Sjöfararna av Diana Gabaldon (1996)

Jag har en stor guilty pleasure-serie och det är Gabaldons tegelstensserie som inleds med ”Främlingen” och som nu är uppe i åtta böcker, varav den senaste nyss släpptes på svenska. Jag vet inte vad det är med de böckerna, men jag njuter av att läsa dem – men på samma gång är det ingenting jag skryter över eller ens brukar nämna när man diskuterar i boksammanhang. Varför detta mygel och självsvek? (Personligen så tror jag att en orsak kan vara att jag misstänker att Främlingen-serien påminner mycket om ”Grottbjörnens folk”  och att jag ser dem som absoluta botten på fin/fulkultursspektrat).
Det är omöjligt att förklara vad ”Sjöfararna” (Voyager) handlar om utan att spoila de två första böckerna, men jag ska försöka vara vag. I slutet av ”Slända i bärnsten” så fick ju Claire reda på att Jamie överlevde slaget vid Culloden och nu så tar hon sig tillbaka till honom genom stenringen och hamnar i 1760-talets Skottland, exakt 20 år efter att hon lämnade det sist, och precis som förr så är det inte något stilla liv som Mr Fraser lever… Boken berättar även historien om vad som hände Claire och Jamie mellan Culloden och deras återförenande.

En sak som jag hade svårt att vänja mig vid var hur gamla Claire och Jamie har blivit. I de första böckerna så var ju båda två i sina mid-twenties, men nu så har båda två hunnit passera fyrtiosnåret och det  krockar lite med min bild av dem, för jag tänker fortfarande på dem som unga – vilket till stor del kan ha sin grund i att de är i stort sätt samma personer nu som i de två första böckerna.
Jag tyckte inte att tredje delen var lika bra som jag upplevt att ”Främlingen” och ”Slända i bärnsten” var när jag läste dem, och det kändes som att historien var ännu lite spretigare än tidigare. Jag har en gång kallat serien från Sookie Stackhouse på crack och det är lite så som serien upplevs ibland: det går snabbt, det händer mycket och folk blir skadade till höger och vänster. Förvånansvärt nog så var inte min favoritdel de dramatiska kärleksscenerna mellan Jamie och Claire utan de mer stillsamma delarna där deras liv ifrån varandra skildras (samt återföreningskapitlet, vem försöker jag lura?). De kapitlen är både sorgliga, bitterljuva och är de jag tycker visar deras relationsband bäst.
Jag tänker ta mig an del fyra, ”Trummornas dån”, inom en snar framtid – eller snar och snar, kanske till sommaren. Jag tror nämligen att den delen handlar om Amerikanska frihetskriget och det ska bli intressant att läsa om. Jag älskar bokserier som blandar mina två favoriter: stora känslor och historia.
Jag kommer faktiskt inte på något mer att skriva om ”Sjöfararna”. Språket är liksom i de tidigare böckerna väldigt… vanligt. Ingen skämskudde här inte, förutom i vissa av sexscenerna (men jag stör mig inte på dem lika mycket som jag gör med sexscener i vissa andra böcker), men inget speciellt. För att läsa mer om vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på andra boken, ”Slända i bärnsten”.

Engagemang: 4
Språk: 3
Karaktärer: 4 (jag gillar både Jamie och Claire)
Handling: 4
Spänning: 4
Summa: 3,8

Annonser

2 thoughts on “Sjöfararna av Diana Gabaldon (1996)

  1. Är det inte sju böcker på svenska? Kan ha missat nån dock… Själv har jag fastnat 200 sidor från slutet i 6:e boken, och haft den liggande ett par år. Ska försöka ta mig igenom den till sommaren tror jag…

  2. Du har så rätt! Det finns bara sju böcker på svenska, men det verkar visst som att det ska komma ut en åttonde bok på engelska 2012. Jag har Snö och Aska stående i bokhyllan hemma. Det var den första boken i serien jag köpte, dumt nog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s