Inlåsta av Emma Donoghue (2010)

Det var länge sedan jag hade tid att bara sätta mig ned och helt hänge mig åt läsning, att sitta och läsa och läsa tills en bok är utläst. Senast jag upplevde detta var i somras, vilket säger en hel del om min höst. Lite sorgligt egentligen. (Tur att jag har bestämt mig för att bara jobba någon vecka i sommar! Mer lästid alltså!). Men förra veckan hände det. Mellan rivstart på tredje terminen (har dugga imorgon, efter bara 2,5 vecka i skolbänken), nollning och hemarbete så gick jag fram till bokhyllan och plockade ut ”Inlåsta” och satt mig ner… och läste till klockan 2 på natten.

Tyvärr är det här mitt tredje försök att skriva en recension då de två tidigare utkasten inte sparades/publicerades och försvann spårlöst ut i cyberrymden och jag är nu minst sagt less och kommer därför att presentera en slaktad version av mitt tidigare inlägg till er.

Jacks hela värld är ett låst rum på drygt tio kvadratmeter. Rummet är Jacks och hans mammas fängelse och det är ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. Jack är född i rummet och vet inget annat. För honom är världen utanför något som han bara kan se på tv och det finns ingen annan verklighet än den innanför de fyra väggarna.

På kvällen är mamma noga med att Jack ska gå och lägga sig i garderoben. Då kommer den man som handlar mat åt dem och som gör saker med mamma som Jack inte förstår. I sju år har Jacks mamma hållits fången i det skjul som nu är deras hem. Där har hon med stor fantasi, påhittighet och kärlek lyckats skapa en hel värld för sin son. Men hennes desperation ökar och om de ska överleva måste de ta sig ut på egen hand. De kanske kan lyckas rymma men det är Jack som måste se till att deras plan går i lås”.

Med de tydliga Fritzl-vibbarna tog det mig säkert 200 sidor att inse att boken inte utspelar sig i Tyskland/Österrike utan i USA och konstigt nog kändes det mindre verkligt när jag väl hade förankrat lokaliseringen till andra sidan Atlanten. Jag kunde intala mig själv att det bara är fiktion på ett annat sätt, men innerst inne gnagde det där tankefröet under hela läsningen, den högst medvetna insikten att ”nej, det här har hänt på verkligt och någonstans i världen kanske det här händer just nu”.

Donoghue har gett boken ett väldigt intressant språk genom sitt val att berätta historien genom Jacks ögon och med hans röst. Första 10-20 sidorna hade jag svårt att hänga med ibland – men när man väl har vant sig vid hans sätt att uttrycka sig och hans egna uttryck så känns det som att det var ett riktigt klokt val att göra Jack till berättaren. Jack har aldrig känt till något annat än Rummet. Hela hans värld finns på dessa 10 kvadratmeter och med det sagt så saknar han ingenting, inte på samma sätt som Mamma saknar världen utanför.

Genom att låta Jack berätta så blir inte boken den avgrund av nattsvart ångest som den skulle ha kunnat bli. Vi, den vuxna läsaren, kan läsa mycket mellan raderna och ser en glimt av det känsloturmult som Mamma går igenom, men en glimt är inte samma sak som att få det kastat i ansiktet i full styrka – och jag tror inte att jag hade klarat av att ta mig igenom boken om det varit Mammas tankar vi fått följa.

Som det är nu så lämnar jag boken med en oväntat varm känsla i maggropen. Bandet mellan Jack och Mamma vann hos mig över alla bokens hemskare och kallare aspekter och det är vad jag hoppas att jag kommer att komma ihåg bäst när jag tänker tillbaka på ”Inlåsta”. Tills dess så ska jag rekommendera min mamma att läsa romanen. Gör det ni också.

Spoiler: Jag tycker att det är jobbigare att läsa delarna där Jack och Mamma ska acklimatiseras i samhället än de som utspelas i Rummet – för här har de till slut lyckats med det omöjliga, de har lyckats ta sig ut och ändå så är det i stort sett fångar och Mamma kan inte bara magiskt återgå till livet hon har längtat efter.

Annonser

2 thoughts on “Inlåsta av Emma Donoghue (2010)

  1. Jag har precis hittat Room och vill bara veta om den är värd att läsa. Fritzl-vibbarna är ju enorma och att läsa dem ur en femårings perspektiv känns känslomässigt smetigt och lite i dålig smak. Den känns som misärfrosseri al la ”Pojken som kallades Det” men det kanske blir bättre längre in?

    • Jag upplevde det inte som ett misärfrosseri för, som sagt, så är inte Jack olycklig då han inte är van med något annat liv. Jag skulle nästan vilja gå så långt och säga att Jack tror sig ha det ganska bra och att det hemska i situationen mer är antytt och kan avläsas av läsaren på mammans handlingar och sinnesstämningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s