Jag erkänner: jag älskar Evanescence

Ibland så fungerar inte Postafen, dessa himmelska åksjuketabletter som gör att mina 6-timmars bussresor hem faktiskt är går att genomlida (blir annars åksjuk så fort jag ens fokuserar ögonen på något annat än vägen), riktigt som de ska. Som idag (anm: 23 oktober), då jag bara blir jättetrött och inte orkar läsa. Hur klarar man då av en lång busstur? Jo, jag gick tillbaka till mina två favoritband från högstadiet och lyssnade igenom deras nya skivor, för lägligt nog så har båda banden släppt nya skivor under 2011. Jag talar om; Evanescences Evanescence (påhittigt namn) och Within Temptations med The Unforgiving.

2003 så släppte Evanescence sitt debutalbum, Fallen. Under sommaren 2003 så skulle jag fylla 12 år och börja sexan. Det var även sommaren då jag ändrade musikstil och började att lyssna på Avril Lavigne, Linkin Park och just Evanescence. Jag och min kusin Therese hade en övernattningssession hos vår farmor där vi låg vakna sent på natten och lyssnade på Fallen och diskuterade olika låtar. Då var vår favoritlåt Haunted, en av de låtarna jag i dagsläget gillar minst på Fallen-plattan (idag skulle jag nog säga att jag gillar Whisper bäst), och vi tyckte att rader så som ”I lay awake and try so hard, not to think of you. But who can decide what they dream, and dream I do” var så otroligt djupa och talande. Idag, efter snart 10 år, så är alla låtarna innötta i ryggraden, för jag går fortfarande tillbaka till mitt gamla, nötta exemplar av Fallen och lyssnar igenom den, ofta i samband med promenader eller dammtorkning, och alla låtarna är som gamla vänner. Jag tror att jag skulle kunna skriva ner texten till 10 av 11 låtar utantill.

2006 så släppte Evanescence nästa skiva, The Open Door, och då var jag på gränsen till att fylla 15 år och hade en väldigt svår tid på högstadiet och jag måste säga att jag lyssnade på vissa av låtarna i terapisyfte – eller nästan hela albumet är som terapi för mig. Jag går fortfarande tillbaka och lyssnar på The Open Door när jag blir arg. Uppbyggnaden vid 2:56 i Lose Control är fortfarande ett av de känslomässigt skönaste när man är arg… och Lithium är fortfarande än av mina absoluta favoritlåtar då den har betytt så mycket för mig.

Vad säger jag då om nya Evanescence-låtar á la 2011 när jag är 20 år och inte har ett lika tumultartat liv? Först och främst så måste jag säga att under de här 5 åren som gott sedan senaste skivan så verkar de ha bytt stil en aning. Första lyssningsomgången så var jag inte så övertygad, men nu efter 3 lyssningar av vissa låtar så finner jag ändå många utav dem riktigt tilltalande. För det är en av dessa saker som aldrig kommer att gå att tvätta ur min ryggrad, för Evanescence är inpräntat där, tillsammans med min fantasyläsning. Och, jag måste säga att Evanescence faktiskt är ett godkänt namn på den nya skivan – för det är onekligen ett vackert ord… och svårstavat för en 12-åring.

2003-Saras favoritlåt: What You Want, den fastnar och är lagom hård. Tillräckligt hård för att 12-åriga Sara ska tro att hon är rocker, men ändå lättlyssnad.
2006-Saras favoritlåt: Made of Stone. ”Speak your mind, like I care. I can see your lips moving, I just learned not to hear”* är låtrader som den 15-åriga Sara skulle kunna ta till sig och kluddra i sina skrivböcker. Kommer helt klart att hamna på min terapi-spellista på iPoden.
2011-Saras favoritlåt: Lost in Paradise, lite som My Immortal (Radio Version)… Och Change har fastnat i huvudet… och jag får de där välkända Evanescence-krypningarna av den. Jag kan inte förklara vad de egentligen är för något, men det är som… emotionella crescendon som jag brukar få när jag lyssnar på Evanescence. Ungefär samma känslor som väcks när jag läser riktigt medryckande fantasy.

