The Hunger Games – bättre sent än aldrig

Jag hade tänkt blogga mycket under påsklovet, men då Internetuppkopplingen i föräldrahemmet verkar ha fått sig en rejäl törn och inte ville fungera mer än sporadiskt så blev det inte riktigt som jag hade planerat.

Något som dock gick som tänkt var min ondskefulla plan att få min syster, Sveriges räddaste nyblivna 18-åring, att se The Hunger Games med mig på bio. Jag började med att uttrycka en önskan om att gå på bio när jag pratade med henne i telefon för någon vecka sedan, ”för det var ju så länge sedan sist”. Sedan drog jag upp Hunger Games, ”för alla säger att den är jättebra, typ nya Twilight”. Och till sist så lät jag bli att berätta för henne vad filmen egentligen handlar om, då hon nog mest troligen inte följt med om jag sagt att den handlar om ungdomar som måste döda varandra. Så rädd är hon – förstå då min skadeglädje/storasysterstolthet/nördglädje när hon bad om att få låna första Supernatural-säsongen av mig! Hon kommer att bli så rädd…

Vad tyckte jag om årets för mig mest peppade film? Jo, jag älskade den. Tyckte att den kändes snudd på för lång, men annars har jag inga klagomål. Har hört talas om surrealistiska bioupplevelser där tonåringarna i salongen hurrar när Katniss medtävlare dör, men jag tyckte att det var väldigt smakfullt när jag såg det. Inga skratt, inga hurrarop, ingenting – bara tystnad och det eviga prasslandet med godispåsar.

Tårkanalerna satt igång redan under the Reaping. Känslan innan. Rädslan och ångesten i ungdomarnas ögon, i föräldrarnas ögon. Den snudd på absurda kontrasten mellan de bleka och spända invånarna i distrikt 12 och den färgsprakande explosion som är Effie Trinket.  Prims blick, Katniss blick, Katniss mammas blick, efter att ”Prim Everdeen” har blivit dragen. Vattenfallet satt dock igång av något så subtilt som Prims försök att rätta till skjortan medan hon går en säker död till mötes – och när Katniss börjar ropa på Prim … och Prim ropar på Katniss… och Gale sveper in, då forsade det fram.

Gillar både Jennifer Lawrence och Josh Hutchinson, trots att JL ännu inte har smält samman med min bild av Katniss. Gillar hur stark hon ser ut, ett riktigt hot, och hur Katniss fick vara stark. Tycker i överlag att det var väldigt bra val av skådespelare. Blev positivt överraskad av Woody Harrelsons Haymitch och av Effie Trinket. Även de andra tributesen var fint castade.

Tycker att det gjordes fina försök att humanisera the Careers, nu när vi saknar Katniss tankar. Att både visa att de har andra förutsättningar och en annan uppfattning om spelen och går in för att vinna ära, inte bara för att överleva, samtidigt som de görs till människor. Måste säga att jag blev mer illa berörd av Glimmers död än vad jag blev av Rues, dels för att den var mer grafiskt (att skrikande av ångest bli ihjälstucken av getingar är mycket mer obehagligt än den stillhet och sorg som nästan gjorde Rues död vacker) och dels på grund av scenen med Cato just innan, där Glimmer ligger och sover på Catos arm och de ser så gulliga och nykära ut..

Filmen genomsyrades av den där känslan av hopplöshet och ångest som är bokens standardkänsla. Det är sällan som en film slutar i så pass mycket moll. Vet inte om det bara är för att jag vet vad som väntar i Catching Fire, men gjorde nästan ont i magen vid den där sista scenen; där Katniss kollar ut över distrikt 12, ser Gale i publiken, och måste fortsätta låtsas vara förälskad i Peeta.

Bäst i filmen: Seneca Cranes skägg! Och hela Seneca Crane. Jag var så glad att jag skulle få åtnjuta åsynen av denna underbara kroppsbehåring (och man!) i tre filmer… tills jag kom till slutet och insåg att oops, jag har visst blandat ihop Seneca Crane med Plutarch Heavensbee. Fuck!

 

Annonser

4 thoughts on “The Hunger Games – bättre sent än aldrig

  1. Jag var och såg filmen i dag. Gillade den på det hela taget, men jag tror jag hade lite för höga förväntningar. Och fnissande, viskande tonåringar i publiken gjorde det svårt att helt leva sig in i den – fast jag slapp i alla fall jubel.

    • Jag hade lyckats trappa ner de skyhöga förväntningar jag hade efter den fenomenala första trailern genom att se den inte alls lika välgjorda andra trailern. Så jag var nog på alldeles rätt nivå av förväntan 🙂

      Det är synd det där. Ibland har jag lust att hyra en biosalong helt för mig själv. Speciellt för någon vecka sedan då jag var och såg Titanic på bio och det satt ett ungdomsgäng bakom mig som helt bröt stämningen när Titanic sjunker genom att sitta och skratta och prata om annat.

    • Det var ju nästan en månad sedan du skrev den här kommentaren, så du kanske har hunnit se den. Annars så får du ta och göra det! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s