Sharp Objects av Gillian Flynn (2006)

Vi kan ju börja från början: I höstas så slog Gillian Flynn-bomben ned bland de svenska bokbloggarna och det skrevs och hyllades spaltmeter, men jag hade aldrig en plan på att läsa hennes böcker och blev inte ens det minsta nyfiken på att läsa. Varför? Jo, för den första Gillian Flynn-recensionen jag läste var skriven av en viss Helena Dahlgren som jag vet älskar skräck och gottar sig i mörker och jag placerade felaktigt Flynn i fel fack: nämligen det där skräckfacket som mitt psyke inte klarar av att besöka.

Nu så är inte ”Sharp Objects” (ej på svenska) direkt någon solskenshistoria och ja, den är sjukt obehaglig, men det är rätt sorts obehag. Inget gottande i blodiga detaljer och ingen panik som griper tag i en under läsningen, men däremot en skugga som följer en som en ständig följeslagare medan man frenetiskt bläddrar framåt för att man måste ha mer. Karaktärer som kryper in under huden på en och en, hos mig, ökad känsla av paranoia och klaustrofobi allt eftersom småstaden Wind Gap blir allt mer levande.

För det är där boken utspelar sig; i den lilla hålan Wind Gap i södra USA, dit journalisten Camille Preaker återvänder, för första gången på många år, för att skriva en artikelserie om mordet på två småflickor. Det blir inte en lycklig återförening med den dysfunktionella familjen; tysta, gråa styvfadern Alan, psykiskt sjuka modern Adora som utåt visar en perfekt fasad,13-åriga halvsystern Amma, som styr staden med en järnhand, våld och förnedring, och så minnet av den sedan länge döda mellandottern Marian. Medan Camille undersöker fallet och försöker göra ett bra journalistjobb så inser hon snart att Wind Gap döljer många hemligheter.

Jag gillar Flynns språk och oj vilka personligheter och vilka stämningar hon kan bygga upp. Jag kan riktigt, se, känna och förnimma Wind Gap och många av karaktärerna med alla sinnen och det är där mycket av mina obehagskänslor ligger. Jag känner Camilles destruktivitet, Ammas kontroll och grisfabriken, usch. Styckena om hur lukten, ljudet och synen som möter en innanför de portarna borrade sig in under huden på mig och stannade där.

Nu blev jag sugen på att läsa ”Dark Places”, men det får nog dröja ett tag. Måste hinna återhämta mig och smälta min upplevelse

Engagemang: 5
Språk: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Summa: 5

Är det bara jag eller tänker någon annan också på True Bloods öppningskrediter (försvenskat opening credits) när Wind Gap beskrivs?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s