Evanescence får alltså godkänt av både mig, 2006-Sara och 2003-Sara.

Within Temptation då? De upptäckte jag lite senare än Evanescence, tror att det måste ha varit i början av 2005, då Stand My Ground släpptes i slutet av 2004. Och oj, vad jag har lyssnat på vissa låtar. Lugna balladen Say My Name. Jillian (I’d Give My Heart) och Aquarius från The Silent Force (2004). Frozen och min favorit All I Need – känd från Vampire Diaries – från The Heart of Everything (2007). Samma sak där: jag för en känsloinjection av att lyssna på Within Temptation. Det här inlägget kommer sluta med att alla tror att jag är någon slags emotionell junkie, men jag gillar att känna. Att känna under kontrollerade former, i mina egna små melodramatiska fantasier, i form av musik, tv-serier eller böcker. Och något med Within Temptations symfonirock lockar fram det.

Extra roligt är det att jag precis har insett att deras Hand of Sorrow handlar om… Fitz från ”The Farseer Trilogy”! Tyvärr så innebär denna insikt att jag numera har förstört vissa händelser i de kommande två böckerna för mig själv (syftar på att: Molly Nosebleed och Fitz nog inte får varandra då en rad i låten går ”he is torn between his honor and the true love of his life, he prayed for both but was denied” och senare i låten: ”forgive me for the sorrow, for leaving you in fear, for the dreams we had to silence, that’s all they’ll ever be.”)

Vad tycker jag då om The Unforgiving? Jo, att skivan passar mig mycket bättre än vad Evanescence nya gör – vilket jag tror har att göra med att jag har lyssnat igenom The Unforgiving en gång tidigare, samtidigt som jag ägnade mig åt andra känslomässiga aktiviteter som jag anknöt på skivan – till exempel mitt första återvändandet till Middle-Earth på 3 år. Skivan börjar med introt: Why Not Me? som skulle kunna komma direkt från en trailer till en ny fantasyserie. Jag läste nyss att skivan är tänkt som ett soundtrack till ett seriealbum där varje låt ackompanjeras med en berättelse, vilket verkligen märks. Om jag fortfarande trodde att jag kunde skriva fantasy så skulle jag helt klart skriva till The Unforgiving. (Under den tiden då jag trodde att jag kunde skriva fantasy så använde jag Within Temptation-låtar som soundtrack till händelser).

Och vilken är då min favoritlåt från denna skiva? Jo… Fire and Ice. Det var den första låten som drog min blick till sig (yes, på grund av ”A Song of Ice and Fire”) och för att den är så typiskt fantasyaktigt och bigger than life-ig. Bara lyssna på den! Storslagen? Episk? Svår kärlek? Yes. Någonstans vid 2:00 får jag alltid gåshud.

Andra favoriter: ännu mer fantasyesqua The Last Dance. Lost, Shot in the Dark och Faster är andra låtar som har fastnat i mitt huvud, men ingen lika tydligt som Fire and Ice.

Av någon anledning så återvänder jag alltid till Evanescence och Within Temptation (samt även Enya) när jag läser high fantasy.

Annonser

6 thoughts on “Jag erkänner: jag älskar Evanescence

  1. Gillar båda banden, även om jag väl inte kan säga att jag är nåt jättestort fan. Älskar dock The Unforgiving, och älskar intro:t, bygger upp stämningen på ett perfekt sätt för resten av skivan

    • Introt bygger verkligen upp stämningen, det måste jag hålla med om. Ju mer jag lyssnar på bägge skivorna desto mer tycker jag om dem. Jag skulle inte heller kalla mig ett jättestort fan, men sätter stort känslomässigt värde på deras musik, då den har en speciell betydelse för mig.

  2. EVANESCENCE! JAG ÄLSKAR EVANESCENCE 8D
    Du borde gilla Paramore och Green day om du gillar Evanescence, testa de om du inte redan har gjort det 🙂

    • Visst är de bra? 😀

      Jag har inte lyssnat så mycket på Green Day på senare år, vet bara att jag under en period nötte sönder ”Boulevard of Broken Dreams och Wake Me Up When September Ends, men får kolla upp 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s