The Happy Prince and Other Tales av Oscar Wilde (1888)

Okej, det här kanske är en dum idé, med tanke på att jag läser en bok som innehåller en massa massa massa noveller och novellas, men jag tänkte ta och recensera Oscar Wildes verk var för sig, på samma sätt som jag recenserat alla lästa Sherlock Holmes-berättelser ur min volym med samlade Sherlockhistorier var för sig.

Först ut är ”The Happy Prince and Other Tales” som innehåller fem små noveller som är väldigt sagoinspirerade och känns som moralsagor för barn med en viss ironi. Vi har titelnovellen, ”The Happy Prince”, om en guldstaty av en prins, beundrad för att den är så vacker, och en svala som blir tvär och bestämmer sig för att inte flyga söderut över vintern. Vi har ”The Nightingale and the Rose” om en näktergal som hör en kär students klagofyllda snyftningar om att han kommer att missta sin älskade om han inte hittar en ros… och hur näktergalen tar på sig att finna rosen åt honom då näktergalen tror på äkta kärlek. Vi har ”The Selfish Giant” om en jätte som förbjuder barnen att leka i hans trädgård, med inte helt lyckade konsekvenser. Vi har ”The Devoted Friend” där en hämpling berättar en moralsaga för en vattenråtta som tycker lite väl gott om sig själv och till sist ”The Remarkable Rocket”, som jag ärligt talat inte riktigt kommer ihåg vad den handlade om – jag var trött och inte särskilt intresserad, men tror att den handlade om en raket som skröt jättemycket om sin egen förträfflighet.

Som sagt, väldigt sagoinspirerat. Många välkända teman så som en medhjälpare som får tre uppdrag, en personlighetsförändring genom andras osjälviskhet, natur med egen vilja – träd som vägrar att blomma för att de är sura, träd som ger ultimatum. Djur som pratar, objekt som pratar. Sagor, men ofta med grymma inslag. Rosen som endast blommar om någon spetsar sitt hjärta på en tagg, karaktärer som dör, människor som tror sig vara så bra och goda men egentligen bara tänker på sig själv och utnyttjar andra utan eftertanke. Och Jesus gör en cameo också.

Fann dessa fem korta små sagor väldigt lättlästa och underhållande – och trots att de var sagor så kunde man ändå tydligt urskilja att de var Oscar Wilde. Vissa repliker hade den där härliga klarsynta och skämtsamt ironiska stämningen som jag förknippar med Wilde… typ; ”Conscience and cowardice are really the same things … Conscience is the trade-name of the firm. That is all.” (Picture of Dorian Gray) och ”Always forgive your enemies; nothing annoys them so much”.

The Mother

Jag har tredubblat mitt besökarantal idag och fick precis veta varför. Den 18 juni 2011 så kom jag på en riktigt bra teori på vem mamman i How I Met Your Mother kunde vara… och skrev ett inlägg om det. Har varken sett säsong 7 eller 8, men har fått höra att jag hade fel. Och anledningen till denna storm av sidvisningar; i senaste avsnittet av How I Met Your Mother så fick man äntligen se mamman.

Jag säger bara: bra! Ni hade inte kunnat dra ut på det en säsong till, hade bara blivit löjligt.

Ingen mer obegränsad lästid i sommar

Veckan efter att jag har klagat på att jag kommer att vara ledig hela sommaren och därför laddat upp inför flera lata sommarveckor med läsmaterial så vänder det. Kommer i sommar att jobba som undersköterska inom psykiatrin. Har väldigt blandade känslor. Jag är överlycklig över lönen och arbetserfarenheten, men det tar emot lite nu att överge planerna på lata sommardagar med en bok i handen. Dock så tror jag att jag hade blivit galen om jag inte hade haft något alls att göra under sommaren, att bara sitta hemma och läsa hade nog varit lite väl understimulerande. Lite tråkigt bara att inte få komma hem till barndomsvännerna, men får ta och träffa dem i slutet av sommaren istället.

