The Importance of Being Earnest av Oscar Wilde (1899)

Jag satt ensam i min lägenhet denna kväll och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kunde inte plugga, för jag var helt slut i huvudet och kunde inte ta in någon som helst information om proteinstrukturer och termodynamisk jämvikt, och jag tyckte inte att det fanns något bra att se på TV. Så kom jag plötsligt på den perfekta lösningen: Jag kan ta och läsa ut ”The Importance of Being Earnest”, som har stått outläst i min bokhylla i lite mer än 2 år, då jag förlade den och sedan höll på med en annan bok när jag väl hittade pjäsen igen.
The Importance of Being Earnest” (Mister Ernest) är en liten karamell som är perfekt för en längre, kort sittning. Oscar Wildes är witty som vanligt och här, i replikform, så kommer det fram på bästa sätt, uppradade efter varandra utan någon beskrivande text.  De moraliska diskussionerna, grundstenen i  1800-talets dialoger, blir inte lika långa och hinner inte gå från roande till … lite mindre roande och jag kunde se pjäsens roller framför mig medan jag läste. Och om man ska vara ärlig, förväxlingskomik kan väl aldrig gå fel?
Snabb genomgång av handlingen:
John Worthing har uppfunnit en omöjlig yngre bror, Ernest, för att få en ursäkt att med jämna mellanrum lämna sin egendom på landet och bege sig in till storstaden, där han är känd som Ernest Worthing. John förälskar sig i den unga Gwendolen Fairfax och friar till henne – och hon svarar glatt ja. Gwendolen har nämligen en barndomsdröm att gifta sig med en man vid namn Ernest. Bara en Ernest duger.
Samtidigt så har Johns skrupelfria vän Algernon fått höra historien om den påhittade brodern och beger sig till Johns egendom, under sken att vara den yngre brodern, och träffar där Mr Worthings vackra skyddsling Cecily Cardew, som även hon när en dröm om att gifta sig med en man vid namn Ernest.
När sedan Algernons och Johns vägar korsas så blir allt mycket mer komplicerat.
Jag älskar förväxlingsdrama och det är inte för inte som ”Twelfth Night” är en av mina favoriter bland Shakespeares pjäser. Här har vi två unga kvinnor som båda tror sig vara förlovade till en man som inte existerar, ett upphittat spädbarn som ingen vet vem det tillhör och, måstet i all 1800-tals litteratur, i alla fall vad det verkar som, en högljudd, inte alltför intelligent medelålders kvinna. (Tänk Mrs Bennet-style).
Jag önskar att jag kunde få se pjäsen på teater, men det kommer nog inte hända på ett tag. Enklare blir det då att se filmen, med bland annat Reese Witherspoon, från 2002.
Språk: 5
Karaktärer: 4
Handling: 5
Spänning: 3
Engagemang: 4
Summa:4,2
GWENDOLEN: Oh! I hope I am not that. It would leave no room for developments, and I intend to develop in many directions.
(Efter att ha fått höra att hon är perfekt)
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s