Sagan om Isfolket part I

Sagan om Isfolket måste ha världens sämsta könsroller, genetiska felaktigheter och stereotypa karaktärer. Trots allt detta så kan jag inte sluta läsa.

Förra sommaren så läste jag de första fyra böckerna i evighetsserien ”Sagan om Isfolket”, en Allersromanserie som utspelar sig i Norden och följer den speciella Isfolketätten under 400 år (jag har hittills läst 13 böcker och befinner mig fortfarande någon gång på 16-1700-talet. Jacob de la Gardie figurerar i en av de senaaste böckerna). I vintras fortsatte jag mitt marathon och läste bok 5-11. Nu så är det dags igen, med start från bok 12.

I skrivande stund så är jag halvvägs igenom bok 13, ”Satans fotspår”, och har redan börjat bli lite irriterad på de otroligt endimensionella karaktärerna. Ta bara Elisa, som inte tillhör släkten Isfolket, men en bondsläkt som har hängt samman med dem under de senaste 200 åren. Varför måste hon vara korkad bara för att alla andra generationer av släkten har varit det?
Det börjar med Klaus som behöver Sols hjälp för att ta sig fram, förstå saker och till och med hitta en partner. Samma sak gäller för hans son Jens, dennes son Lars och nu även Elisa.
Är dumhet ärftligt?

Trots att Klaus kanske inte var den skarpaste kniven i lådan – och han gifte sig med en ”dum bondflicka”, så borde ju det faktum att Jens spenderade mesta delen av sin barndom nere på Lindallén och lekte med Brand av Isfolket, som absolut inte är dum, och sedan arbetade tillsammans med Are och hans söner, som inte heller är särskilt korkade, ha satt sina spår. Samma sak med Lars. Han växte ju upp tillsammans med Andreas och Mattias Meiden – absolut inte korkade människor. Elisa själv säger ju dessutom att hon har spenderat mer tid nere på Isfolketgårdarna Lindallén och Gråstenholm än hon har varit hemma. Borde inte deras intellektualitet ha satt sina spår? Intelligens sitter ju inte i generna, inte på det sättet i alla fall.

Sedan avskyr jag sättet som deras ”dumhet” visas på. Både Klaus, Jens och Lars beskrivs som… ja, dregglande kåtbockar som inte ”fattar” att man inte bara kan klämma en tjej på brösten, utan att det kanske behövs hennes tillåtelse också. Vilket oerhört fint sätt att nedtona sexuella trakasserier. Varje gång Klaus/Jens/Lars gör någonting liknande så skrattar deras Isfolketbekanta uppgivet, har en inre monolog om hur synd det är om Klaus/Jens/Lars för att han inte fattar bättre och struntar i vad det egentligen innebär. Fint. Tur i alla fall att inte Elisa är så. I hennes fall så visar ”dumheten” sig i hennes naivitet. Hon fattar ingenting.

Grunden till det här inlägget är en händelse som precis inträffade, idag vid frukostbordet. Jag satt, i lugn och ro (S börjar klockan 6 varje morgon) och läste i ”Satans fotspår” och höll på att sätta frukosten i halsen när jag kom till en speciell händelse.

För att göra en lång historia kort: Boken handlar om att Villemo, Dominic och Niklas (alla av Isfolket) är ute och letar efter ett mystiskt väsen som är känt under namnet ”Odjuret”. Han sägs vara Satans utsända och har gått omkring i Sydnorge och spridit skräck de senaste året. Det går rykten om att han kan döda en endast genom att se in i ens ögon och att han är en vidrig best med breda axlar och gula, sneda ögon. Alltså alla tecken på att han är en av Isfolkets ”förbannade”, vilket förvirrar de andra inom Isfolket för de känner till sin egen släkt, varenda gren. Det är bra ett 10-tal som fortfarande är i livet och de står varandra nära, så vem är denna man som visar alla tecken på att tillhöra deras magiska släkt.

I alla fall så tar de med sig Elisa ut på färden och en massa saker händer, bland annat så hittar de Odjuret, får honom att slå följe med dem – samt förlorar honom och Elisa när det visar sig att han inte alls är en cuddly teddybear. Situationen jag inte alls tycker om inträffar sedan. Elisa våldtas, flera gånger, av ”Odjuret”, men ingen reagerar på det. Okej, det är bara hon och Odjuret där och han har aldrig haft närmre kontakt med människor förut, så han kanske inte direkt fattar att han borde skämmas. Men Elisa. Det enda hon gör är att ägna en mening första gången åt att tänka ”oh shit, nu är jag inte oskuld längre, vad ska folk säga”, för att sedan studsa upp och förbereda frukost åt dem båda. Jag häpnar åt bilden som målas. Vilken trevlig kvinnosyn.

Jag döper detta inlägg till part I, för det lär bli fler delar. Måste bara gå och jobba just nu.

Annonser

3 thoughts on “Sagan om Isfolket part I

  1. Vet du inte att kvinnorna inte hade så mycket att säga till om på den tiden? Våldtagna kvinnor spottar man på. Dom är inte värda något längre. Likadant med flickor som inte är oskulder då dom gifter sig.

  2. Ja, jag vet att våldtäktsoffer inte direkt kunde vänta sig sympati, men jag tror inte att en våldtäkt kändes annorlunda på 1600-talet än vad den gör nu.Det jag blir mest less på i hela scenariot är inte att byn stöter ut Elisa, för det är ju faktiskt historiskt korrekt, utan att hon inte verkar bry sig det minsta om det utan istället blir mer och mer förälskad i honom.

  3. Okey. Då hänger jag med lite bättre i hur du tänker. Håller med om att det är jäkligt konstigt att hon faller för det där odjuret, speciellt efter det han utsatte henne för. Men jag har även för mig om att hon redan hade ett ganska gott öga för honom. (Undra just varför? Han var ju helknasig) Men ja. Det är ganska konstigt ^^

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s