Och läsa kan jag ju göra på eftermiddagarna/kvällarna/lediga dagar. Det finns nog tid för det också

Inlägget där Sara får gåshud av Rains of Castamere

GRRM verkar göra det till tradition att avsluta alla sina avsnitt av Game of Thrones med att spela Rains of Castamere. Ni skulle ha sett min reaktion när de började att spela Rains of Castamere i slutet av 3×07, ”The Bear and the Maiden Fair” (perfekt namn by the way). Okej, min reaktion var väldigt diskret och inombordes då jag än en gång ser Game of Thrones med någon som inte har en aning om vad som kommer. Jag fick i alla fall gåshud, dels för att det var så perfekt, Jaime Lannister som sakta strövar bort från Boltonidioterna som fått ersätta Vargo Hoat och så den där instrumentala Rains of Castamere-versionen.

Ännu bättre var att när jag inte kunde hålla mig från att börja nynna med och halvsjunga ”And so he spoke, and so he spoke” så började min pojkvän ifrågasätta hur jag kunde texten och vad det var för något – vilket ledde till att jag fick förklara för honom vad Rains of Castamere egentligen är. Att det är en sång om Tywin Lannister och hur han slog ner ett uppror och ödelagde Castamere. Vilket kan ge honom lite mer förståelse inför vad som kommer vara så fruktansvärt hårresande med avsnittet som kommer om 2 veckor, 3×09, ”Rains of Castamere”. Spoiler: Jag är hemsk, men jag har faktiskt börjat se fram emot the Red Wedding. Eller inte se fram emot det… men jag ser lite fram emot reaktionerna efter det.

Äh, jag bjuder på den en gång till:

Tegelstenar (Umeå Edition)

Jag såg att det är en tegelstensutmaning som snurrar runt på bokbloggarna och fick genast inspiration till ett inlägg. Jag kan dock inte följa ”reglerna”: att visa upp de 5 tjockaste böckerna som står i hyllan som jag har läst och de 2 tjockaste böckerna som står i hyllan som jag inte har läst. Varför inte? Jo, för enligt mig så har jag EN boksamling… uppdelad i fyra bokhyllor… 40 mil ifrån varandra. Och det smärtar mig att erkänna, men jag har faktiskt läst ytterst få av böckerna i min Umeåbokhylla. Av den anledningen att jag fortfarande köper väldigt mycket böcker, men nästan inte har någon lästid. Under våren har lästiden varit lika med noll då jag ägnat typ 90 % av min fritid med vänner och mannen i mitt liv. Så om jag skulle visa de fem tjockaste böckerna som jag har läst av böckerna jag har i Umeå så skulle det bli ytterst futtiga böcker.

Därför löser jag det så här; jag går ett inlägg Umeå Style och när jag är hemma till andra delen av min boksamling om någon vecka så gör jag ett nytt inlägg, Kalix Style.

Innan jag börjar rada upp mina tegelstenar så måste jag ta och sörja tegelstenarnas tegelsten, inköpt på bokrean 2007, som jag äntligen började att läsa under min Thailandsresa efter många år som hyllvärmare… och som jag glömde outläst på ett skåp på hostelet i Bangkok. Rest in peace, ”Blonde”(862 sidor), jag lovar att införskaffa ett nytt exemplar så att jag får läsa klart dig och förhoppningsvis så kom det någon annan svensk turist till mitt hostel och hittade dig och fick en trevlig läsupplevelse.

Nu till tegelstenar. Alla olästa. Ska förhoppningsvis läsa många av dem i sommar.

