Wizard’s First Rule av Terry Goodkind (1995)

Serie: ”Wizard’s First Rule” (Sökaren/Trollkarlens första regel) är första boken i Terry Goodkinds The Sword of Truth, bokserien som senare blev tv-serie; The Legend of the Seeker.

Världen: Är uppdelad i tre riken; D’Hara, Midlands och Westerland. De tre länderna  är separerade från varandra av magiska barriärer som gör det omöjligt för någonting att ta sig mellan länderna. Trollkarlarna upprättade barriärerna några 30-40 år tidigare efter ett blodigt inbördeskrig där en ärelysten man tillika magiker, Panis Rahl, tog till skräckmetoder för att få herraväldet över hela kontinenten. När boken börjar så har barriären mellan D’Hara och Midlands redan rämnat och den mellan Westerland och Midlands är på god väg att gå samma öde till mötes.

Huvudperson: Richard Cypher, en ung man i sina bästa år (ovanligt nog så får man varken veta hur gammal han eller hans kvinnliga följeslagare Kahlan är, men jag gissar 22 plus/minus något år) som bor i Westerland. Hans far har nyligen blivit brutalt mördad och då ingen mördare har hittats så tar Richard på det på sig själv att hitta den skyldige. En dag när han är ute i skogen och undersöker en möjlig ledtråd så träffar han en ung kvinna. Hon är förföljd av en grupp män och Richard hjälper henne att fly från dem. Kahlan, som kvinnan heter, kommer från Midlands för att leta efter en trollkarl som kan leda henne till the Seeker of Truth… ja, fråga mig inte vad the Seeker egentligen är, för jag förstår inte riktigt det själv. Det är i alla fall en man som blir utnämnd till sökare av trollkarlen och får ett stort svärd som gör honom arg… eller gör att han slåss bättre när han är arg… eller…. Läs förklaring här.

I alla fall: The Seeker kan rädda Midlands från den onda Darken Rahl, son till Panis Rahl, som nu håller på att bryta ner de magiska barriärerna och vill genom en magisk ritual med tre magiska boxar ta över världen. Kahlan, Richard och hans vän Zedd, en gammal halvgalen man som bor i skogen, beger sig ut på jakt efter den sista boxen för att hitta den innan Darken Rahl gör det.

Jag har upptäckt fyra saker om Goodkind;
1. Han tycker om att beskriva vissa saker, länge, mer detaljerat än vad som är nödvändigt. Oftast så är det saker som man inte vill läsa mycket om, saker som är obehagliga och vill blunda för. Eller så är det träd.
2. Han misslyckades med att få mig att förstå varför sanning är så viktigt och vad exakt som gör the Seeker of Truth så otroligt speciell och hur magin fungerar, trots att han hade 800 sidor på sig. Ex. Sword of Truth. Jag fattar inte riktigt hur det fungerar. Är Richard kopplad till svärdet? Kan svärdet korrumperas? Hur fungerar Mord Sith-magin?
3. Goodkind verkar tycka om hår. I Midlands så är håret ett tecken på status; ju längre hår, desto mer makt har man, vilket jag tycker är en jättebra och intressant krydda på samhället – MEN det behöver ju inte betyda att hår beskrivs sida upp och sida ner. Ja, jag vet att Kahlan har långt fantastiskt hår. Ja, jag vet att Denna har en lång fläta, men när det nämns för tjugofemte gången så önskar jag att hela hårregeln skulle släppas. (Ska nog egentligen inte uttala mig då jag också är väldigt fixerad vid hår).
4. Goodkind verkar tycka om… ehm… ja.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad Goodkind har för några sexuella preferenser. Vi har confessors, vars beröring gör män till viljelösa slavar som enda mål i livet är att tillfredställa dem (vilket ger mig en bitter eftersmak), och vi har Mord Siths, män och kvinnor – fast vi har bara fått se kvinnor – i tajta läderkläder som torterar sina offer tills de bryter samman och blir lydiga slavar, ofta med sexuella antydningar. Att både Mord Siths och Confessors kallas för ”Mistress [insert name]” tycker jag är en ganska klar signal.

Och what’s up with the violence? Jag genomled en 75 sidor lång tortyrscen. Jag skämtar inte. Okej, det var väl vissa saker som förde handlingen framåt, men inte mycket. Det gick mest ut på att en av karaktärerna hamnade i vägen för en Mord Sith och plågades. I 75 sidor! S-J-U-T-T-I-O-F-E-M!. Det är typ 10 procent av boken.

Jag måste säga att jag i början tyckte att Goodkind hade skrivit in sig själv i ett hörn med mytologin och Darken Rahls plan. Trots att jag tyckte att det löstes väldigt bra i slutet så kan jag ändå inte låta bli att bli lite besviken; för det känns som att nästa bok i bokserien skulle ha mått bra av ett litet annorlunda slut. Kan inte förklara det i ord utan att spoila, så jag semispoilar (säger ingenting, men det går att läsa mellan raderna):  i en serie så vill jag gärna att de ska ha ett större sammanhang och jag tyckte att den här boken var lite som en avslutning och nästa kommer att börja på ett nytt kapitel.

Trots allt mitt gnäll så var jag ändå ganska nöjd med boken. Den faller inte in under den riktigt riktigt bra fantasyn – inte ens under den riktigt bra – men däremot den där fantasykategorin som jag ibland återvänder till på sommaren; den som underhåller, men som man inte behöver att vara så fokuserad för att läsa och som man inte behöver engagera sig så mycket i. Typ som ”Sagan om Isfolket” alltså – minus tantsnusket.

Trots allt mitt gnäll, mina initiella problem med huvudpersonerna – måste säga att både Richard och Kahlan skärpte till sig – och min förvirring så kände jag mig aldrig uttråkad. Jag kände aldrig att jag ville ge upp, lägga ner boken och läsa något annat istället. Sant, jag kände inte heller samma brinnande lust att ta upp boken och läsa som med vissa andra fantasyserier (*host*songoficeandfire*host*), men jag var nöjd på något vis. När jag läste så dög det.

Det kan hända att jag kommer att läsa nästa bok i serien ”Stone of Tears” någon gång i framtiden, i så fall under en semesterperiod när man bara ska slöläsa, men då kommer den lånas från biblioteket.

Annonser

2 thoughts on “Wizard’s First Rule av Terry Goodkind (1995)

  1. SV: Känner igen mig i det där! När jag t.ex. skriver kommer jag ofta på det perfekta uttrycket på engelska men lyckas bara inte översätta det till svenska på ett bra sätt 😛 För tillfället tänker jag på engelska också^^

    Ska kolla efter en sån låda nästa gång jag är där då :3 Dock känns det som om det aldrig kommer nya böcker, varken svenska eller engelska :/

  2. Pingback: The Hundred Thousand Kingdoms av N.K Jemisin (2010) « Saras perspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s