Som jag nämnde i det tidigare inlägget så passade jag på att läsa ”The Host” (Genom dina ögon) när jag var hemma över påsk och blev positivt överraskad. Jag hade förväntat mig något Twilightesqued, en massa kyssar och killar som räddar hjältinnan och det ena med det andra, bara med vampyrer utbytta mot utomjordingar. Jag fick något… med mer substans. Där tankar väcktes och där jag faktiskt förstod alla karaktärers agerande och kunde se deras sida av saken, vad som fick dem att känna och göra så. Förvåning var den dominerande känslan.
Eftersom jag är sjukt lat så orkar jag inte sammanfatta boken själv utan kopierar bara baksidetexten från Adlibris:
”Jorden har invaderats av en ras som tar över människornas sinnen medan de lämnar kroppen intakt och större delen av mänskligheten har dukat under. Men Melanie Stryder vägrar att tyna bort.
Vandraren, en av de invaderande Själarna som har tilldelats Melanies kropp, har hela tiden varit medveten om hur plågsamt det skulle vara att ta över en människas kropp: de överväldigande känslorna, de allt för tydliga minnena. Men det finns en svårighet som Vandraren inte har väntat sig att den tidigare ägaren av kroppen vägrar att ge sig av och överlämna kroppen till henne.
Melanie fyller Vandrarens sinne med bilder av Jared, mannen hon älskar och som hittills lyckats hålla sig gömd. Det är omöjligt för Vandraren att skilja på sina och Melanies känslor och snart åtrår hon en man hon aldrig mött. Hotet från de andra Själarna gör Vandraren och Melanie till ovilliga allierade och tillsammans ger de sig av för att finna mannen som de båda älskar.”
Det finns så mycket jag vill skriva om den här boken. Min sammanfattning skulle kunna fortsätta 200 ord till, minst. Andra kanske ser det som att boken främst handlar om kärlekssagan mellan Jared och Melanie, men den var ett ganska stort ”meeh” för min del. Jag var inte så brydd, tyckte förhållandet till lillebror Jamie var betydligt mer intressant och rörande. För min del handlar inte boken främst om Wanderer och de upplevelser hon går igenom och hur det får henne att förstå människor och se världen på ett annat sätt, typ.
Det som gjorde mig mest förvånad var detta: jag kunde sympatisera med alla karaktärer. Eller; medan reaktionerna hos Twilight-karaktärerna ibland var en stor förvirring så förstod jag vad som låg bakom allas reaktioner. Varför Jared är så otroligt tjurig och otrevlig mot Wanderer, hur skulle jag reagera om jag till synes hade min pojkvän där, men det var inte han som interagerade med mig?
När man talar om romansen. Den svenska baksidetexten verkar ju vara inne på samma spår – att det är Jared/Melanie-romansen som är i fokus. Ehm, nej, skulle jag vilja säga. Inte för mig. Jag är inte särskilt brydd om Jared. Jag tycker ärligt talat att Jared är lite utav en douche. Inte för att han inte är Wanderers största fan, utan för att hans personlighet verkar vara lite åt Edward-hållet. Som när han och en annan person bråkar om Wanderer/Melanie och han uttrycker sig ”the body she’ s in belong to me” … Ehm, nej, den tillhör Melanie. Och även om Melanie är ”din flickvän” så är hon inte ”din”.
Jag ser ”du kan inte göra så här för att vi vet inte om Melanie är med på det och det skulle i så fall vara ett övergrepp mot Melanie, vars kropp det är och som fortfarande finns någonstans där inne medveten om allt som händer men utan egen vilja över kroppen” som ett högst legitimt argument, men ”du kan inte göra så här för det där är Melanies kropp och den är min” är högst tveksamt. Bu på dig Jared. (Han säger nämligen det uttryckligen vid tre tillfällen i boken, så var inte bara en gång).
Förutom ointresse över Jared så måste jag säga att jag verkligen tyckte om boken. Vilket kom som en chock för mig. Hade verkligen inte förväntat mig att jag skulle tycka om den så pass mycket. Tycker att den var intressant med många tänkvärda situationer och dilemman.
Varför är ”Twilight” så fruktansvärt känd och den här har hamnat i skuggan? Är betydligt bättre. Kanske bara var jag som inte läste ordentligt, men jag upplevde det som att Meyers ordförråd var betydligt bättre. Inte lika många ”chagrin” och ”dazzle”.
DOCK, stor spoiler: Seriöst, när boken slutade med att Wanderer baknade upp i en ny kropp så blev jag faktiskt lite besviken på Meyer. Hon har ju en benägenhet att inte kunna ta död på någon av sina karaktärer någonsin. Okej, jag blev glad, måste erkänna det. Och slutet cementerar Ians plats på listan över riktigt bra människor. Men varför valde de en kropp som beskrivs som så petit och icke-muskulös att Wanderer till och med har svårt att baka bröd? Borde de inte valt en kropp som kunde vara till bra användning när de ska ut på sina raider?Någon i bra fysisk form för det hårda vildmarkslivet?
Såg att Stephenie Meyer planerade att göra en trilogi, skulle finnas två böcker till egentligen, men att hon tyckte att Hostverse var en så farlig värld att hon skulle behöva ta död på någon av karaktärerna, så hon vågar inte skriva dem. Inte så förvånande från kvinnan som gav oss ”Breaking Dawn”.
