Julia av Anne Fortier (2010)

Det är så skönt att ha sommarlov. Jag hade helt glömt bort hur det kändes att bara kunna ligga ute en hel dag i solskenet och läsa. Läsa skönlitteratur och inte papper om diverse antibiotikasorter eller virulensfaktorer hos bakterier eller vilken viruszoonos som har vilken vektor. Tyvärr så spenderade jag alldeles för mycket tid i solstolen idag och har fått världens mest osmickrande bränna (bränna är verkligen ordet. Nästippen är signalröd) – men det var det värt.

”Julia” (Juliet) är Anne Fortiers debutroman och beskrivs på framsidan som ”En korsning mellan Da Vinci-koden och Shakespeare in Love”. Själv så förde upplägget tankarna till Kate Mosses ”Kryptan” som jag läste förra året i februari: två kvinnor i olika tidsåldrar vars liv är sammankopplade och vars historia berättas parallellt.

Julie Jacobs Tolomei är en 20-någonting amerikanska som efter mosterns död ärver en nyckel till ett bankfack i Siena, en medeltida stad i Toscana där Julie föddes och varifrån hennes pappas familj fortfarande finns kvar. Väl i Siena upptäcker Julie att Shakespeares ”Romeo och Julia” verkar vara baserad på en tragedi som utspelade sig i staden under 1300-talet; en kärlekshistoria mellan Romeo Marescotti och den unga Giulietta Tolomei, Julies anmoder och namne. Det Shakespeare dock utelämnat är att kärlekshistorien även involverar  undangömda ädelstenar – en skatt som vissa kan tänka sig göra vad som helst för att lägga händerna på – och en förbannelse som endast kan brytas om Giulietta och Romeo får ro.

Insprängt mellan Julies kapitel så berättas historien om 1300-talets Giulietta. Konstigt nog så var jag inte särskilt berörd av själva kärlekstragedin – i liknande böcker så brukar de alltid vara de olyckliga historiska delarna som intresserar mig mest, men här gillade jag faktiskt Julies del bättre.

Har dock ett ganska stort klagomål och det har att göra med interaktionerna mellan karaktärerna. Vissa bikaraktärer känns som stereotypa italienare från amerikanska feel-good filmer och ibland så klingar huvudpersonens känslor inför de olika personerna hon möter falskt. Hon kan ha misstänkt en för att vara skurken, för att i nästa sekund lita på samma person totalt – eller ha blivit utnyttjad av en karaktär för egen vinning och i nästa stycke helt ignorera den händelsen.

Trots detta var jag ändå nöjd. Skulle inte vilja kalla boken ett mästerverk och den hade inte samma page-turner effekt på mig som ”Da Vinci-koden*” som blurbades på framsidan, men den var trevlig läsning en dag i solstolen. Vet dock inte om jag kommer att komma ihåg den särskilt väl när sommaren är slut och det blivit fler läsdagar i solstolen.

(Rec. ex. från Bonnier Pocket)

* Älskar symbolik och konspirationsteorier!

Annonser

2 thoughts on “Julia av Anne Fortier (2010)

    • Jag var inte stormförtjust, men den hade sina ljusa stunder! 🙂

      Jag har alltid tyckt att många går onödigt hårt åt Da Vinci koden, men jag tror att det är symboliken och pusslandet som lyfter den för min del 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s