The Return of the King (1955) av J.R.R Tolkien

Okej; SPOILERVARNING!

Jag har nu officiellt läst ut Härskarringentrilogin för tjugonde gången (vi drar till med det, tror att det kan vara närmre tionde gången egentligen) och sitter här helt lyrisk med krossat hjärta. Ja, för mitt hjärta brister alltid lite i slutet.

Med The Scouring of the Shire där hoberna får visa vad de går för; mitt absoluta favoritkapitel, men också det hemskaste i hela boken. Jag har alltid identifierat mig själv med hoberna och de är oförtjänligt undervärderade och jag hejar glatt på medan Merry, Pippin, Sam och några hundratals hober till rensar upp i the Shire och driver rövarna på flykt. Däremot så gör det ont i mitt hobälskande hjärta att detta glada, trygga, matälskande folk behöver utsättas för sådant – att the Shire med sina träd, blommor och gröna ängar blir förstört, befläckat och förorenat.

Med The Grey Havens där Frodo lämnar Sam och Middle-Earth. Jag säger det än en gång; jag älskar Frodo och Sams bromance. Det är den absoluta höjdpunkten med boken. Varje gång som Sam håller Frodos hand för att han enklare ska kunna sova, när Ringen plågar honom som mest, så väts mina ögon lite extra. Dock så känns det lite enklare när jag vet att Sam, efter att ha avlat fram 13 barn med sin Rosie Cotton, begav sig till Grey Havens och seglade över havet för att återförenas med sin Mr Frodo.

Lite tankar om ”The Return of the King”:

    • Varför är inte Imrahil, Prince of Dol Amroth, med i filmen? Jag glömmer alltid bort att han är med, så det blir alltid en ”just ja!”-upplevelse när han rider in genom Gondors portar och därefter är med i exakt alla större händelser i den delen av berättelsen. Jag gillar Imrahil och hädanefter så lovar jag att inte glömma bort svanprinsen till nästa omläsning.
    • Varför uppskattar inte Denethor Faramir? Om jag var Denethor så skulle jag favorisera den yngre sonen istället. Trots att jag gillar bok-Boromir så är Faramir tio gånger bättre. Och han fick den bättre tjejen. Éowyn är lite som Aragorns Rebecca, så mycket roligare än Arwen. Tänk att Tolkien först hade tänkt att Éowyn och Aragorn skulle vara bokens kärlekspar. Jag tycker att Aragorn och Éowyns första möte är som upplagt för en episk kärlekssaga; med allt prat om ”och så såg hon honom för första gången, en kung, en man från svorna tider” och ”han såg en kungadötter, en lilja, ett svärd” (egna citat, kanske märktes, vet ej var jag har mitt exemplar av boken, men det där är andemeningen).
    • Hur episkt är inte slaget på Pelennor’s Field i boken? Som sagt så får jag alltid, alltid, alltid gåshud både vid det stycke i boken där Rohirrims horn ljuder över slagfältet och hoppet återvänder samt samma scen i filmen (musiken!). Heck, jag slänger in den:

Dock så måste jag säga att jag gillar Éowyns strid mot Häxmästaren av Angmar bättre i boken:

Begone foul dwimmerlaik, lord of carrion! Leave the dead in peace!’
A cold voice answered: ‘Come not between the Nazgûl and his prey! Or he will not slay thee in thy turn. He will bear thee away to the houses of lamentation, beyond all darkness, where thy flesh shall be devoured, and thy shriveled mind be left naked to the Lidless Eye.’
A sword rang as it was drawn. ‘Do what you will; but I will hinder it, if I may.’
‘Hinder me? Thou fool. No living man may hinder me!’
Then Merry heard of all sounds in that hour the strangest. It seemed that Dernhelm laughed, and the clear voice was like the ring of steel. ‘But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund’s daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone, if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you if you touch him.’

Synd bara att Éowyn ger upp sitt liv som shield-maiden när hon gifter sig med Faramir. Han verkar också vara ganska framåt i kvinnokampen tycker jag, känns som att han också är lite utav en feminist innerst inne, och skulle nog inte ha något emot det.

Jag ska skriva ett samlingsinlägg om de tre böckerna, särskilt som jag helt har missat att skriva något om ”The Two Towers”, men nu så ska jag gå och sova i sällskap med nästa fantasybok: mest troligen så blir det ”Alanna the First Adventure” nu innan tentan (bra med lätt omläsning)… och efter det: ”A Feast of Crows” och ”The Name of the Wind”.

 

Annonser

5 thoughts on “The Return of the King (1955) av J.R.R Tolkien

    • Jag är också Team Éowyn. Tror att Aragorn föll lite på sin egen ädelhet: att han var tvungen att hålla sitt löfte till Arwen och inte kunde dumpa henne. Ungefär som Ivanhoe alltså.

      • Mm, precis. Och samtidigt känns det ju som om Arwen hade kunnat gå vidare och hittat någon het alvkille och varit forever young med.

        Jag begriper inte att jag aldrig har tänkt på den här Rowena/Rebecca-parallellen förut. Jag som alltid sitter och ilskgråter på slutet av Ivanhoe.

      • Ja! Det skulle ju varit lite utav en win-win situation för båda.

        Finns det någon som tycker att Ivanhoe borde ha valt Rowena? Jag klarar knappt av att se Ivanhoe för att jag blir så frustrerad. Fast Ivanhoe är ju inget catch han heller, så förhoppningsvis så hittar Rebecca någon bättre.

  1. Pingback: Tävling och utmaning « Saras perspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s