Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates (2006)

Jag har en gedigen samling böcker skrivna av Joyce Carol Oates. Inte gedigen i samma bemärkelse som, säg, Helena Dahlgrens, men ändå ett respektabelt antal, särskilt för en flicka som jag som – trots att JCO nästan kan ta upp ett eget hyllplan i mina hyllor – inte har läst särskilt mycket av författarinnan.

Svart flicka, vit flicka” (Black Girl/White Girl) blir faktiskt bara min andra Oates-roman någonsin. En av de första recensionerna jag skrev på denna blogg, den andra om jag minns rätt, var ”Dödgrävarens dotter” som jag kallade min jungfruresa i det mörka JCO-landet och som verkligen berörde mig. Det tog mig en månad att läsa ut boken, för det brände, det isade och det värkte i mig av att läsa om stackars Rebecca Schwart och hennes trasiga uppväxt, hennes trasiga familjeliv och hennes trasiga framtid. Efteråt konstaterade jag att jag nog bara kunde läsa Oates i små mängder, en liten smakbit i taget, för att inte bli mätt och översköljd av de starka känslorna.

Och så kommer då ”Svart flicka, vit flicka” här under min nyuppväckta läslust och på 2 dagar så är den utläst från pärm till pärm. Nu är den ju även en bra del kortare än ”Dödgrävarens dotter” också, och inte lika nattsvart, men än en gång så väcktes den där under huden krypande känslan av medlidande, av sorg och av obehag hos mig under min läsning. På ett bra sätt.

Året är 1975 och Generva ”Genna” Meade har precis börjat på ansedda flickskolan Schuyler College, grundad av familjen Meade under 1800-talet. Till rumskamrat får hon stipendiestudenten Minette Swift, en svarta pastorsdotter från Washington D.C. Genna är överlycklig och gör allt för att komma den andra flickan närmre, men Minette är stolt, snarstucken och verkar inte tänka särskilt högt om vare sig Genna eller skolan och trots Gennas försök så släpper inte Minette in henne. En dag går fönstret i Minettes rum sönder och Genna blir förvånad över hennes starka reaktion – så farligt kan väl inte ett trasigt fönster vara? Fönstret lagas, men Minette fortsätter att upprepa att ”det kommer bara att gå sönder igen”. BLABLABLABLA.

Om det är något jag har insett när det gäller Joyce Carol Oates så är det att hennes styrka ligger i att skriva suggestivt, att skriva trasiga karaktärer som kryper in under huden och som man helst av allt bara skulle vilja skrubba bort med såpa för att det gör så ont. Genna Meade är ingen solskenshistoria heller; uppväxt med en pillerknaprande, alkoholpimplande mamma och hennes manliga älskare, med en periodvis frånvarande radikal advokat till pappa – en människorättskämpe som skyddar rebeller och vapenvägrare mot ”statens orättvisor” och uppmuntrar civil olydnad – och ibland hans klienter på flykt från staten. Under stora delar av boken så ville jag bara ta och krama Genna, säga att allt kommer att bli bra och att hon inte behöver vara riktigt så fäst vid Minette Swift.

Oates målar upp en tät bild av växande paranoia och irrationellt beteende hos offret, av uppbrott från föräldrarna och en insikt att de kanske är mer kantstötta än vad man egentligen vill tro och så detta mysterium som är Minette Swift, som i slutet av boken för mig fortfarande var insvept i en hinna av hemligheter. Inte lika bra som ”Dödgrävarens dotter”, men ändå tillräckligt för att ge mig mersmak.

PS: I bokbeställningen jag för närvarande jobbar på så finns både ”Lilla himlafågel” och ”Det var vi som var Mulvaneys” med. Fortsätter att utöka min Oates-hylla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s