1. ”War and Peace” av Leo Tolstoy, 1392 sidor.
2. ”Les Miserables” av Victor Hugo, 1232 sidor.
3. ”Svärdet och spiran” av Ken Follett, 1070 sidor.
4. ”Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories, Volume I” av Sir Arthur Conan Doyle, 1059 sidor.*
5. ”A Dance With Dragons” av George R.R. Martin, 1015 sidor. **
6. ”Anna Karenina” av Leo Tolstoy, 942 sidor.
7. ”De välvilliga” av Jonathan Littell, 910 sidor.
8. ”Trummornas dån” av Diana Gabaldon, 909 sidor.
9. ”The Passage” av Justin Cronin, 871 sidor.
10. ”The Crimson Petal and the White” av Michel Faber, 838 sidor.

* Där har jag faktiskt läst två av böckerna, men har många många kvar.
** I sommar är det äntligen dags. Har väntat i 3 år nu, blir perfekt att läsa den i ”halvtid” till ”A Time for Wolves”, för lär väl ta 6 år att bli klar med den.

Blev riktigt sugen på att läsa nu.

[Uppdatering: Insåg precis att jag även hade med mig "The Name of the Wind" till Thailand, men inte hann läsa den. Frågan är då... Var är DEN nu?]

Inlägget där Sara än en gång försvarar Anne Boleyn

Ni som har läst min blogg förut kanske har märkt att jag har en stor förkärlek för Anne Boleyn? Inte? Kanske borde ta och läsa om Eric Ives ”The Life and Death of Anne Boleyn” och recensera den (men hur recenserar man facklitteratur egentligen?) bara för att få fram det lite extra.

Jag tror att min fascination för Anne Boleyn har mycket att göra med att hon var en stark personlighet som inte bara lät andra bestämma över henne, som tog sig längre och högre upp än kvinnor i hennes position normalt gjorde under den tiden … och det blev hennes död. För att jag tycker så fruktansvärt synd om henne, om hon bara hade fått gifta sig med sin Henry Percy som hon först ville så hade det kanske gått betydligt bättre. Hon skulle ha sluppit att bli svartmålad under 500 år.

För om det är något jag stör mig på så är den onyanserade bilden av Anne Boleyn som homewrecker, som en självisk och manipulativ häxa som bara tänkte på sig själv och sin strävan efter makt. Och få saker får mig så irriterade som ”The Other Boleyn Girl” av Philippa Gregory. Boken där allt Anne gör är genomont och Mary är en liten ängel som gör allting rätt. Schmenus har skrivit ett bra inlägg om filmen här.

För att fortsätta med hur mycket jag avskyr Den andra systern Boleyn så skulle jag bara vilja bjuda på ett filmklipp, kanske lite väl morbitt, men för att visa på hur olika man kan behandla samma kvinna.

I The Other Boleyn Girl så porträtteras Annes avrättning så här. Kan säga att varken detta klipp eller det följande är helt historiskt korrekt – Annes avrättning var lite mer privat, de ville ex inte berätta när den skulle ske för att inte en folksamling skulle samlas. Som jag förstått det så var det publik, men inte en stor massa.

Nu är ju inte The Tudors helt korrekt heller, men visst märker ni en skillnad? I verkligheten var Anne lugn vid avrättningen och flera vittnen sade sig vara imponerade över det mod hon mötte döden med. Varför ändra på det i filmen? Jo, för att inget Anne gör i The Other Boleyn Girl visar henne i positivt ljus. Inget. Allt hon gör, alla interaktioner hon har med andra karaktärer är för att visa att hon är en depraverad, självisk häxa utan empati.

Har jagat upp mig över det här nu igen. Då och då kommer min ilska över The Other Boleyn Girl tillbaka. Och då får jag återvända till Eric Ives. Och hans betydligt mer nyanserade bild av Anne:

”To us she appears inconsistent – religious yet aggressive, calculating yet emotional, with the light touch of the courtier yet the strong grip of the politician… A woman in her own right – taken on her own terms in a man’s world; a woman who mobilized her education, her style and her presence to outweigh the disadvantages of her sex; of only moderate good looks, but taking a court and a king by storm. Perhaps, in the end, it is Thomas Cromwell’s assessment that comes nearest: intelligence, spirit and courage.”

