”Det blödande hjärtat” av Andrew Taylor (2009)

(Skrivet 2011-01-22)

Jag tror att jag har fallit offer för överförväntningsförbannelsen igen. Jag har hört så mycket gott om ”Det blödande hjärtat” att jag förväntade mig fyrverkerier och parader, men för mig så nådde boken aldrig upp dit.

Det blödande hjärtat” (Bleeding Heart Square) skulle kunna beskrivas som en historisk deckargåta – faktum är att romanen vann deckarakademins pris för bästa översatta roman 2009 – om det nu inte skulle vara för att boken handlar om så mycket annat än bara mysterier. I centrum så står boningshuset på Bleeding Heart Square 7 i London. Året är 1934 och Lydia Langstone flyr från sin våldsamme och svartsjuke man och har ingen annanstans att vända sig än till sin far, som bor i en liten sjaskig lägenhet på Bleeding Heart Square. I samma hus flyttar även Rory Wentwood in. Som arbetslös journalist har Rory blivit värvad av en civilklädd polis för att försöka ta reda på vad som hände med miss Philippa Penhow, husets förra ägarinna, som mystiskt försvann för 4 år sedan och sakta dras Lydia in i hans utredning.

Boken hade alla förutsättningar att bli fenomenalt bra och jag är faktiskt lite besviken på mig själv för att jag inte kunde uppskatta den så mycket som den förtjänar. Språket, mysteriet och historierna kring karaktärerna är väl genomtänkta och det blir lika delar mysterium och vardagsmisär. Mitt Londonälskande hjärta slog dubbelslag av glädje varje gång som Lydia eller Rory promenerar förbi för mig välkända platser: Holborn, Convent Garden, High Street Kensington, Lancaster Gate, Bayswater (de två senaste är speciellet välkända för mig, då jag har bott på hotell där och promenerat mycket i områdena). Jag är däremot inte så välbevandrad i Storbritanniens politiska historia, så när fascisterna och socialisterna kommer in i bilden så känner jag en av de där stora kunskapsluckorna som irriterande gör sig påminda om sin närvaro. (Vad hände egentligen med de brittiska fascisterna? Måste nog wikipedia senare).

Jag gillar sättet som boken är upplagd på. Hur olika personers perspektiv (oftast Rorys och Lydias) varvas med utdrag från miss Penhows dagbok, där en allvetande berättaröst kommenterar stycket vi har fått läsa och ökar spänningen medan vi sakta leds mot en förklaring.

Jag har suttit och klurat på varför boken bara stannade på bra för mig och inte fortsatte upp till det fantastiskt som den borde förtjäna. Det svar som verkar mest logiskt är att jag läste boken vid fel tidpunkt. Att ta upp den så snart efter ”Still Alice” gjorde att den blev överskuggad. I början så kunde jag inte känna det medlidande som Lydia förtjänar eller få något band med karaktärerna, just därför att jag jämförde dem alla med Alice. Det var först efter 150 sidor som jag kom in i boken – och det måste vara nyckeln till varför ”Det blödande hjärtat” med sin intressanta historia inte nådde riktigt fram.

Spänning: 4
Språk: 4
Karaktärer: 5
Engagemang: 3
Handling: 4
Summa: 4

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s