Den döda älskarinnan av Théophile Gautier (1836)

Jag brukar ju ha lite problem när det gäller novelläsning då det går emot mitt lässätt. Jag gillar att komma djupt in i en historia och brukar därför ha svårt att upprätta en kontakt med personen i novellen innan dess berättelse har nått sitt slut. Oftast så är det så att just som jag börjar känna något – då tar det slut.

Under bokrean så stötte jag på denna novellsamling och fastnade direkt för den, då den både var billig och skyltade med att erbjuda vampyr- och andra skräckromantiska berättelser från 1800-talet. Inte kunde jag väl motstå det inte?

Gautiers novellsamling innehåller fyra noveller med övernaturliga teman och på 88 sidor så är inte novellerna särskilt långa. Här nedan följer vad jag tyckte om dem:

Den döda älskarinnan (La Morte Amoureuse)
Titelnovellen handlar om den unga prästen Romauld som samma dag som han blir prästvigd får syn på en underskön kvinna, Clarimonde, som sedan hemsöker honom i hans drömmar – eller är det bara drömmar? Denna novell var anledningen till att jag köpte novellsamlingen överhuvudtaget på bokrean: vampyrvibbarna som finns i denna novell. I ”Den döda älskarinnan” så finns alla tecken på klassisk romantik med: postkolonialism, en inte alltför rumsren kvinnosyn och mysticismen. Clarimondes svarta tjänare utgör den postkoloniala vinkeln, Clarimonde själv utgör den inte alltför rena kvinnosynen där hon mest medverkar för att hennes skönhet ska beskrivas och för att hon är ”demonisk” och står i förbund med Satan – och det tar uttryck genom att hon gillar att anordna orgier. Själv så tycker jag inte att Clarimonde är särskilt skrämmande, utan Romauld får väl skylla sig själv om hon hemsöker honom i drömmen. Om hon nu inte hade varit en vampyr så hade det ju varit hans eget fel ändå. Typiskt män att skylla på kvinnor och trolldom bara för att dölja sin egen sexualitet (ta typ Henry VIII ”neeeejdå, jag uppvaktade inte alls Anne Boleyn i 7 år av egen vilja, utan hon förhäxade mig!”). Novellen var dock så där myspysig som bara litteratur från 1800-talet kan vara.

Den dubble riddaren” (Le Chevalier double)
Mitt första intryck var att det här låter som en gammal sägen, en sådan där som man kan tänka sig ska dyka upp i en annan fantasybok, berättandes av någon gammal man eller kvinna vid en brasa en natt. Handlar om en ung riddare och greve som är född under 2 stjärnor, en röd och en grön, och som måste kämpa mot sig själv för att bli en person igen. Fungerar som en moralisk saga då det avslutas med en uppmaning att unga damer inte ska kasta en blick på böhmiska sångare som reciterar diaboliska och berusande dikter (?) och att man ska kämpa mot sitt inre, dåliga jag, trots att man måste såra sig själv med svärdet. Väldigt brasberättande, men ingen litterärhöjdare, däremot riktigt, riktigt underhållande (som sista meningen t.ex: ”Om ni undrar vem som har berättat oss denna historia från Norge så är det en svan, en vacker fågel med gul näbb som kommit från fjordarna”. Jaha?).

”Mumiens fot” (Le Pied de momie)
En man köper en mumiefot tillhörande en egyptisk prinsessa på ett antikvariat och får sedan besök av fotens ägare. Jag förstår mig inte riktigt på denna novellsamling. Jag hade fått för mig att det skulle vara skräckhistorier och det står faktiskt skrivet på baksidan: ”..låter sin svarta fantasi flöda i dessa skräckromantiska noveller” – saken är bara det att jag inte ser skräcken. Mer om det längre ner. Jag har faktiskt ingen kommentar för denna novell – utan jag glömde den i stort sätt direkt efter att jag hade läst den.

”Två aktörer för en roll” (Deux acteurs pour un rôle)
En ung skådespelare står inför ett tilltaget erbjudande om en fast roll på en teater – och detta är precis vad han behöver för att kunna gifta sig med sin ungdoms kärlek. Han ska spela rollen som demon och gör det med bravur… tycker alla utan en man som själv är riktigt demonisk.

En liten tanke som slog mig var detta: alla novellerna handlade om män och fokuserade mycket på kampen om deras renhet. Vi har prästen som blir ledd till synder av en demonisk kvinna, vi har skådespelaren som sätter sin själ på spel genom att leka demon och vi har riddaren med två sidor där den ”bra” sidan försöker att segra.

Dock så kan jag inte säga att novellsamlingen var någon höjdare. Jag tror inte att det endast beror på att jag är en ovan novelläsare, utan även på att jag hade förväntat mig något annat. När man talar om rysare så hade jag tänkt mig något lite mer… suggestivt. Tänk ”Dracula”, lite nervkittlande, men ändå starkt kryddat med 1800-talets skräckromantik. Denna novellsamling innehöll dock mer av romantiken än det nervkittlande – men det är inget jag klagar över, då jag älskar böcker som är skrivna under den epoken. Jag gillar språket, hur stort inflytande naturen har (tänk på att de ALLTID beskriver vädret i alla situationer, så man vet alltid om regnet faller stilla eller om det stormar eller om det är solsken) och hur alla människor liknas med det ena än det andra.

Det var ingen favorit – men underhållande läsning. Titelnovellen var den absolut bästa och även den längsta, samt den enda som faktiskt kändes lite som att novellsamlingen var inne på rätt skräckromantiska spår.

Spänning: 2
Språk: 3
Engagemang: 3
Handling: 2
Myspysighet: 5
Summa: 3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s