En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones (2004)

Som jag tidigare nämnt så fick jag ett exemplar av ”En sån där vidrig bok där mamman dör” (One of Those Hideous Books Where the Mother Dies) av Sonya Sones som nyligen har blivit utgiven på svenska av Bonnier Carlsen och såg fram emot att få läsa den med skräckblandad förtjusning.

Jag hade hört så otroligt mycket gott om Sonya Sones och hennes ungdomsromaner på vers, bara positiva saker faktiskt, men det var ju det lilla problemet; jag har aldrig läst något på vers förut och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Min poetiska läsning sträcker sig till Shakespeares sonetter och sedan tar det stopp. Så jag öppnade boken utan en aning om vad som väntade mig.

I ”En sån där vidrig bok där mamman dör” så berättar Sones om 15-åriga Ruby som måste flytta till sin pappa, som hon aldrig har haft någon kontakt med, efter hennes mammas död. Rubys pappa är inte vem som helst, nej, han är välkända filmstjärnan Whip Logan, älskad av alla … förutom Ruby.

Jag blev bortblåst av Sones vers. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Det var som att läsa en väldigt kondenserad ungdomsbok, där alla känslor och händelser var destillerade och en sida kunde berätta mer än ett halvt kapitel i en annan bok. Inte krångligt, inte pretentiöst, bara vanligt berättande, där varje vers/stycke säger allt och lite till. Min favorit är den otroligt korta delen ”Lunch på planet” där Sones lyckas med att på sex ord ge flygplansmaten en känga.

”Ska det här
kallas för

kyckling?”

Med tanke på all flygplanskyckling jag har ätit i mina dagar som varken smakar eller ser ut som kyckling så gick orden direkt till hjärtat. Tror att jag småskrockade i en minut.

För trots att boken handlar om saknad, om att komma till ett nytt ställe där man inte har en enda trygghet, inget från sitt gamla liv kvar, bara en ny pappa som vill alldeles för mycket, men har gjort alldeles för lite tidigare så upplevde jag inte ”En sån där vidrig bok där mamman dör” som särskilt sorglig. Faktum är att jag nästan skulle klassa den som en feel good-bok, för det var det jag gjorde när jag till slut lade ned den. Mådde bra. Att läsa om Rubys tonårstrots mot sin filmstjärnepappa, – som jag verkligen har förståelse för, jag har ju själv varit 15 år och jag minns hur jag ibland blev arg på min mamma för att hon försökte för mycket och fick mig att känna mig som ett litet barn – bjöd på en del skratt och en varm känsla i maggropen.

Hur kan jag ha missat Sones tidigare? Blir till att läsa ”Vad mina vänner inte vet” och ”Vad min flickvän inte vet” snart, kanske under sommaren?

Annonser

One thought on “En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones (2004)

  1. Pingback: Fru E:s böcker » Blog Archive » En sån där vidrig bok där mamman dör

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s