 

Bokinköp, Maj 2013

Jag kommer nog att vara ledig hela sommaren då jag för första gången sedan jag tog studenten finner mig själv utan sysselsättning i sommar. För att fylla ut denna tid så har jag passat på att fylla på bokhyllan lite.

Börjar med en 1200-sidors tegelsten som gjort succé på biograferna under våren: ”Les Miserables” av Victor Hugo, i min älskade Penguin Clothbound Classics serie. Tror att det här blir den tolfte eller trettonde boken jag har i serien.* Har inte sett musikalen eller filmen, för jag har velat läsa boken först.

Går vidare med lite skräck. ”Daisy Miller and The Turn of the Screw” av Henry James. Kommer nog att göra mig livrädd. Intressant: tror att den här pocketserien, också från Penguin, är en pocketversion av min Clothbound-serie. Ex. ”Pride and Prejudice” i pocketserien, min ”Pride and Prejudice”. Vi tar ett exempel till; ”Persuasion” pocket, ”Persuasion” Clothbound.

Och ännu mer filmatiseringar. ”The Great Gatsby” av F. Scott Fitzgerald. Måste läsa boken innan jag ser filmen. Och jag vill se filmen. Mycket tack vare att jag blivit helt förälskad i Lana Del Reys ledmotiv till filmen, Young and Beautiful, och är ungefär lika förtjust i Florence + The Machines Over the Love. Kanske inte är en anledning att se en film bara för att man gillar soundtracket, men har hört att boken ska vara bra så why not.

Sist, men inte minst, så har vi en 1000-sidors rysk tegelsten. ”War and Peace” av Lev Tolstoj. Kanske inte det smartaste, med tanke på att jag är tjejen som ännu inte har lyckats läsa ut ”Anna Karenina” (också ett projekt för sommaren!). Måste dock säga att jag aldrig har förstått varför jag bara kommit 200 sidor in i Anna Karenina med tanke på att jag älskar det jag läst av boken.

 

(Efter en snabb räkning tolfte, har ”Jane Eyre”, ”Wuthering Heights”, ”Persuasion”, ”Pride and Prejudice”, ”Tess of the D’Urbervilles”, ”The Woman in White”, ”Dracula”, ”The Picture of Dorian Gray”, ”Great Expectations”, ”A Christmas Carol” och ”Lady Chatterlay’s Lover” sedan tidigare)

Inlägget där Sara inte längre kan skilja på publikt och privat

Efter att ha ägnat en halv recension till att gnälla på hur dagboksdelen skrivits i boken så tänkte jag bara ge ett exempel på vad jag menar med ”dagbok” gentemot en mer… skönlitterär stuk på dagboken. Först kommer ett utdrag från ehm ehm, min dagbok. Ett autentiskt Sara dagboksinlägg. Som jag inte förstår varför jag publicerar på min blogg men jag får försvara mig med att det är Valborgs och jag har ätit brunch och druckit champagne. Jag ger er: natten jag fick upp ögonen att min pojkvän verkligen existerar.

