Four to Score av Janet Evanovich (1998)

Jag hade planerat att plugga på bussresan hem i torsdags, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det visade sig att min 3-kilos klump till kursbok visst ger mig åksjuka trots åksjuketabletter, så istället för att bläddra i den så fick jag ägna mig åt den bok jag felaktigt hade beräkna skulle räcka under den fullplanerade helgen. När vi var halvvägs hemma så hade jag läst ut ”Kryptan” och det ställde mig inför ett stort dilemma: Vilken bok skulle jag nu läsa?
Som tur var så har jag ju böcker en masse hemma, så det var bara att plocka ut något från bokhyllan – och ”Four to Score”, fjärde boken i Janet Evanovich serie om bounty huntern Stephanie Plum, fick äran att följa med mig på bussresan hem till Umeå.

I ”Four to Score” (Fångat byte) så får Stephanie i uppdrag att leta reda på Maxine Norwicki, en medelålders kvinna som missat sitt inbokade besök på Trentons rådhus. Maxine är inte tidigare straffad och har bara stulit sin pojkväns bil efter ett bråk, så det bör inte vara allt för svårt att hitta henne och ta med henne till rådhuset för att boka ett nytt möte… tror Stephanie i alla fall. Felet är bara att Maxine är spårlöst försvunnen och hennes närmsta anhöriga vägrar säga var hon befinner sig. Samtidigt som Stephanie desperat letar efter spår så har hon Joyce Barnhardt, hennes absoluta hatobjekt tillika kvinnan med vilken hennes ex-man hade en affär, i hasorna. Jakten på Maxine Norwicki utvecklas till en prestigekamp… och ett spel på liv och död, då någon verkligen inte vill att Stephanie hittar Maxine.

Anledningen till att jag valde ”Four to Score” som min bussbok var för att det är en perfekt bok att läsa när hjärnan fortfarande är inbäddad i feberdimmorna. Man vet vad man får redan innan man börjar läsa. En klantig, lite Bridget Jonesig (dvs. smått knubbig med konstant bad hairday) hjältinna som alltid råkar illa ut. Seriöst. Varför är Sookie Stackhouse syndromet så vitt spritt? Alla verkar vilja Stephanie Plum illa. I nästan varje bok så är det en manlig psykopat som förföljer henne. Det är alltid folk som hotar att skjuta henne, minst två gånger per bok, och det är alltid någon som bryter sig in och saboterar något i antingen hennes bil eller lägenhet. Stephanie blir dock inte allvarligt skadad lika ofta som Sookie brukar bli. (Jag har döpt det till Sookie Stackhouse-syndromet för att jag förknippar just dessa saker med Sookie: manliga varelser som vill påtvinga henne sexuell kontakt, folk som vill skada henne och inbrott/skadegörelse i hennes hus).

Evanovichs serie är en blandning av fartfylld deckare och en komedi och är väldigt behagliga böcker att läsa vid sådana här tillfällen: stunder när man inte kan eller vill utnyttja sin fulla uppmärksamhet/tankeverksamhet på boken. För det är inte så svårt att hänga med. Man kan se på TV med ena ögat och läsa med det andra och man vet ändå exakt vad som händer i boken. Böckerna är rätt mysiga som fluffböcker, men är enligt mig inga tungviktare.

Spänning: 3
Karaktärer: 2
Handling: 3
Engagemang: 3
Språk: 3
Summa: 2,8

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s