Mockingjay av Suzanne Collins (2010)

Idag på bussen hem så läste jag sista delen i ”The Hunger Games” och jag kan hålla med de recensioner jag har läst av boken, för sista delen är faktiskt den svagaste. Det här inlägget kommer även att innehålla en SPOILERVARNING för de som inte har läst första boken ”The Hunger Games” (Hungerspelen) eller andra boken, ”Catching Fire” (Fatta eld), då det är omöjligt att förklara handlingen på denna utan att ge bort detaljer ur slutet på de tidigare böckerna. Jag ska dock försöka hålla mig vag.

I ”Mockingjay” (Revolt) så sitter Katniss i distrikt 13 och vet varken ut eller in. Hon vet inte om Peeta fortfarande lever och grämer sig över vad the Capitol kan tänkas göra med honom för att få ut information om rebellerna. Hon vet inte om hon ska ta på sig den roll som rebellerna och distrikt13s president vill och bli en frontfigur för upproret. Efter bombningen av distrikt 12 och den senaste Hungerspelavslutningen så har alla distrikten vänt sig mot the Capitol och i de flesta pågår hårda strider. Katniss ställs inför en stor gråzon: vad är egentligen tillåtet i krig och vad ska man prioritera? Att kämpa för det man tror på – eller att skydda de man står nära? (Gah, vad jag är luddig och melodramatisk!)

Boken fortsätter i samma stil som de tidigare delarna och är stundtals så spännande att mitt hjärta sitter i halsgropen. Misstron och paranoian sätter sig även efter denna bok, men inte lika starkt. Jag gillar alla referenser som Katniss gör om att detta uppror också är som ett Hungerspel, för jag ser också de likheterna. Det är samma grundsaker som läsaren och Katniss ställs inför – får man gör vad som helst för att själv överleva? Vem kan man lita på och hur vet man att de personerna inte sticker en i ryggen senare?

Å andra sidan så kändes det lite stressat och inte lika rörande och nervspelande som de tidigare böckerna. Medan jag satt på helspänn nästan hela de två första delarna med en känslotornado inuti (sorg-ilska-desperation) så fick jag söka djupare i denna bok för att hitta till det där känslocentrumet. Trots att mycket tragiskt hände så kände jag inte lika… mycket. Det kändes som att jag hade velat ha mer tid för att ta in vissa händelser och bättre avslut på vissa för att kunna uppskatta dem på riktigt.

Dock så älskade jag Peetas återkomst. Så otroligt bittert och vilket bakslag. Mitt förälskade tonårshjärta skrek av fasa, för jag kunde verkligen sätta mig in i den där situationen. Jag skulle ärligt talat bara vilja lägga mig ner och dö om det hände mig. Dock så känns det som att det skulle kunnat göras ännu mer olidligt på något sätt, med lite mer tid.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förklara det här. För hur ska jag kunna sätta ord på den där dubbeleggade känslan inuti mig. Den som både älskar boken, men ändå känner sig besviken – trots att jag inte kan komma på ett enda konkret förslag på vad jag tyckte var dåligt. Allt jag tänkte på får jag avfärda med ”men det där gillade jag ju!”. Det var bara något som saknades, någon ingrediens som gav smak, men inte tillräckligt och något som hamnat i obalans.

Slutet var däremot fenomenalt i samma pseudohoppfulla sätt som hela ”Hunger Games”-serien egentligen har haft. Att det man tror är bra egentligen inte behöver vara det. Att bara för att Katniss vann Hungerspelen och överlevde så behöver inte det betyda att hon är säker och kommer att leva ett lyckligt liv. På samma sätt känner jag efter att ha läst ut ”Mockingjay”. Det är inget upplyftande slut, för trasigare människor får man leta länge efter för att hitta.

Språk: 5
Handling: 4
Karaktärer: 4
Spänning: 5
Engagemang: 5
Summa: 4,6

Annonser

2 thoughts on “Mockingjay av Suzanne Collins (2010)

  1. Jag älskade Mockingjay. Den är nästan min favorit i serien (Catching Fire har fördelen att ha mer Peeta…)Det jag gillade med den var främst Katniss. Jag tyckte det var underbart att komma henne inpå skinnet och se henne bryta ihop.Den var så fruktansvärt sorglig och jag gillar väl sorgliga böcker. Som med alla THG-böcker har jag lite svårt att sammanfatta mina tankar. Finnick och Annie är mina favoriter. Peetas förändring var det värsta Suzanne Collins kunde göra (värsta på ett bra sätt). Det hade nästan varit mindre smärtsamt om han dog.Sen var sista raden i boken fan-tastisk.

  2. Jag borde ha älskat sönder boken, för den hade allting jag älskar, men jag saknade lite. Nu i efterhand så tror jag dels att det kan bero på att jag åkte buss när jag läste den och hade tagit åksjuketabletter – och de gör mig alltid lite… avtrubbad (det är sant! de är typ som ångestdämpande – när jag skulle flytta ifrån min kille så grät jag från att jag vaknade tills att jag tog en åksjuketablett inför bussturen till Umeå och när den började värka så var jag inte lika ledsen längre). Jag tror att jag får ta och läsa om boken – eller serien – i sommar… utan åksjuketabletter. Jag håller med om Peetas förändring! Det var så hemskt att det nästan är oförklarligt över hur djupt det slog. Jag gillar också Finnick och Annie!En annan sak som jag gillade var hur bilden av Gale förändrades och hur man såg hur mycket raseri han egentligen hade i sig efter alla år av förtryck. Det gjorde att allting blev så mycket mer… logiskt. "There are worse games to play"? Den är underbar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s