A Storm of Swords av George R.R Martin (2000) SPOILERFYLLD!

Det är helt omöjligt att berätta något som helst om handlingen i de senare delarna av ”A Song of Ice and Fire” utan att spoila bok ett och två så en spoilervarning är utfärdad på detta inlägg. Och inte bara en vag liten spoilervarning utan en ordentlig en då jag går in på detaljer.

Detta inlägg är fullt med spoilers, då jag inte har någon att diskutera böckerna med och därför använder bloggen som ett forum att få ur mig lite av alla mina fanatiska hangups efter den tredje boken. Det här inlägget kommer inte heller vara upplagt som en vanlig ”recension”; utan om ni vill läsa lite mer om mina tankar om själva boken i stort så rekommenderar jag det spoilerfria inlägget. Vissa saker kommer dock att vara i stort sätt identiska.

Jag läste en intervju med GRRM här för någon vecka sedan där han sa att en anledning till att det numera tar så lång tid för honom att skriva är för att han känner av fansens förväntningar. Och jag förstår honom. Om man har skrivit tre ytterst skarpa, fängslande böcker fulla av komplexa karaktärer och fått hyllningar för dem – då tänker man nog efter ett extra varv när man jobbar på fortsättningen.

Jag älskade ”A Storm of Swords” från första sidan. Från den blodisande prologen, där tre hornstötar ljuder över Night Watch-lägret för första gången på 1000-tals år, så var jag fast. Den där sekvensen, där prologens berättare Chett (har ni tänkt på att POV i prolog och epilog alltid dör?) står över Sam Tarly, med kniven i hand, och vakternas horn börjar att ljuda. En gång; återvändande bröder, kanske Jon Snow tänker Chett och förbannar dem för att det sätter käppar i hans planer att mörda the Old Bear. Två gånger; vildingar, strid, lägret börjar hastigt komma på fötter. Tre gånger; The Others, panik.

Måste bara få citera:
Uuuuuuuuuuuuuuhoooooooooooooooooooo.
The sound went on and on and on, until it seemed it would never die. The ravens were flapping and screaming, flying about their cages and banging off the bars, and all about the camp the brothers of the Night’s Watch were rising, donning their armour, buckling on swords belts, reaching for battle axes and bows. Samwell Tarly stood shaking, his face the same color as the snow that swirled down all around them. 
”Three”, he squeaked to Chett, ”that was three, I heard three. They never blow three. Not for hundreds and thousands of years. Three means – ”
”- Others””

Måste bara säga att det var förbaskeligen snyggt av Martin att både börja och avsluta boken med mordiska levande döda som tar död på POV-karaktärer som bara överlever i ett kapitel. The Others och deras wights i prologen och en återuppväckt, hämndlysten Catelyn Stark i epilogen. Jag fick rysningar av den återuppväckta Lady Stark och hoppas att hon går bananas i nästa bok och tar död på Walder Frey.

En sak som jag verkligen uppskattade med ”A Storm of Swords” är alla nya konstellationer som uppstår, inte i en romantisk mening, utan som följeslagare tillsammans genom karaktärernas skilda historier. Jag syftar då främst på Brienne of Tarth och Jaime Lannister, Sansa Stark och Tyrion samt Martins smartaste drag hittills: Sandor ”The Hound” Clegane och Arya!  Tänk på deras historior, deras personlighet, deras känslor och planer. Arya som är hämndlysten och har båda bröderna Clegane med på sin dödslista, den hon rabblar varenda kväll innan hon somnar ”Ser Gregor the Mountain, The Tickler, Raff the Sweetling, Pollivander, The Hound, Joffrey, Queen Cersei, Ser Ilyn, Ser Meryn” och så Sandor Clegane, så full av ilska mot sin bror, mot Tyrion, mot världen, men med en svag punkt för Sansa.

Två av mina favoritdelar i hela boken utspelar sig i deras sällskap: den där The Hound förklarar att han inte går i Lannisters koppel längre, att han inte ska föra Arya till Cersei utan tillbaka till lady Catelyn och att han aldrig slog Sansa som de andra vitmantlarna i the Kingsguard gjorde, samt delen i slutet, där Sandor och Arya  träffar på och dödar Pollivander och The Tickler. Det är första gången som Arya aktivt får ta död på någon på sin lista.

(En annan favoritdel är den där Sansa blir räddad av en vakt när sångaren Marillion antastar henne och hon för ett ögonblick tror att det är Sandor Clegane som har kommit tillbaka till henne. Jag är stenhård shipper och hoppas få några fler SanSan-ögonblick i framtiden, för jag tror absolut inte att Sandor Clegane har dött. Han får inte… Isåfall hoppas jag att Thoros of Myr kommer förbi!)