2 december 01.30-ish: På väg från dansgolvet på kårhuset mot barområdet. Springer in i kille jag känner… eller var ytligt bekant med. Han frågar om jag haft det bra, jag svarar jakande, frågar om han haft det bra, ser en kompis vid bardisken, ska börja gå ditåt. Hinner knappt börja röra på mig innan någon fattar min hand. ”Kom, vi dansar!”. Blir förd mot dansgolvet, mållös, förvirrad. Vi dansar inte. Du dansar inte, har aldrig sett dig sätta fot på ett dansgolv förut. Du är en sån som sitter på en stol någonstans och pratar med folk medan dina vänner dansar. Och vi dansar inte. Inte vi två tillsammans, inte bara vi två. Om du skulle dansa så kanske att vi någon gång skulle ha setts på dansgolvet, ha stått bredvid varandra under en låt, dansandes i grupp. Inte bara vi två, inte att du håller min hand. Inte att du betraktar så intensivt. Snälla, titta inte så där på mitt ansikte. Stroboskopet i kombination med alkohol och genans gör att jag måste hålla upp handen, skyla ögonen. Hand på axeln, fråga om jag mår bra. Ja, jag mår bra. Är full… och förvirrad, riktigt förvirrad. Du gillar ju inte mig, vad fan håller du på med? Har alltid fått intrycket av att du tycker att jag är lite halvt dum i huvudet. Inte uttalat, men känns som att du har ett konstant höjt ögonbryn när vi samtalat vid tidigare tillfällen. ”Är du säker?”. ”Ja, jag mår bra”, konstigt nog. Kollar upp, ler, vill inte att du ska oroa dig. Du ser orolig ut, nervös, vad ser du så nervö… Läppar som  trycks mot läppar. All tankeverksamhet bortchockad. Ett blankt blad. Whoa. Inte vad jag förväntat mig. Den där rösten i mitt bakhuvud återfår sin talförhet. Du gillar ju inte mig. Tystas av min ”inre gudinna” som argt hyschar.

På vägen hem sen, för jag verkar dras till killar som bor i samma bostadsområde som mig – eller är det bara så att alla helt enkelt bor på [mittbostadsområdecensurförattiallafallhaliteprivatliv]? På vägen hem är jag förundrad. Det går så oerhört lätt. Varför har det aldrig varit så här lätt att prata tidigare? Vi har roligt. Jag skrattar inte för att jag bör utan för att jag verkligen vill. För att det bubblar över och inte går att hålla inne. Han retas med min norrbottnighet och jag driver med hans 08-ursprung. Han frågar om det finns isbjörnar där jag kommer ifrån, jag överdriver. Jag får upp ögonen, känns som att jag aldrig riktigt sett honom förut. Som att jag sorterat undan honom, in i något fack, outforskad. Och Du gillar inte mig-rösten har tystnat. Den tystnade när han på väg från stället konstaterade att jag inte alltid borde vara så snäll mot folk, att jag ibland måste tänka på mig själv och sätta ner foten, att jag inte kan trippa runt och vara rädd att såra andra. För fram minnen från en kväll i september. ”Du förtjänar så mycket bättre”. Inte jag är bättre, jag är rätt för dig, inget sales pitch, bara ett krasst konstaterande. Enligt mig har du blivit behandlad på ett sätt som inte är acceptabelt. Och du förtjänade bättre. Kanske gör jag det.

——————————————————————————————————-

Det absolut roligaste med textstycket ovan är att jag, i min dagbok och bakisångest, lyckas få med lite 50shades-skämt. För jag kan ju inte varit seriös med inre gudinnan. Om jag var seriös så skäms jag. Riktigt skäms.

Okej, ska vi se snabbt hur det hade kunnat se ut om jag skrivit min dagbok i ”Innan jag somnar”-dagboksstil?

———————————————————————————————————

Det var på väg från dansgolvet jag såg honom. Han stod där, rätt i min väg fram mot baren, kvällen till ära klädd i rutig skjorta. Den vinröda huvtröjan jag var van att se honom i hade uppenbarligen fått se sig utkonkurrerad. Inte fin nog för att gå på sittning i, eller sittningseftersläpp.
”Haft en rolig kväll?”
Jag blev lite förvånad över hans fråga. Frågan i sig var vanlig, väldigt neutral. Det var faktumet att han frågade överhuvudtaget som förvånade mig. Vi brukade ju prata, faktum är att vi under hösten pratat betydligt mer än under föregående termin, men det brukade mest vara i grupp. Med gemensamma vänner, med andra människor runt omkring. Eller så berodde det på att jag siktat in mig på mitt mål, bardisken, som en målsökande missil och inte förväntat mig att bli avbruten på vägen.
”Ja, har varit riktigt trevligt. Förutom kön då, tror att mina fötter tinat först nu” svarade jag och huttrade till av minnet av kylan i kön. Jag var nummer 8 i kön, men på grund av problem på utestället hade det betytt en 40 minuters väntetid i alla fall innan de kunde börja släppa in folk.
”Du då? Har du haft en bra kväll?”

