High Five av Janet Evanovich (1999)

Jag har börjat en ny taktik för att få in så mycket läsning som möjligt i min jobbfyllda vardag: jag har en vanlig bok, som jag kastar mig in i på kvällarna när jag verkligen har tid, och en jobb-bok, som jag läser på jobbet när det ringer lite. Dessa jobb-böcker har lite olika kriterier; de ska vara lätt att följa med i, ha stor text (alltså: inte minimal text, är så svårt att hitta tillbaka till rätt ställe då) och helst inte alltför rörande. Första boken jag läste på jobbet var ”Gamla synder” av Elizabeth George och Janet Evanovich fick äran att bese mig med nästa jobb-bok, då allt av G.R.R Martin är omöjligt att läsa i jobbrelaterade sammanhang! 

Som namnet låter ana så är ”High Five” (Delat byte) den femte delen i Evanovichs serie om den inte så kompetenta prisjägaren Stephanie Plum. I denna bok så är Stephanies arbetsbelastning från hennes kusins bailenforcement-byrå inte så stor, stans kriminella har skött sig och inte smitit från domstolen på sistone, vilket lämnar Stephanie med väldigt lite att göra. Eftersom hon jobbar på provision och har en hyra att betala så ser hon sig om efter nya ströjobb under Rangers beskydd samtidigt som hon letar efter sin försvunna farbror Fred, som till att börja med bara verkar ha virrat bort sig…tills Stephanie hittar bilder på en död kvinna i Freds skrivbordslåda. 
Vad kan man säga? Boken är som de flesta andra böckerna i serien. Skillnaden är att Evanovich verkar ha börjat tycka att flirtandet mellan Stephanie och polisen/kända casanovan Morelli inte är lika spännande längre och har slängt in lite nya bekantskaper. Gör inte mig någonting. 
High Five” är lättsmält underhållning, inte hysteriskt roligt i den bemärkning att jag skrattar högt (skrattar nästan bara högt till Harry Potter) utan mer i ett roat, moderligt sinnesslag där jag ler förstående och skakar på huvudet åt Stephanies tokigheter. Måste bara än en gång nämna hur Stephanie och Sookie Stackhouse är stöpta i nästan exakt samma mall, med den skillnad att Sookie är en aning mer intelligent och intellektuell och inte har en galen familj. 
Ibland blir det nästan för mycket. Oftast så önskar jag att Lula, Stephanies galna fd. prostutierade kollega och side-kick, och mormor Mazur, Stephanies lika galna mormor, kunde tagga ner lite. Jag gillar skruvat, men det får inte bli för skruvat. Gillar då kompisen Mary Lou, tvåbarnsmamma i förorten som gärna kommer ut på lite spaningsarbete, mycket bättre! Hoppas att hon får ta mer plats i kommande böcker. 
Jag har bok 4,5 och 6 på engelska i en omslagsserie som är så amerikansk tidningsställsaktig att jag får ont i ögonen av att titta på dem. Se på bilden ovan så förstår ni. Baksidan är så förövrigt full av blurbar i rött och blått att det ser ut som att en färgexplosion har ägt rum. Fast… allt är ju bättre än de svenska omslagen. 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s