde mig för att avsluta det. Den får vara kvar trots att inte ens jag kan tyda exakt vad jag ville ha fram]

Ariel har inte bara avhandlingen, läslusten och nyfikenheten på sin sida utan är även väldigt trasig med en komplicerad uppväxt och ett självdestruktivt förhållande till sex.
Detta gör henne till en intressant karaktär och det var främst den här aspekten av boken som lockade mig. Djupdykningarna i Ariels tankar och minnen och hennes interaktioner med personerna runt omkring faller mig mer i smaken än diskussionerna om dimensioner, verklighet och tankens makt. Skäms lite för att erkänna det, men enligt mig skulle boken varit så mycket bättre om mycket av det vetenskapliga och filosofiska blivit bortplockat – av den enkla anledningen att jag enbart finner dem tråkiga, förvirrande och helt oförståeliga.

Om jag hade fått mer Ariel och mindre Einstens relativitetsteori; då hade jag varit mycket nöjdare och boken hade varit en höjdare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s