Catching Fire av Suzanne Collins

(Kan innehålla småsmåspoilers för ”The Hunger Games”, men jag ska försöka hålla mig vag där det går)
Jag började att läsa ”Catching Fire” redan för en vecka sedan, men jag upptäckte att jag inte hade särskilt mycket lästid under mellandagarna och nyår, så jag tog en paus från boken. Det är en bok man verkligen måste ha gott om tid på sig att läsa då det är omöjligt att lägga den ifrån sig och ”en kort stunds” läsning lätt blir 100-200 sidors läsning.

Igår så gjorde jag dock ett stort misstag. Jag var trött och lade mig i sängen tidigt och beslöt mig för att återuppta läsningen av ”Catching Fire”. Jag sa till mig själv att jag bara skulle läsa ”en kort stund”. Hur tror ni att det gick? Jag lade ifrån mig boken, utläst, någongång efter midnatt och var så upprymd och adrenalinstinn att jag inte somnade förrän vid halvfyrasnåret.

Catching Fire” (Fatta eld, 2009) är andra delen i Suzanne Collins trilogi som inleddes med ”The Hunger Games”, en av mina favoritböcker från 2010, och när denna bok inleds så är Katniss återigen hemma i District 12, traumatiserad efter Hungerspelen och med the Capitol i hasorna efter hennes agerande mot deras regler. Hon slits mellan tanken på att fly med sin familj och viljan att delta i det uppror som spridit sig i distrikten sedan Hungerspelens slut, ett uppror som har Katniss som galjonfigur. När det blir dags för nästa Hungerspel så blir allting fyra gånger värre, då the Capitol till sist verkar ha hittat ett sätt att bli av med Katniss en gång för alla.

Mitt exemplar av romanen är blurbad på två ställen av Stephenie Meyer som säger att serien är amazing och jag kan bara hålla med. Vampyrer och framtida grymma diktaturer är väl inte direkt jämförelsebara, men om man ändå skulle göra en jämförelse så måste jag säga att Suzanne slår Stephenie stort. Båda författarinnorna lyckades väcka mitt engagemang, mitt intresse och spela på mina känslor, men Suzanne har mer finess. Hon inte bara gör mig till ett känslomässigt nervvrak som svär högt, gråter och biter på naglarna, utan hon lyckas även göra det på ett sätt som för mig är helt nytt. Liksom i Twilightverse så finns här ett triangeldrama och det finns starcrossed lovers, men tvärt emot ”Twilight” så är båda killarna som är inblandade i triangeldramat så mänskliga och lättgillade att jag inte kan välja sida. Där Jacob Black fick mig att koka av irritation när han försökte pusha Bella och där Edward ibland gjorde mig riktigt frustrerad med sitt ”jag är inte bra för dig – du får inte vara med mig, men jag älskar dig och tar livet av mig om du dör!”-snack, så får båda de här killarna mitt hjärta att blöda, för jag vill att Katniss ska kunna välja båda, då de båda två är genuint goda killar – och trots att jag har en big crush i en av dem så vill jag ändå inte att den andra ska få nobben.

Catching Fire” slutar med en enorm cliffhanger och höjer verkligen mina förväntningar inför den avslutande delen. Jag ser fram emot svåra val, smärta och en storslagen slutstrid och förhoppningsvis ett återförenande i slutet. Det är bara tråkigt att serien tar slut så fort, för jag kommer att sakna Katniss, hennes vänner och spänningen. Det är bara att inse att jag har valt en riktigt fullträff att inleda detta läsår med.

Engagemang: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 5
Handling: 5
Språk: 5
Summa: 5

Annonser

4 thoughts on “Catching Fire av Suzanne Collins

  1. Håller med dig om att det är en ruggigt bra uppföljare – nästan i klass med The Hunger Games. 🙂 Ska bli kul att höra vad du tycker om trean. Ett tips bara: sänk förväntningarna, för den är betydligt mer ojämn en ettan och tvåan. Men absolut inte dålig!

  2. Ja, Catching Fire var verkligen en ruggigt bra uppföljare och jag gillar att även om vissa saker är "samma" så upplevs de inte på samma sätt. Det där låter väldigt förvirrande, men jag vet inte hur jag ska förklara det utan att avslöja alltför mycket :)Jag blir überfrustrerad av att försöka tala om händelser i boken utan att förstöra slutet på första boken för de som inte har läst den. Går ju inte ens att nämna han-som-jag-inte-vill-nämna-vid-namn utan att spoila.

  3. Jag vet precis vad du menar! 🙂 Det är nog bäst att du håller dig till diskussioner med de som redan har läst. Själv lyckades jag spoila lite av tvåan för Mats. En väldigt mild spoiler, visserligen, men ändå.

  4. Jag har ytterst få personer att prata böcker med privat, så jag kan nog hålla mig ifrån att spoila någon av mina vänner. Däremot så håller jag på att tjata mig blå för att få min syster att börja läsa "The Hunger Games". Hon är bara så jädra envis, det var precis samma sak med Twilight-serien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s