———————————————————————————————————

Märker ni skillnaden?

Innan jag somnar av S.J Watson (2011)

Jag brukar ju normalt inte köpa böcker som är blurbade med ord så som ”rent gåshudsframkallande” och ”fick mina nerver att dallra i timmar”. Jag brukar ju normalt inte köpa böcker som sorteras in under genren thriller. Men jag kunde inte hålla mig. Hade ju hört så mycket positivt, framsidan såg så lockande ut och det där medicinska, amnesi-biten, lockade. Sedan mitt intåg på läkarprogrammet har intresset för de där medicinska ingredienserna i skönlitteratur ökat (”Still Alice” är fortfarande esset i den kortleken).

”Innan jag somnar” (Before I Go to Sleep) handlar om Christine som varje morgon vaknar upp utan vetskap om var hon är och vem mannen bredvid henne i sängen är. Christine lider av anterograd amnesi (och – läkarstudenten i mig är petig – en viss släng av retrograd amnesi) efter en olycka och kan inte lagra nya minnen. Varje kväll när hon går och lägger sig raderas dagen som varit ur hennes medvetande och hon börjar om som ett nytt blankt blad. Ben, hennes make, försöker att hjälpa henne och får varje morgon börja dagen med att förklara för Christine vem hon är, vem han är och vad som har hänt.

En dag hittar Christine en dagbok hon fört, där hon skrivit om vad hon gjort och fått veta under dagarna, för att kunna komma ihåg det vid senare tillfällen. Dagboken avslöjar inte bara vad som har hänt under de senaste veckorna – den uppmanar till försiktighet. På första sidan står skrivet med stora bokstäver ”Lita inte på Ben”.    Om man glömmer bort allt som händer under dagarna – hur vet man då vem man kan lita på och vem som ljuger?

Boken är uppdelad i tre delar. Först en introduktion där vi får vakna upp med Christine, 21 år gammal, i säng med en okänd äldre man i ett okänt hus… och komma till den fasansfulla insikten att vi inte längre är 21 år, att ansiktet som tittar tillbaka på oss från spegeln är betydligt äldre. Sedan följer en längre dagboksdel, Christines berättelse om vad som hänt henne den gångna veckan, följt av bokens upplösning.

Jag är lite kluven till dagboksdelen. Jag gillade den, verkligen gillade. Den ger en krypande klaustrofobisk känsla, paranoia, att något inte stämmer, att någon i ens närhet inte är att lita på – men vem är det som ljuger? Vem kan man lita på? Dock så kunde jag inte släppa att dagboksdelen är skriven som skönlitteratur.

Låt mig förklara. Har ni skrivit dagbok? Jag kan ju inte tala för alla, men när jag skriver dagbok så är det inte långa beskrivningar av omgivning, av personer i min närhet, jag lägger inte in saker som att fåglarna kvittrar när jag skriver om ett samtal jag har haft med en person. Jag anger inte samtalet ord för ord, jag skulle aldrig kunna citera en timmes samtal med en läkare för jag skulle inte komma ihåg mer än typ 10 % av vad han sagt. Dock så kan ju skillnaden vara att när jag skriver dagbok så skriver jag den för mig, terapeutiskt och också för att minnas, med skillnad att jag inte behöver skriva ”jag blev så glad!” när jag pratar om lyckliga minnen för jag kommer ihåg känslan bara jag påminns om händelsen. Jag kommer ihåg, vilket inte Christine gör. Christine måste beskriva exakt hur hon kände i olika situationer för att kunna veta i efterhand.

