Fantasyhöst: Assassin’s Apprentice av Robin Hobb (1995)

Inläggen om böckerna inom fantasyhösten kommer att skrivas på lite olika sätt,men jag ska försöka att följa en speciell mall som jag satt upp här under. Detta är delvis för att jag ska ha något att återvända till när jag bestämmer mig för att läsa nästa del i serien, då jag nu kommer att gå igenom en hel del fantasyserier.

Serie: ”Assassin’s Apprentice” (Mördarens lärling) är första delen i Robin Hobbs The Farseer Trilogy, eller Berättelsen om fjärrskådarna som den heter på svenska. Dessa Farseers som serien är döpt efter är den kungliga familjen i landet boken utspelas i.

Världen: Kallas övergripande för Realm of the Elderlings. Historien utspelar sig i riket ”The Six Duchies”, som är precis som det låter; sex hertigdömen styrda från huvudstaden Buckkeep där kungafamiljen huserar. Det speciella här är de styrandes benägenhet att döpa sina barn efter egenskaper som de hoppas ska tillfalla dem. I och med detta så heter kungen Shrewd och prinsarna Chivalry, Verity och Regal. The Six Duchies hotas utifrån av pirater, The Red Ship Raiders, och inifrån av ränkspel.

Huvudpersonen: Vi får följa den namnlösa oäktingen som under historiens gång mest kallas Boy och Fitz. (Jag kommer att referera till honom som Fitz). När Fitz är sex år lämnas han av sin morfar utanför slottsportarna med ett meddelande om att kronprins Chivalry, pojkens far, kan ta hand om honom då det var han som satt honom till världen. Eftersom det inte är särskilt ridderligt att vara otrogen mot sin högborna hustru med bondflickor så sätter det Chivalry i en besvärlig situation – särskilt som han inte har några barn födda inom äktenskap. Fitz introduktion till det kungliga slottet blir hård, då många inte tar lätt på den effekt hans intåg har haft på rikets politiska situation. Det finns varken plats eller uppgifter för kungliga oäktingar i riket – tills kung Shrewd i hemlighet börjar att lära upp den unga Fitz i dödandets konst, läran om lönnmord.

Det bästa verktyg en fantasyförfattare kan ta använda för att presentera sin värld är att låta läsaren se den genom ögonen på ett barn. Jag tror att det var David Eddings som sa det, i ”Rivas skrifter” där han delar med sig av sina erfarenheter av skrivprocessen under Belgarion- och Mallorea-tiden. Eftersom barn naturligt är nyfikna på världen och försöker att reda ut och förstå hur saker hänger ihop så är det ett naturligt sätt att presentera kulturer och fakta till läsaren. Jag håller med om det. Och ett plus i kanten blir det ju förstås då jag älskar uppväxtskildringar i fantasymiljö. (Tycker fortfarande att en av de bästa delarna i ”Sagan om Belgarion” är den där Garion växer upp på Faldors bondgård).

Just information om världen, dess länder och deras kulturer tycker jag är jättefint skött av Robin Hobb. Vi överöses inte med fakta, nej – men i början av varje kapitel så finns en liten kursiv del som berättar om grannlandet, om bakgrundsinformation om en person som dyker upp i kommande kapitel, något som ger händelser i det förra kapitlet nytt ljus etc. Dessa kursiva delar förklaras med att vara den äldre Fitz som sitter och försöker skriva ner rikets historia – och jag måste säga att jag uppskattar den där touchen; att få information, men inte för mycket.

Eftersom vi får följa allting från Fitz ögon, i första person singular, så är det svårt för karaktärerna att få samma flerdimensionella personligheter som i GRRMs böcker, men jag tycker att de flesta karaktärerna får mer kött på benen längre fram i böckerna, ju mer som Fitz är i närheten av dem och dras in i deras planer.

Läsa fortsättningen?: Absolut. Det är nästan så att jag önskar att överge de 14 andra fantasyböckerna och läsa andra delen, ”Royal Assassin”, direkt. Hobb har ett väldigt behagligt språk och jag ser fram emot att få veta vad som kommer att hända med Fitz! För om det är något som Hobb verkligen har lycktas med så är det att få mig att bry mig om denna lilla, svarthåriga oäkting som ofta behandlas så fel.

* Fotnot: Jag tycker att ordet assassin är väldigt lustigt. Lustighetsfaktorn i det hela kommer från ett avsnitt av Angel, första säsongen, det där Faith blir god igen. (Tror att avsnittet kan heta ”Sanctuary”). I detta avsnitt så yttrar Wolfram & Hart-advokaten Lee Mercer följande meningar:

This is getting ridiculous. The first assassin kills the second assassin sent to kill the first assassin, who didn’t assassinate anyone until we hired the second assassin to assassinate her.

Och jag tycker att det är hysteriskt roligt. Försök att säga det fem gånger snabbt om ni kan!

Annonser

2 thoughts on “Fantasyhöst: Assassin’s Apprentice av Robin Hobb (1995)

  1. Åh, älskade de böckerna när jag läste dem för ett par år sedan. Har funderat på att läsa om dem, men är lite orolig att de inte ska leva upp till mina förväntningar isf…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s