The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde

Jag har fått för mig att Oscar Wilde är fantastisk, utan att ha läst något av honom, och jag har fått för mig att ”The Picture of Dorian Gray” är ett mästerverk i stil med ”Jane Eyre”. Nu så skulle jag inte vilja säga att den nådde riktigt dit upp, men mina tankar om Oscar Wilde verkade stämma.

The Picture of Dorian Gray” (Dorian Grays Porträtt), publicerad 1890, handlar om den unga, vackra gentlemannen Dorian Gray. Med sina blå ögon, guldiga röda lockar och vita hy så får Dorian höra att han är perfektion pictured. När han får sitt porträtt målat av vännen, och konstnären, Basil Halloward så möter han Sir Henry Wotton, en cynisk man som gärna delar med sig av sina teorier om synd, livet, kärlek och skönhet. Wottons teorier förhäxar och förändrar Dorian. Mest av allt berörs han av Wottons syn på skönhet: att skönhet vittrar och förbittrar den unge man som förlorat sin största ägodel. I ett obetänkt ögonblick så ber Dorian om ett utbyte: evig ungdom och skönhet mot hans själ och att hans porträtt istället ska få ta emot alla årens och syndernas törnar.


Romanen var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag hade inte särskilt stor koll på handlingen innan jag började läsa, bara små detaljer som att Dorians mystiska porträtt och att Sybil Vane figurerade i historian. Jag hade gjort mig en bild av en mer spökhistorieliknande handling med olycklig kärlek och väntade mig inte att Sybil Vane bara fick vara med på några få sidor, då jag trodde att hon var bokens leading lady. Jag trodde även att boken följde Dorian och honom endast och blev därför förvånad när de första kapitlen mest beskrev Henry Wottons tankar. (Samma förvåning som drabbade mig när jag insåg att ”The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” inte berättades ur Dr Jekylls perspektiv).


Handlingen går aldrig snabbt framåt i romaner från den här tiden. Jag har aldrig läst en roman från 1700-1800-talet (undantag: ”Candide”) där inte långa diskussioner om rätt&vett; är infogade mellan varje kapitel. Där varje samtal mellan två vänner alltid handlar om deras olika syn på saker och ting. Ta bara ”Pride and Prejudice” där Mr Darcy och Elizabeth ägnar större delen av deras tid i varandras sällskap med att debattera vem som har rätt syn på livet. Eller ta Mr Rochester och Jane Eyre. Hur stor del av deras samtal handlar inte om synen på livet, på kvinnan, på teologi eller på moral?

Och jag älskar det. Försökte en gång förklara denna förkärlek till 1800-talets London (alt. engelska lantbygden) med att själva atmosfären och allt runt omkring den, det viktorianska samhället där allt från bara bordsben till att ställa böcker av manliga och kvinnliga författare bredvid varandra i bokhyllan var en synd, är ganska mysigt. Det är hemtrevligt och moralpredikningarna hör dit. Det är lite grått, dimmigt och tråkigt, men ändå alldeles underbart.

I ett tidigare inlägg så skrev jag om de homoerotiska tonerna jag tyckte mig urskilja. Det faktum att Sir Henry Wotton och Dorian Gray verkar trivas mer i varandras sällskap och fascineras mer av varandra än av några kvinnor (unge Dorian och Sybil Vane exkluderat). Jag tror att det faktum att jag uppsnappar dessa vibrationer beror på två saker: Att jag vet att Oscar Wilde var homosexuell (och fick lida för det) och hur vänskapen mellan Basil, Dorian och Sir Henry skildras. Jag har aldrig förut läst vänskap mellan två män, bromance, beskrivas på detta sätt.  Hur Basil avgudar Dorian för hans oskuldhet och skönhet, hur Sir Henry är oerhört intresserad av Dorian och hur han utvecklas och hur Dorians odelade beundran för Sir Henry och hans teorier.
Enligt mig så visas oftast manlig vänskap från den här tiden väldigt platoniskt, en vän är någon man går på klubben med, som man diskuterar konst och teater med och som man jagar med. Ses någonsin några känslor vara inblandade i textstyckena om denna manliga bekantskap? Oftast inte, så när beundran och ett skärskådande intresse adderas in i bilden så känns det ovanligt känslofyllt.

Wilde är en mästare på att skriva intressanta meningar och jag förstår varför hans sida på Wikiquote är överfull. I var och varannan av de moraliska diskussionerna så finns det med väldigt citatvänliga meningar. En av mina favoriter är ”If they know nothing of victory, they are at least spared the knowledge of defeat.”

Språk: 5
Handling: 3
Spänning: 3
Karaktärer: 4
Klassikerhet: 4
Summa: 3,8

(Sista kategorin är ett tillägg då klassiker inte kan bedömas på samma sätt som dagens böcker då de, som jag tidigare har sagt, är uppbyggda på ett helt annat sätt. Kategorin speglar hur mycket jag tycker att den är värd att ses som en klassiker.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s