Black Swan Rising av Lee Carroll (2010)

Låt mig berätta om en ingift släkting jag har och träffar på sommaren varje år. Varje år så kommer hon med ett par boktips, som alltid visar sig vara intressanta, fantastiska och passar mig utmärkt. I år fick jag endast två boktips: det ena var Carol Goodmans ”Incubus” och det andra var Carol Goodman och maken Lee Slonimskys ”Black Swan Rising”. Då detta är kvinnan som ledde mig till ”Twilight”, till ”Rebecca” och till ”Den hemliga historien” så är det inte tips man bara ignorerar. Jag hade redan beställt ”Black Swan Rising” och förtrollats av dess omslag (seriöst – det är en tjej i en klänning, men snyggare omslag har jag inte sett på länge) så var det ganska naturligt att det var just ”Black Swan Rising” som plockades upp ur min gedigna oläst-hög igår kväll (numera i förrgår kväll) när jag var ensam och rädd.

Black Swan Rising” (ej på svenska) är en urban fantasy roman som utspelar sig i New York. Jag är ganska obevandrad i UrbanfantasyNewYork då jag mest har spatserat i UrbanfantasyLondon, men det var en trevlig visit. Jag fick följa med Margaret ”Garet” James, en 26-årig juvelmakare, medan hennes ögon öppnades och feernas, vampyrernas och demonernas New York trädde fram.

Allt börjar med ett regnoväder. Garet är på väg hem från familjens advokat, där hon har fått ett dystert besked: om de inte betalar tillbaka sitt banklån inom en månad så förlorar de sitt hus. Med ett sådant problem hängande över huvudet så är det ju inte så konstigt att Garet går fel, överraskas av regnet och tar skydd inne i en obekant antikvaritetsbutik. Det är inte heller så konstigt att Garet tar på sig att hjälpa den mystiska ägaren öppna ett mystiskt skrin – hon får ju bra betalt för det.

Hon kunde ju inte veta att skrinets innehåll låsts in på magisk väg för att antikvaritetsbutikens ägare, en ökänd alkemist sedan Elizabeth Is dagar, inte skulle få tag i det. För innehållet har potential att sprida missämja och förtvivlan och är farligt i fel händer. Garet har 7 dagar på sig att hitta skrinet igen och stoppa den galne alkemisten som har det – och till sin hjälp har hon New Yorks feer och en snygg vampyr från 1500-talet.

Var ska vi börja? Med de fantastiska referenserna till en svunnen tid (eller rättare sagt 1500-talets England, min favoritperiod), där Will Hughes hängde med Shakespeare – och alltså är den mystiska W.H som Shakespeares sonnater är dedikerad till? Att bokens antagonist är Dr John Dee, personlig astrolog till drottning Elizabeth I? Eller hur New Yorks feer alla verkar vara hämtade från existerande pjäser och legender? Oberon från ”En midsommarnatts dröm” gör ett stort gästspel. Jag älskar historiska referenser i böcker och när författaren blinkar friskt åt det elisabethanska hovet och gamla europeiska legender – då blir jag glad, riktigt riktigt glad.

Utöver alla härliga bikaraktärer så gillar jag Garet, men ibland kändes det som att jag tappade henne. Att jag fokuserade mer på vad som hände och alla färgstarka karaktärer runt omkring henne och liksom… glömde bort att bonda med Garet. För att citera X med Ansiktet (som gick på P3 om och om igen för någon månad sedan): ”Jag är din farkost, för jag får inte vara din medresenär”. Fast i detta fallet så blev det ibland Garet som blev min farkost och inte min medresenär. Men när det klaffade, då kändes Garet som en gammal vän. Och förresten, det är väl ändå petitesser? I en händelsefull bok så gör det väl inte så mycket om allt runt omkring överskuggar huvudkaraktären på 40 av 440 sidor?

Ta och läs ”Black Swan Rising”! Smart, roligt och spännande och med stor potential till fortsättningen. Tyvärr har jag hört av Helena att del 2, ”The Watchtower” är svagare med en hel del upprepningar, men det gör mig inte mindre taggad. Ofta så brukar ju den andra boken i trilogier vara lite utav en transportsträcka till ”slutstriden” i bok tre.*

* Spoiler: En sak som dock gör mig lite fundersam – varför handlar så många andra böcker om att tjejen måste hitta sin övernaturliga man igen efter att han har lämnat henne? Har stött på det i en hel del böcker på sista tiden och undrar om det finns någon anledning till mönstret? Författaren måste skilja på sitt par för att inte förlora saker att skriva om? Något slags hinder när de äntligen fått varandra? Who knows…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s