The Duke and I av Julia Quinn (2000)

Det här markerar mitt återtåg till bloggvärlden. Under den kommande veckan så kommer bloggen översköljas av bokinlägg då jag har 3 böcker som jag läst ut, men ännu inte bloggat om (två av dem är dock Sagan om Isfolket, så det är inte direkt något att skryta med) och har dessutom 4 böcker som jag endast har 50-70 sidor kvar av, då jag ägnat mig åt slalomläsning extraordinaire i sommar.

Tidigare i vår så var jag i kontakt med Simona Ahrnstedt angående romance-böcker. Jag kände att jag ville fördjupa mig i genren, då min läsning av ”Överenskommelser” förra sommaren öppnade mina ögon för hur perfekt bra romance egentligen är som sommarläsning. Jag ville ha tips på bra historisk romance för att undvika alla minor som ändå kan sägas finnas inom genren och vem ska man vända sig till om inte Sveriges egen romance-drottning?

Ett av tipsen var ”The Duke and I”, första boken i Julia Quinns serie om de åtta syskonen Bridgerton. Boken utspelar sig i äkta Jane Austen-tid, i London. Bara där ser vi att det här är ett vinnande koncept, eller hur? Daphnee Bridgerton är äldsta dottern i familjen och ute på äktenskapsmarknaden – felet är bara att männen hon är intresserad av endast ser henne som en god vän. Simon Basset, Duke Hastings, är en god vän till hennes storebror som har bestämt sig för att aldrig gifta sig, men som jagas av mödrarna till Londons ogifta damer. För att få en andningspaus så slår Daphne och Simon sina kloka huvuden ihop. Om de låtsas som att Simon uppvaktar Daphne så slipper han jagas genom Londons balrum, medan de andra männen kanske kommer att få upp ögonen för Daphne nu när en hertig visar henne uppmärksamhet. Fast vad händer när ena parten plötsligt börjar få för starka känslor för den andra?

Jag säger det igen; för mig så är romance lika med perfekt sommarläsning. Det är något speciellt med att ligga i en solstol och läsa historiska romaner där kvinnor i korsett uppvaktas av herrar i kravatt, eller vice versa, särskilt om det är bra skrivet.

The Duke and I” var välskriven. Jag gillade dialogen och interaktionerna mellan karaktärerna, med de retsamma Bridgerton-bröderna, de ironiska och skämtsamma konversationerna mellan Simon och Daphne där de driver med varandra, sina närstående och samhället de lever i (vilket är perfekt för mig, för det är precis den sortens samtal jag tycker mest om att föra med folk av andra könet).

Det fanns typiska romance-klichéer (eller, vad jag tror är romance clichees när jag själv inte har läst så mycket i genren), men inget som överskuggade handlingen. Tyckte att boken klarade av att hålla sig borta från skämskuddeområdet totalt – till och med under senare sexscener. Inga fula, konstiga, pinsamma liknelser alltså.

Funderar nästan på att läsa nästa bok i Bridgerton-serien under sommaren också. När jag tagit mig igenom min hög med YA-litteratur och ”A Dance With Dragons” alltså…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s