På tal om Aryas dödslista: Jaime Lannister, what’s up with him? Nu har han helt plötsligt nästlat sig in och blivit en storfavorit hos mig, så jag har fått ta bort honom från min dödslista. Helt plötsligt så gick han från att vara lite stereotypt cocky och ett riktigt praktsvin till att bli mänsklig, sårbar och faktiskt ganska lätt att känna medkänsla med. Jag gillar speciellt hans relation till Brienne, hur de liksom växer i varandras ögon.

Bokstävlarna utnämnde tidigare boken till den mörkaste hittills i serien, vilket gav mig lite kalla fötter inför läsningen. Eftersom det brukar kännas som en kallsup av mörker att  läsa en ”vanlig” ASoIaF-bok så var mörkast hittills väldigt olycksbådande, men så här i efterhand så vet jag inte riktigt om jag tyckte att den var så mörk. Rättelse: den är nattsvart, men de bra sakerna (*host*mest Arya och Sandor*host*) uppvägde alla de riktigt mörka, avgrundsdjupa partierna.

Som mordet och skändningen av Robb och Catelyn Stark. Där satt jag faktiskt ner boken och skulle nog inte ha fortsatt läsa på ett bra tag om det inte hade varit för att jag såg att nästa kapitel var Aryas. Jag kände på mig att något hemskt skulle hända, men jag hade inte förstått vidden av det hela förrän det stod där, svart på vitt. Och att de dör just när Arya äntligen har nått fram till sin familj igen. Och hur Jon aldrig kommer att få veta att Robb tänkte legitimisera honom.

Jag tycker att det är riktigt intressant hur familjen Stark gör allt för att komma tillsammans igen, för att överleva och samlas igen i sin flock – men hotas och dödas som flugor av sina fiender – medan familjen Lannister inte har mycket att frukta bakom sina arméer och sitt ränkspel, men istället förstör varandra inifrån. Tywin, Cersei och Tyrion spelar ett ränkspel av klass där inga andra känslor än hat och avsky verkar vara inblandade. Medan Starks främsta fiender verkar vara en Frey, Greyjoy eller Lannister så är ätten Lannisters främsta fiender de egna familjemedlemmarna.

Daenerys kapitel känns alltid som ett avbrott från resten av historien, som att de inte hänger ihop med de andra och de brukar ofta bli ovälkomna pauser från Westeroshistorien. Här gillade jag dock dem, men mycket av det har att göra med Ser Barristan Selmys intåg och rivaliteten mellan honom och Ser Jorah Mormont och hans historier om Rhaegar och Aerys. Det är först nu som Daenerys har börjat få höra sanningen om sin far och inte bara Viserys lögner om vilken bra och älskad kung han var.

Fråga: Varför kan inte GRRM bara berätta vissa saker rätt ut? Vi har ju fått svart på vitt nu, vi vet vem som skickade lönnmördaren efter Bran, vi vet vem som förgiftade Jon Arryn, vi vet vem som mördade Joffrey – varför kan vi då inte bara få veta VAD som egentligen hände mellan Lyanna Stark och Rhaegar Targaryen?

Teori: I början så trodde jag att Lyanna Stark är Jons mor och
det finns flera saker som tyder på det, t.ex. så nämner ju Ned Stark allt blod i Lyannas säng när han vakade över henne när hon dog. En svår förlossning hade ju ofta den utgången under Medeltiden och låter mycket mer som en trolig direkt dödsorsak än en våldtäkt  (Robert sa i AGoT att Rhaegar våldtog Lyanna). Ned säger ju även att Jon är av hans blod, men har han någonsin kallat honom för sin son rätt ut i boken? I tv-serien så sägs inget om det, bara ”you may not have my name, but you have my blood”, vilket Jon ju har även om han är Neds systerson
. Fast nu vet jag inte… Varför skulle baby-Jon då varit i samma slott som Daynes?

Jag kommer aldrig att kunna vänta till ”A Dance With Dragons” kommer ut som pocket, utan sätter nog tänderna i ”A Feast for Crows” under hösten. Hur kommer det gå för Jon? För Arya? Vad kommer att hända med Sansa nu när Lysa är död och Littlefinger har visat att han ser henne som ett substitut för sin mor? Hur kommer det gå med Lannisterklanen nu när Tywin Lannister är död? Så många frågor att få svar på. Martin kan verkligen skriva cliffhangers…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s