A Feast for Crows av George R.R. Martin (2005)

Det här inlägget var riktig riktigt riktigt jobbigt att skriva. Jag kunde inte hålla mig till sak och mer än en gång så fick jag gå rätt hårt åt med delete-knappen – särskilt när jag började att komma in på egna gissningar ang profetior och Jon Snows härkomst. Jag löste det genom att klippa ut allt om teorier och profetior och det kommer att komma ett inlägg om det – efter att jag har läst ”A Dance of Dragons”. Till råga på allt så lyckades jag slutföra detta inlägg i morse efter en lång stunds omskrivning – bara för att uppleva det fruktansvärda ögonblicket där det inte gick att publicera och allt jag skrivit försvann och jag fick börja om från ruta 1.

SPOILERS! Hela recensionen är i en enda stor spoiler i och med att jag nämner karaktärer som kan tros vara döda efter tidigare böcker samt pratar lite karaktärutveckling under bokseriens gång, så spoiler spoiler spoiler.

I ”A Feast for Crows” så bestämde sig George R.R. Martin för att nej, alla karaktärer får inte plats i en bok, och splittade storyn i 2. Den fjärde boken i serien fokuserar på King’s Landing och södra Westeros; vi får en hel drös nya POV-karaktärer och bland dem hittar vi en hel del intressanta kvinnor; bland annat Cersei Lannister, Brienne of Tarth och Asha Greyjoy (samt dennes farbröder). Theon å andra sidan hänger fortfarande löst i det där mystiska limbot ”är han eller är han inte död?”, men för mig gör det ingenting då jag ännu inte har förlåtit Theon Turncloak.

Var ska jag börja? Kanske med kvinnan vars historia upptar allra flest sidor och som nu hotar att ta sin brors plats på min dödslista; Cersei Lannister. Efter mordet på Joffrey och Tywin så har det börjat att gå utför för Cersei. Den egentliga regenten i Westeros har börjat bli allt mer och mer narcissistisk och paranoid och ser fiender överallt. Alla hotar Cersei och alla hotar hennes son – och till att börja med satt jag lugnt tillbakalutad och läste, men medan Cerseis tankar blir mer och mer irrationella så blev jag obekvämare och obekvämare. Till slut var det rätt utsagt obehagligt att läsa och jag började att frukta för min nya favorit Margaerys liv. Nej, Cerseis paranoia och storhetsvansinne kommer att driva Westeros till spillror och när hon till slut bestämmer sig för att sluta käftarna kring fröken Tyrell då ville jag bara instämma med Margaery;

”Cersei donned a look of hurt. “You wrong me, daughter. All I want—”
“—is your son, all for yourself. He will never have a wife that you don’t hate. And I am not your daughter, thank the gods. Leave me.”
“You are being foolish. I am only here to help you.”
“To help me to my grave. I asked for you to leave. Will you make me call my gaolers and have you dragged away, you vile, scheming, evil bitch?”

(Åh, vad jag älskar Margaery Tyrell. Fast inte lika mycket som hennes farmor. Enligt mig så kan The Queen of Thorns vara en av de bästa karaktärerna i hela serien)

En sak jag verkligen älskar är hur vissa karaktärer korsar varandra och börjar att bli mer integrerade i varandras POV. När Samwell Tarly träffar ”Cat of the Canals” i Bravoos – som ju egentligen är Arya Stark – då pep jag till och önskade att Sam skulle nämna Jon, men nej. Eller när Alayne Stone – ursäkta, Sansa Stark – får höra talas om Ned Starks oäkting som blivit Lord Commander och hon utan att tänka sig för utbrister ”Jon Snow!?” och nästan avslöjar sig själv. Eller när Brienne har ett party tillsammans med välkända karaktärer från andra POV och sitter på the Inn at the Crossroads och diskuterar blodfläckarna, lämnade efter Sandor Clegane och Arya Starks blodbad i slutet av förra boken, tillsammans med Podrick Payne och Gendry. Daenerys, som ju inte fick vara med och leka i ”A Feast for Crows”, har i slutet av boken en hel uppsjö av karaktärer på väg till henne, vilket ska bli intressant att se i nästa bok.

Jag har läst många negativa kommentarer om ”A Feast for Crows”, att den ska vara den tråkigaste boken i serien och att ingenting händer i den, men jag kan inte hålla med. Jo, det är en hel del nya karaktärer och nej, det händer inte lika mycket som i de tre andra böckerna – men jag skulle absolut inte kalla den dålig. Den når inte upp till de tre första böckernas klass, men med tanke på att de är det bästa jag har  läst inom fantasygenren så betyder det att AFfC fortfarande ligger på en väldigt hög nivå ändå. Jag, som läser serien för karaktärerna, bryr mig faktiskt inte så mycket om att stora strider, mord och chockerande händelser inte är lika vanliga i denna bok; jag sitter gärna och läser om Briennes resor, jag läser gärna om politiken i King’s Landing och om läget i Dorne.

På tal om Dorne, låt mig bjuda på det, för mig, mest episka ögonblicket i denna bok, ett stycke som gav mig gåshud med sitt löfte om en underbar fortsättning i nästa bok;

ARIANNE:”…He has gone to bring us back our heart’s desire.”
She narrowed her eyes. “What is our heart’s desire?
Vengeance.” His voice was soft, as if he was afraid that someone might be listening. “Justice.” Prince Doran pressed the dragon onyx into her palm with his swollen, gouty fingers and whispered, Fire and Blood.”

Jag har hopp inför framtiden. Jag tycker mig kunna skönja ljuset i slutet på tunneln, men om jag känner Martin rätt så är det nog bara ett tåg…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s