Fantasyhöst: In the Hand of the Goddess av Tamora Pierce (1984)

Jag satt vaken till klockan 2 igår och läste ”In the Hand of the Goddess” (I gudinnans hand), den andra delen i ”Song of the Lioness”, för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Vad är det med mig och omläsningar egentligen? De borde ju ha varit så mycket mer spännande första gången, men jag blir helt insvept i min lilla kokong av barndomsminnen och kan inte få nog.

Andra boken har alltid varit min favoritbok i serien (fastän fjärde boken har växt på senare år, de tre senaste omläsningarna har jag fastnat för det väldigt bitterljuva slutet) och jag sitter och myser under hela läsningen. Medan den nu 15-åriga Alanna och Tortall drar ut i krig, medan Alanna och Hertig Roger av Conté leker katt och råtta med varandra, medan känslorna och hormonerna spirar.

Jag har dock börjat uppleva en ny känsla under min läsning, en känsla som aldrig har infunnit sig förut; frustration. Inte för att det är dåligt, nej, utan för att det inte är mer. För att boken är som barnböcker vanligtvis är; avskalad. Nu som 20-åring så blir jag inte helt nöjd med att läsa några få meningar om händelser som utspelar sig mellan prinsen och hans väpnare eller, ännu hellre, allt som har att göra med en viss brunögd tjuv. Jag vill ju ha detaljer! (Okej, kanske inte så detaljerat, men i alla fall mer än: ”[insert namn] kysste henne”). Jag vill ha mer kött på benen i nästan alla situationer.

Sedan så har jag börjat fundera på hur mycket jag egentligen fattade när jag läste böckerna för första gången i ettan. Det är ju som sagt inga detaljerade sexscener, det nämns inte ens att någon av karaktärerna har sex. Det är bara antytt. Förstod jag vad det var som anspelades när Delia av Eldorne besöker Jonathans sovrum på kvällarna? Förstod jag varför dörren mellan två sovrum hölls olåst och varför två karaktärer plötsligt hade börjat sova tillsammans? Jag minns att jag tyckte att vissa kysscener var pirriga, spännande, för i de böckerna jag läste vid den tiden så kysstes det inte så mycket, det pussades vilket ju har en helt annan klang.

På ett sätt så känns det litet ledsamt att ha växt upp, att inte uppskatta böckerna med hela barndomens oskuldsfulla glädje, där detaljer och mer uppbyggnad inte var nödvändigt, där Alannas äventyr gjorde att fantasin drog iväg med en och man blev helt lyrisk. Jag tycker fortfarande att böckerna är fantastiska, men skulle vilja uppnå den där nivån av totalt hängivande som jag lyckats uppbåda när jag läste böckerna som barn. Jag vill att det ska göra ont av endorfin och adrenalin, ont av längtan till ett liv som riddare, ont av att veta att jag aldrig kommer att få uppleva något lika magiskt. Att inte vara ett ivrigt barn har ibland sina nackdelar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s