Överenskommelser av Simona Arhnstedt (2010)

Jag har under hösten läst flera recensioner av ”Överenskommelser” på diverse bloggar och hemsidor, och majoriteten av dessa verkar börja med en förklaring där skribenten säger att de i vanliga fall inte skulle ha läst romanen för att de ”läser ju inte romance” eller för att de ”inte är intresserade av romantiska böcker” – allt tätt fullt av ett ”MEN…”. I mitt fall är det annorlunda. Självklart så skulle jag läsa ”Överenskommelser”; jag älskar ju historiska romaner och bakom min icke-existerande skämskuddeläsning så döljer sig ett stort intresse för allt inom romance-genren (undantag böcker i Harlequin-stuk – men det beror mest på dåligt språk, dåliga historier och klyshiga karaktärer, inte förakt för genren).

Simona Ahrnstedts debut utspelar sig till största del i 1880-talets Stockholm och handlar om den unga, egensinniga Beatrice Löwenstam som växer upp hos sin konservativa, stränga farbror Wilhelm efter att fadern har dött. Wilhelm är inte överlycklig att få ta hand om henne, särskilt inte då han anser att kvinnor bör vara tysta och lyda sina makar och manliga överhuvuden blint. En kväll på Operan träffar Beatrice den rika affärsmannen Seth Hammerstaal, en temperamentsfull men karismatisk norrman som snabbt lyckats klättra inom den svenska socitetseliten. Det slår gnistor mellan dem från början och passionen är ett faktum. Lyckan ser ut att vara funnen… om det nu inte skulle vara för en viss överenskommelse från Wilhelm Löwenstams håll. En överenskommelse gällande Beatrice.

Jag måste börja med att säga att jag helt hade missuppfattat handlingen. Jag kan ju varken ha läst baksidetexten eller recensionerna särskilt tydligt för jag trodde att det handlade om en ung tjej som blev älskarinna till en äldre, rik man och därför blev utstött av sin familj och hur hon kämpade för att få hans kärlek. Behöver jag säga att jag hade fel?

Jag läser blurbarna och baksidetexten. Någon har bestämt att boken ska beskrivas som rolig på bakisdan. Mitt initiala respons: Eh!?. Upprörande, engagerande eller förtrollande skulle nog vara adjektiv som jag hade valt istället. För roligt? Nej.

För mig är roligt något jag skrattar åt, något som får mig att känna mig bättre, något som får mig att bli glad. Och ”Överenskommelser” väckte inte de känslorna hos mig. Istället så väcktes en frustration, en ilska och ett rytande vilddjur i mitt bröst. Ett vilddjur som ömsom ville slita av kläderna på vissa inblandade parter (*host*) och som ömsom ville kasta sig över alla gubbsjuka äldre slemproppade korkskallar till män och lära dem en läxa. Jag grät, jag svor och jag hoppades. Mitt hjärta bultade alldeles för fort under hela läsningen av tidigare nämnda anledningar: jag var upprörd, jag var upphetsad, jag var utom mig av spänning för kanske, kanske det kan ordna sig.

Ibland så nådde jag den där gränsen där jag bara var tvungen att sätta bort boken och säga ”men ååååååååh! dumskallar!”, när farbror Wilhelm eller någon av hans slemproppar till kompanjoner gjorde mig extra irriterad – eller när Seth och Beatrice inte bara kunde prata med varandra utan istället missuppfattade allt den andra gör eller inte gör. Just detta, mina uppeldade känslor under läsningen, är ett gott betyg. När jag blir riktigt, riktigt känslosam och läser med ”hela mitt hjärta” – då mår jag som en prinsessa.

Annonser

One thought on “Överenskommelser av Simona Arhnstedt (2010)

  1. Pingback: Inte min genre, men… « Kusiin Vitamin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s