19 minuter av Jodi Picoult

Jodi Picoult verkar följa ett recept för att baka fram sina boklisteklättrande romaner. Välj ett etiskt dilemma, tillsätt en advokat, en mamma som ej förstår sitt barn, en som spelar rollen som ”bad guy” i dilemmat – men som senare kommer visas vara mänsklig, två karaktärer som kan bli förälskade samt en twist i slutet. Blanda om och vips så har du en färdig roman. Trots det återkommande mönstret så gillar jag ändå Picoult. Vissa av hennes böcker mer än andra, men i överlag så är de alla intressanta och tänkvärda med sympatiska karaktärer.

19 minuter” (”Nineteen Minutes”) handlar om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat (kanske lite fel fras) och som skrämmer och upprör människor världen över: skolskjutningar. 17-åriga Peter Houghton kommer en dag till skolan fullt beväpnad och dödar 10 personer under sin frammarsch. Boken följer honom, hans mamma Lacy, domare Alex Cormier och hennes dotter Josie, som var en av eleverna som skadades i skjutningen, försvarsadvokaten Jordan McAffe och polisen Patrick Ducharme som leder utredningen. Dessa personer berättar vad som hände innan skjutningen och vad som ledde fram till den, samt vad som hände efteråt.

Vi har en pojke som blivit grovt mobbad under hela sin skoltid, en mamma som undrar vad hon har gjort för fel, en annan mamma som försöker gottgöra för sin frånvaro under dotterns uppväxt, en försvarsadvokat som blir trakasserad på grund av hans involvering i fallet och en stad i sorg som inte försöker få svar på varför det kunde hända, utan hellre vill se blod flyta.

Eftersom jag skrivit ett 35 sidor långt arbete om Columbine-skjutningen (samt inverkan på senare skolskjutningar) så gladdes jag åt alla detaljer som Jodi har lånat. Meddelandet Peter spred på skolans dataskärmar påminner om det som Eric Harris och Dylan Klebold hade klippt in i skolans nyhetssändning, Peters konversation med sin enda vän Derek – där han uppmanar honom att lämna skolan och gå hem – inträffade på nästan exakt samma sätt i verkligheten. Det finns till och med en karaktär i boken, John, som har fått Columbineöverlevaren Kevin Bauns historia. (Baun sköts i huvudet och troddes vara död, men räddades då han på egna ben försökte klättra ut genom fönstret och föll).

Jag tycker att det är intressant att Peter Houghton får leva. Det har inte hänt så många gånger i verkligheten, att gärningsmannen överlever och får stå till svars för sina handlingar. Att det sker en rättegång och att han själv får förklara sina handlingar. Att han får bli en mänsklig person och faktiskt få lite sympati. För humanisering av skolskyttar verkar vara ett tabubelagt ämne i USA. I min research inför tidigare nämnda Columbinearbete så stötte jag på historier om elever som blivit avstängda från sina skolor och skickade till psykologer för att de sagt att de förstod hur Klebold och Harris känslor; att det är svårt att bli mobbad och hatet mot de som mobbar. Det fanns även en skoltidningsredaktör som blev degraderad efter att ha uttryckt sympati för Klebold och Harris och deras familj i sin ledare.

För skolskjutningar är ett stort moraliskt svart hål. Å ena sidan så kan man ju inte försvara det som skolskyttarna gör, men å andra sidan så finns det bakomliggande orsaker – som oftast beror på high schools svåra sociala klimat, oberörda lärare och de grymheter tonåringar kan utsätta varandra för. Skolskyttarna är ju i sig offer de också. Förvirrade, plågade, ensamma (och oftast psykiskt sjuka) små barn.

Trots det intressanta ämnet så tycker jag inte att ”19 minuter” var en riktig fullträff, inte denna gång. Den var varken lika spännande som ”Change of Heart” eller berörde mig lika mycket som ”Allt för min syster” (My Sister’s Keeper). Jag tror att det kan bero på att jag inte gillade den här bokens twist och att jag tyckte att vissa saker blev lite kliché-artade, för stereotypa och Hollywoodgeneraliserande. Ett sådant exempel är uppräkningen av olika ”klickar” i skolmatsalen, något jag förknippar starkt med ”Mean Girls” och, efter tre år av gymnasiestudier, har svårt att tro på. Av mina erfarenheter så är inte alla populära vänner med varandra – och sitt absolut inte ihopgrupperade i matsalen – på samma sätt som att alla datanördar inte är vänner. Det kan ju förstås bero på den utspridda klubbverksamheten i amerikanska skolor, som nog samlar in tonåringar med likartade intressen tillsammans, men det måste ju inte betyda att de inte har andra vänner och jag har ändå svårt att tro att alla jocks är sexistiska, mobbande svin.
Den var dock bättre än ”Försvinnanden” (Vanishing Acts) som misslyckades med att intressera mig.

Engagemang: 3
Porträtt: 4
Språk: 3
Handling: 4
Spänning: 4
Summa: 3,6
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s