Jag vill egentligen inte att boken ska vara mer ”dagbokig”, för jag har problem med att läsa litteratur som är skriven i dagboksstil, men under läsningen kunde jag bara inte riktigt släppa det där. Hur hinner hon skriva så mycket? Hur hinner hon läsa så mycket varje dag? Fast, det är petitesser.

Låt inte mina små klagomål hålla er borta från boken. Den är bra, riktigt bra. Nästan ”Still Alice”-klass (nästan, svårt att nå upp dit) – fast med thrillerinslag. Mina nerver var på helspänn, för minnesförlust är något som verkligen ger mig ångest. Jag är tjejen som klarat sig genom 3-4 år av alkoholkonsumtion med endast en liten minneslucka, vilket upplevdes så traumatiserande att det aldrig kommer att göras om igen*. Jag vill minnas. Vad är det för mening att uppleva en massa saker om man inte kommer ihåg dem? Tänk om man skulle tappa de där minnena man vill hålla kvar?

Dom: välskrivet och spännande.

Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver (2010)

Ett av mina inköp från Stockholmsresan. Inköpt för att jag kände igen Lauren Olivers namn och blev intresserad, då jag tyckte väldigt mycket om ”Delirium” och för att jag längtat efter vanlig hederlig YA-litteratur utan övernaturliga inslag då det var en evighet sedan jag läste något sådant. Okej då, den handlar om en tjej som dör och sedan upplever samma dag gång på gång på gång, men förutom just den pyttelilla saken så saknade boken helt övernaturligheter. Och med övernaturligheter menar jag självklart killar med magiska krafter/mystiskt ursprung. Tog en tågresa att läsa ut den.

”Resten får du ta reda på själv” (Before I Fall) handlar om Samantha Kingston. Sam är en i det coola gänget på sin skola, har en populär, snygg kille och tycker sig leva ett rätt bra liv och reflekterar inte så mycket över sitt och andras val och situation. Dagarna bara rusar förbi, den ena dagen den andra lik. Tills dagen Sam dör.

På väg hem från en fest sker en olycka, Sam känner smärtan och brandlukten… och helt plötsligt ringer väckarklockan och det är fredagsmorgon igen, och dagen hon redan genomlevt har börjat om på nytt. Gången på gång utspelar sig den där ödesdigra fredagen, allt medan Sam försöker lösa problem som uppstått under tidigare fredagar, får perspektiv på vad som är viktigt i hennes liv och hur hennes och hennes vänners agerande och val påverkar andra… och hon försöker att finna ett sätt att undvika att dö.

Boken var lättläst och väldigt intressant. Stundtals var den väldigt förutsägbar, vissa saker såg jag långt i förväg och det var ibland lätt att se vad författaren var ute efter, vilka känslor och tankar hon hade i åtanke att väcka när ett kapitel skrevs och vart vägen var på väg, vad en händelse skulle leda till. Detta behöver dock inte vara något dåligt. Ibland så blir det bara så. Saker kan vara uppenbara, men ändå viktiga att ta upp. Att ”coola” Sam inser att deras ”roliga” skämt på andras bekostnad kanske inte är riktigt så roliga som de tycker, att tjejerna i coola gänget också är människor med dåliga sidor och svagheter, att känslor inte går att styra och att det finns små saker i vardagen som kan te sig obetydliga, men som man kommer att sörja att förlora.

En sak jag verkligen gillade att Lauren Oliver tar upp är att det inte alltid bara är att säga förlåt. Förlåt är ett bra ord, att be om förlåtelse kan vara ett bra sätt att visa att man insett att man gjort fel… men ett förlåt raderar inte åratal av ångest för en annan människa.

Läsaren får följa Sam genom sju väldigt olika dagar, med väldigt olika innehåll och nya lärdomar. Sju olika dagar… som i grund och botten är exakt samma dag. Och det blir inte långtråkigt. Inte ens när man för sjunde gången får följa med Sam på samma mattelektion, i och med Sams nya insikter och olika känslolägen så bjuder varje dag på något nytt. Och jag är glad att jag fick följa med.