A Study in Scarlet av Arthur Conan Doyle (1887)

(Från min ”Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories Volume 1”)

Imorse kände jag att jag behövde något att läsa till frukosten. Jag kände inte riktigt för att börja med en fantasybok, inte just då, så jag tog mig an Sir Arthur Conan Doyle och hans mästerdetektiv. I höstas så köpte jag de samlade verken om Sherlock Holmes uppdelade på två riktigt snygga pocket (ryys (bra), helt klart topp 20 över snyggaste omslagen i min bokhylla), då jag känner att Sherlock Holmes borde vara perfekt för mig.

Jag måste erkänna, innan ”A Study in Scarlet” (En studie i rött) så hade jag bara läst en enda Holmes-historia, en enda ynka novell – inte ens en kortroman! -, men alla ingrediensr finns ju där: London i slutet av 1800-talet, kluriga deckargåtor där det är hjärnan som är i fokus och inte utstuderade mord. Tänk: dimma, hästdragna vagnar, män i hatt och prostituerade vid gathörnen.

A Study in Scarlet” är den första Sherlock Holmes-historien och det är här som Holmes och Dr Watsons vägar korsas för första gången. Watson kommer hem från Afghanistan, skadad och i behov av att vila upp sig. Han är fått pengar från arméen, men det är inte tillräckligt för att kunna skaffa sig en egen bostad och genom en gemensam bekant får han kontakt med Sherlock, som söker en ”rumskompis” till en lägenhet på Baker Street.

Vad är fallet då? Jo, en amerikan hittas mördad i ett övergivet hus. Ett hus som borde vara låst. Fast mysteriet slutar inte där – det är tydliga blodspår i rummet, på offret och runt honom… men offret själv har inga sår och ingen yttre dödsorsak kan hittas. På väggen ovanför offret står ett olycksbådande meddelande, skrivet i blod; Rache – hämnd.

Jag måste säga att det var riktigt underhållande läsning. Jag hade endast två yttepyttesmå klagomål. Det första var att lilla Lucy Ferrier, som dyker upp mitt på amerikanska stäppen och gjorde mig riktigt förvirrad då jag först inte förstod varför handlingen helt plötsligt hoppat till de amerikanska vidderna, inte talar som ett barn. Om det är en sak jag stör mig på i böcker så är det barn som inte är skrivna som barn (eller ännu värre, the horror, talar bäbisspråk… ryyys (dåligt)). Det andra var att Robert Downey Jr och Jude Law verkar helt ha tagit över min hjärna och jag kunde inte få fram en egen bild av Sherlock Holmes och Dr Watson – fast jag föredrar trots allt Downey och Law framför musversionerna; Basil Mus och Dr Dawson som ibland dök upp i mitt huvud.

I början så var jag frågande till mellan delen, den som utspelar sig på den amerikanska stäppen och förstod inte varför den skulle vara med, särskilt som den delen var skriven i tredjeperson och inte i Dr Watsons vanliga förstaperson. Efter ett 10-tal sidor så insåg jag att den delen visst var jätteviktig när båda mordoffren plötsligt dök upp, då den förklarar varför morden utfördes. Så bli inte chockade om ni helt plötsligt befinner er i Utah.

Utöver det så har jag inget att klaga på och jag tror att jag kommer att ta och läsa från min samlade Sherlock Holmes-samling då och då under hösten. Jag orkar inte plöja igenom hela på en gång, men då varje roman är på ca 150 sidor så kan det vara ett välkommet avbrott i annan läsning, eller en paus innan jag tar mig an nästa bok i fantasyhösten.

För 1880-talets London är en trevlig plats att besöka; på gränsen till den moderna världen, men ändå så historiskt, med den där dimman som jag, trots flera Londonbesök, aldrig har sett (vet någon om Londondimman är försvunnen?). Mysig deckarläsning alltså.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s