Delirium av Lauren Oliver (2011)

Det blir väldigt mycket inlägg om böcker jag har läst just nu, men så har jag ju haft ett lager av lästa böcker att skriva om, en hög som stått där bredvid sängen och sett ledsen ut (men mindre ledsna än högen av olästa böcker som stått upptravade där bredvid).

Under påsklovet så började jag att läsa ”Delirium”, en YA-bok som redan från början lovade att bli riktigt riktigt bra med en mix av framtida dystopi och förbjuden kärlek. Fick dock överge boken av privata händelser som jag ansåg färgade min läsning allt för mycket och inte uppskatta den så mycket som den förtjänade.

”Delirium” utspelar sig i en snar framtid där kärlek ses som en sjukdom som sprider död och förstörelse på sin väg framåt. Samhället lever i skräck för amor deliria nervosa (sjukdomens officiella namn) och strax efter 18-års dagen så utförs en operation – eller lobotomi beroende på hur man ser det – som förhindrar att patienten drabbas av deliria eller några andra större känslostormar. Samhället är strängt bevakat och kontrollerat och från tidig ålder lärs barn hur man upptäcker tecken på amor deliria nervosa (att skratta mycket eller sjunga är symptom) och att deras uppgift är att följa den stig, med förvald yrkesbana och partner, som staten väljer åt dem efter operationen. Alla som inte följer eller håller med om propagandan blir fängslade eller avrättade för att skydda allmänheten mot den farliga sjukdomen.

Lena Halloway kan knappt vänta tills hon får genomgå operationen och bli säker från amor deliria nervosa, sjukdomen som tog hennes mammas liv. Hon räknar ner dagarna och ser fram emot ett liv som ”botad”. Det vill säga; tills hon och kompisen Hana upptäcker att känslor inte alltid är en sådan dålig sak, att statens totalkontroll inte bara håller dem säkra utan även begränsar dem… och tills hon möter Alex.

Saker jag gillade:

1. Hur otroligt fängslande den obligatoriska kärlekshistorien var och hur den porträtterades på ett sånt verklighetstroget sätt utan en massa onödiga krussiduller. Exempel: Ögonen. Jag tror att liknelser användes vid endast 2 tillfällen, en gång så sken de med ett starkt ljus (typ, jag parafraserar) och en gång så påminde dess färg om havet. Ja, utseende nämndes, men inte överdrivet. Det var inga beskrivningar sida upp och sida ner där den manliga huvudkaraktärens utseende beskrevs, inga kryddade överromantiska liknelser. Avskalat. Fokus på det  som bör vara i fokus; personlighet och kemi.

2. Dystopin. Jag har insett att böcker om totalitära framtidsskildringar och alternativa verkligheter har börjat bli en favoritgenre hos mig. Fick lite flashbacks till ”The Hunger Games”, men det kan ha att göra med att det var första boken jag läste i den delen av YA-litteraturen och att det alltid kommer att vara en referenspunkt för mig (lite som Harry Potter alltid kommer att dyka upp i mina recensioner). Hela sättet som detta aspekt av boken är uppbyggt på känns … genomtänkt. Och oroväckande nog som något som faktiskt skulle kunna hända.

Tänk bara, i vår värld, där en influensa kan skapa panik och få folk att köa i timmar och nästan slåss för att få ett vaccin trots att de inte är i riskgrupperna, innan influensan ens har drabbat vår del av världen ordentligt eller visat sig ha hög dödlighet – hur lätt skulle det inte vara att skapa oro för en ny sjukdom? Om ”the cure” skulle finnas i verkligheten så tror jag att många skulle vilja genomgå den, för att förlora möjligheten att känna så där starkt. Ogenomtänkt, ja, men med ett brustet hjärta, en depression eller en olycklig förälskelse så kanske man inte skulle tänka på konsekvenserna; nämligen att det även tar bort möjligheterna att känna glädje, att bli ordentligt arg, att älska… Och hur lätt skulle det inte vara att kontrollera halvt zombifierade människor utan några egna starka känslor och passioner?

Läser att det visst ska bli film av ”Delirium” inom en snar framtid. Jag hoppas att det i så fall blir något likt ”The Hunger Games”; jag vill ha skitigt, jag vill ha klaustrofobiska bilder av ett överdrivet sterilt samhälle och jag vill ha den livsgnista som Hana och Alex tillför till Lenas värld – inte bara fokus på den sentimentala biten.

Kommer jag att läsa del två, ”Pandemonium”? Ja, hell yes! Även utan cliffhangern i slutet skulle jag helt klart ha läst även nästa bok.

Annonser

3 thoughts on “Delirium av Lauren Oliver (2011)

    • Jag har inte läst ”Uglies”; men visst handlar den om en dystopi där människor tvingas/hjärntvättas till att bli skönhetsopererade efter en mall?

  1. Pingback: Jultävlingstips « Saras perspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s