Fantasyhöst: The Woman Who Rides Like a Man av Tamora Pierce (1986)

Den tredje boken i ”The Song of the Lioness” och den bok som jag alltid har tyckt minst om. Missförstå mig inte, det finns bra saker, men jag tycker bara att det är synd att alla karaktärer man hittills har lärt känna befinner sig på avstånd och Alanna inte har någon som helst aning om vad som försiggår vid Tortalls hov (vilket vissa personer vid tidigare nämnda hov säkerligen är lättade över) och jag blir alltså separerad från karaktärer jag tycker om; främst George Cooper samt Gareth d.y, i stort sätt hela boken. Nya karaktärer ersätter så klart dessa, men jag tycker inte att det blir riktigt samma sak. Det blir mer… platt.

I ”The Woman Who Rides Like a Man” (Kvinnan som rider som en man) så är Alanna ute på äventyr och blir efter några tumultartade händelser adopterad av en Bazhirstam, ett nomadfolk som lever i Tortalls öken, och slår sig ned med dem för att lära några av stammens ungdomar att handskas med sin magiska gåva. Allt är inte frid och fröjd; Jonathan förstår inte Alannas önskan efter frihet och försöker få tillbaka henne till huvudstaden, George – tjuvarnas konung – får problem när en okänd tjuv plötsligt dyker upp i Corus och försöker att ta makten och Alannas bror Thom börjar leka med magi som är lite för komplicerad, till och med för honom.

För mig är ”The Woman Who Rides Like a Man” lite utav en transportsträcka. Den har inget mål. I första och andra boken så kämpar Alanna för att gömma sin identitet, skydda Jonathan från Roger of Conté och för att vinna sin sköld. I den här boken så… Ja, vad händer egentligen. Förstå mig inte fel; det händer en hel del, men inget av det lämnar några större spår hos mig. Alanna är vilsen, vilket kanske är vad som märks, vad som gör att boken inte har något riktigt fokus som de andra. Hon vet inte vad hon vill göra – och gör därför inte så mycket alls, eller; hennes historia är mycket mer stillastående, mer tid läggs på att tänka på vad hon vill med sitt liv och det i kombination med en helt ny miljö utan någon av de välkända karaktärerna, med ganska ensidiga tråkiga ersättare, gör att jag inte engagerar mig lika mycket som jag brukar.

Nu så ska jag ta och läsa de första 100 sidorna, som jag inte är överdrivet lyrisk över heller, i ”Lioness Rampant” och sedan så blir det lustläsning för hela slanten.
(När jag postar det här inlägget så har jag redan kommit över den där magiska gränsen; från småtrevligt till riktigt riktigt medryckande bra. Min absoluta favoritmening i hela bokserien har yttrats: ”Roger. He brought Roger back [from the dead].” Och efter det blir allt så bra, så bra.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s